#TassioHistoria https://tassio.se ru Det här är Juja. En fransk bulldogg. https://tassio.se/tpost/jaeilrtlc1-det-hr-r-juja-en-fransk-bulldogg https://tassio.se/tpost/jaeilrtlc1-det-hr-r-juja-en-fransk-bulldogg?amp=true Tue, 09 Sep 2025 15:10:00 +0300 En rörande historia om Juja — den franska bulldoggen med ett stort hjärta och en stark personlighet.

Det här är Juja. En fransk bulldogg.

När jag såg henne första gången var hon en liten valp med stora öron som verkade oproportionerliga i förhållande till hennes kropp. Ögonen — som två mörka knappar, fulla av nyfikenhet och lite busighet. Då visste jag inte att denna lilla bulldogg skulle vända upp och ner på mitt liv.
Franska bulldoggar är en blandning av envishet, vänlighet och oändlig charm. Juja bevisar det till fullo. Hon lyckas vara både soffans drottning och en nyfiken upptäcktsresande på gatorna. Hemma beter hon sig som en dam, men när vi går ut på promenad förvandlas hon till en modig äventyrare.
Jujas favoritaktiviteter är naturligtvis lek. Vi har en hel samling av hennes leksaker hemma: mjuka, pipande, roliga. Det röda plyshhjärtat bär hon med sig överallt, som för att säga: ”Det här är mitt!”. Det finns också en liten åsna med krullig päls och en ständigt leende krokodil. Ibland kommer jag hem från jobbet och hon sitter mitt i rummet med tre leksaker samtidigt, som om hon väntar på att jag ska välja vilken vi ska leka med först.
Hennes promenader är en egen historia. Vi kan hamna på stranden och hon springer fram och tillbaka i sanden, och sen gräver hon länge i snäckor som en riktig skattjägare. Eller vid vattnet, där vågorna nästan når tassarna — där älskar hon att stå stilla och titta mot horisonten. En gång hamnade vi i ett enormt solrosfält — och jag kommer aldrig glömma den synen: Juja tittar ut i fjärran, omgiven av ett gult hav av blommor.
Hemma är Juja en mästare på mys. Hon har sin egen ”solhörna” vid soffan, där solstrålarna faller på morgonen. Hon sträcker ut sig, låter magen värmas och sover så djupt att hon inte ens reagerar på mina steg. Ibland hör jag henne snarka — det är det mest lugnande ljudet i världen.
Franska bulldoggar är kända för att vara envisa, och Juja är inget undantag. Om hon bestämt att vi ska gå åt höger — inga övertalningsförsök hjälper. Men just den envisheten älskar jag hos henne: hon har verkligen en personlighet. Och i den personligheten finns mycket ömhet — hon möter mig alltid vid dörren, tar med sig en leksak, sätter sig ibland i knät och tittar mig i ögonen, som om hon vill försäkra sig om att jag är där.
Med Juja blev livet ljusare. Hon har lärt mig att uppskatta de små sakerna — morgonsolens värme, ljudet av steg på stranden, lekstunder i vardagsrummet. Hon är inte bara en hund. Hon är familjemedlem, min vän och en liten varelse med ett stort hjärta.
Jag tänker ofta: kanske var det jag som valde henne. Men när jag ser in i hennes ögon förstår jag — det var hon som valde mig.
]]> Graf — en fotogenisk katt med karisma och personlighet https://tassio.se/tpost/va9npnklk1-graf-en-fotogenisk-katt-med-karisma-och https://tassio.se/tpost/va9npnklk1-graf-en-fotogenisk-katt-med-karisma-och?amp=true Tue, 09 Sep 2025 15:10:00 +0300 Graf är en grå katt, modell och filosof, som förvandlar varje ögonblick till ett konstverk.

Graf — en fotogenisk katt med karisma och personlighet

Möt honom — husets Grå Kardinal, men vännerna kallar honom helt enkelt Graf.

Graf är inte bara en katt. Han är modell, skådespelare, komiker och lite filosof på samma gång. Han har en perfekt grå päls, alltid len och glänsande, som om han precis hade klivit ur omslaget på ett kattmagasin. Ögonen — som två strålkastare — kan uttrycka allt: från total förakt för väckarklockan på morgonen till äkta glädje när jag tar fram en påse godis.
Graf har ett huvudhobby — att vara fotogenisk. På allvar, den här katten ger aldrig en dålig bild. Med blommor — utstrålar han elegans och aristokrati. Med en vas — strikt minimalism i bästa inredningstidningsstil. Med renen och lyktan — en julkortsvärdig bild, redo för tryck. Till och med med gurkor (!) lyckas han se ut som om det vore en trendig matfotografering.
Och gissa vem som är mästare på oväntade poser? På ett foto ligger han och försiktigt täcker sitt ansikte med tassen — och ser ut som världens mjukaste varelse. På ett annat gäspar han stort, som om det gömmer sig ett lejon bakom hans söta ansikte. Han poserar också gärna i badrummet, som om badningen vore ett nytt avsnitt av hans bloggarliv.
Grafs personlighet är en blandning av karisma och självständighet. Han känner sitt värde, men är samtidigt redo att dela värme. Han kan sitta i timmar bredvid fönstret, och plötsligt komma fram och "massera" filten med tassarna, som för att säga: ”Du är min människa, och jag vet det.”
Ibland tänker jag att Graf inte föddes i en vanlig källare som vanliga kattungar, utan någonstans bakom kulisserna på en modevisning, och råkade hamna hos mig av misstag. Men jag har tur — nu har jag hemma en katt som kan förvandla varje ögonblick till ett konstverk.
Graf är det perfekta exemplet på att fotogenisk inte bara handlar om utseende, utan om förmågan att vara sig själv. Och han är en mästare på det.
]]> Milka — katten som fann mig https://tassio.se/tpost/e7kx5iv991-milka-katten-som-fann-mig https://tassio.se/tpost/e7kx5iv991-milka-katten-som-fann-mig?amp=true Tue, 09 Sep 2025 15:10:00 +0300 Milka är en vit- och rödfläckig katt som kom till mig själv och fyllde mitt liv med värme och glädje.

Milka — katten som fann mig

Ärligt talat hade jag aldrig planerat att skaffa katt. Inte för att jag inte älskade dem, utan jag tänkte bara att det inte var “min grej”. Men en dag förändrades allt.

Det var en helt vanlig kväll när jag var på väg hem. Det höll på att bli mörkt, och vid grannens gård såg jag en liten ansikte kika fram ur buskarna. Vitt med rödfläckar, ögonen lite vaksamma men mycket uppmärksamma. Hon tittade på mig som om hon väntade på att jag skulle komma närmare. Jag vet inte varför, men jag gick fram. Hon sprang inte iväg, utan satte sig bara ner, som om hon sa:
”Okej, nu är jag din.”
Först tänkte jag — kanske har hon redan ett hem. Jag gick till samma plats flera dagar i rad, letade efter lappar eller folk som saknade henne. Ingen. Men hon satt fortfarande där i buskarna, som om hon bara väntade på mig. Till slut tog jag en låda, en filt och bar hem henne. Så kom Milka in i mitt liv. Varför Milka? Jo, för att hon är vit, mjuk och varm som mjölk, och fläckarna är röda som karamell.
Till en början var hon försiktig. Hon utforskade lägenheten, nosade på allt, gömde sig under soffan när jag reste mig från stolen. Men efter ett par veckor började hon lita på mig. Nu har hon sin egen lilla soffa vid fönstret där hon gillar att sitta och titta ut. Ibland tänker jag att hon observerar allt och i hemlighet styr världen.
Vi går ofta ut på gården. Hon är inte en sådan katt som rusar fram som vinden. Milka går långsamt, noggrant, nosar på varje buske, stannar när hon hör fåglar. Ibland lägger hon sig direkt på gräset och bara lyssnar. Jag gillar att sätta mig bredvid henne i de stunderna, för hon verkar lära mig att sakta ner och njuta av de små sakerna.
Hon har också roliga vanor. Till exempel, om jag sitter länge vid datorn, kommer hon, lägger sig på tangentbordet och tittar på mig, som för att säga: ”Sluta jobba, låt oss umgås.” Eller när jag öppnar skåpet med tvätt — då är hon redan där inne, ihopkrupen som en liten boll, och därifrån går hon inte att få ut.
Hon älskar också att observera vad jag gör. Jag lagar mat — hon sitter på stolen bredvid. Jag diskar — hon sitter på fönsterbrädan och tittar. Jag läser — hon lägger sig så att jag ser bara henne och inte boken.
Under den tid vi varit tillsammans har jag förstått att Milka inte bara är en katt. Hon kan känna av humör. Om jag är ledsen lägger hon sig tyst bredvid och andas i takt med mig. Om jag är glad springer hon runt i lägenheten, som om hon delar min glädje.
Jag fann henne av en slump. Eller kanske var det hon som fann mig. Och sedan den dagen har jag aldrig ångrat mig. För nu, när jag kommer hem, vet jag att bakom dörren väntar en liten fluffig boll som gör mitt liv varmare och ljusare.
]]> Steven — från gatukatt till familjemedlem https://tassio.se/tpost/yjv24sd681-steven-frn-gatukatt-till-familjemedlem https://tassio.se/tpost/yjv24sd681-steven-frn-gatukatt-till-familjemedlem?amp=true Tue, 09 Sep 2025 15:10:00 +0300 Steven är en före detta gatukatt som har blivit en kelvän och avslappnad familjemedlem.

Steven — från gatukatt till familjemedlem

Jag hittade min katt Steven på gatan, eller rättare sagt — han hittade mig.

För tio år sedan var jag på väg hem från en stadsfest. Plötsligt dök en liten smal kattunge upp med långa ben och en hög röst. Jag lade märke till honom direkt och satte mig på huk. När kattungen redan satt i mitt knä och spann högt kunde jag inte bara gå därifrån. Jag tog fram telefonen direkt.
”Maaam…”
Vi hade redan en katt, men helt oplanerat fick vi en till. Till en början var han mest mammig; de sov tillsammans och han ville ha hennes uppmärksamhet. Men sedan växte jag upp, nu är jag 25, och då ”bytte han sida” och blev helt min. När jag flyttade hemifrån tog jag med Steven.
Han möter mig alltid när jag kommer hem från jobbet, har blivit väldigt kelig, spinner högt när man klappar honom, älskar att ligga i knät och får gärna all uppmärksamhet. Han kan till och med kommandot ”kom hit”. Man måste knacka lätt med handen och kalla på honom — men det beror på humör, han är ju ändå katt.
Förresten, jag är den enda människan som Steven sitter i famnen hos.
Från en enkel gatukatt har han förvandlats till en avslappnad katt med kunglig själ. Eller åtminstone tror han det själv. Han är ganska bortskämd, älskar skaldjur och att sträcka ut sina tassar.
]]> Gella — katten som lärde mig att älska mer https://tassio.se/tpost/puga496lf1-gella-katten-som-lrde-mig-att-lska-mer https://tassio.se/tpost/puga496lf1-gella-katten-som-lrde-mig-att-lska-mer?amp=true Tue, 09 Sep 2025 15:10:00 +0300 Historien om den svarta katten Gella: flyttar, sjukdomar och stor kärlek.

Gella — katten som lärde mig att älska mer

När jag precis hade flyttat hemifrån uppfyllde jag min barndomsdröm — jag skaffade en svart katt ❤️

Så, låt mig presentera: det här är Gella! Hon har fått sitt namn efter vampyren i Michail Bulgakovs roman, och namnet passar verkligen min katt till 100 %. Oberoende, med en kylig blick, väldigt smart och listig.
Gella har varit med mig genom många flyttar och olika händelser i livet, och nu möter hon sin mognad med värdighet. Inte bara i mitt liv har det varit avgörande ögonblick…
En gång blev Gella mycket sjuk. Hon blev väldigt mager, kunde inte gå, åt ingenting och överlevde bara tack vare dropp 😱 Det var en fruktansvärd period!
Nu är hon 8 år, och först nu har hon verkligen blivit en kelig liten varelse. Jag älskar henne så mycket 💖
]]> När drömmen blir verklighet: historien om Archie https://tassio.se/tpost/2sdv75mdc1-nr-drmmen-blir-verklighet-historien-om-a https://tassio.se/tpost/2sdv75mdc1-nr-drmmen-blir-verklighet-historien-om-a?amp=true Tue, 09 Sep 2025 15:10:00 +0300 Drömmen om en papegoja som äntligen fick vingar och ett namn — Archie.

När drömmen blir verklighet: historien om Archie

Jag öppnade lådan, och där var han. Liten, grön, med röd svanstipp och kloka ögon. Och jag förstod genast: det här är min.

Vet ni, jag hade aldrig trott att jag skulle ha en papegoja. Eller rättare sagt, jag hade drömt om det ända sedan jag var ung mamma och tog med min dotter till djurparken. Vi brukade alltid stanna länge vid fågelvoljärerna. Andra skyndade vidare till björnarna eller elefanterna, men jag stod kvar, tittade på papegojorna och kunde inte slita mig. De var bullriga, färgglada, och alla hade sin egen personlighet. Och min dotter brukade skratta och säga: ”Mamma, det verkar som om du pratar med dem.” Men hemma hade jag då inte ens tanken på en riktig papegoja — arbete, hushåll, barn, ansvar.
Senare hängde jag till och med upp tre tavlor med papegojor hemma. Kanske för att åtminstone på det sättet närma mig drömmen. De hänger fortfarande i vardagsrummet — färgglada, som om de lyser på väggen. Alla som kommer på besök lägger märke till dem direkt och frågar:
”Älskar ni verkligen fåglar så mycket?”
Och jag bara ler. Ja, jag älskar dem, men jag hade aldrig vågat skaffa en levande papegoja.
Med åren minskade inte ansvaret. Huset krävde alltid uppmärksamhet: trädgård, matlagning, småsaker. Jag trodde att om jag skaffade en fågel skulle jag inte kunna ge den tillräckligt med tid. Den känslan av ansvar stoppade mig alltid.
Men sedan, på min födelsedag, kom barnbarnen på besök. De är vuxna nu, har sina egna liv, och man ser dem inte så ofta. Den här gången kom de med en låda. De såg på mig hemlighetsfullt och log. Jag öppnade lådan, och där var han. Liten, grön, med röd svanstipp och kloka ögon. Och jag visste direkt: det här är min.
Jag kallade honom Archie. Han är blyg, tyst, som om han känner av mitt tempo i vardagen. Kräver inte mycket, men är alltid nära. När jag sitter och stickar eller kokar te sitter han på sin gren, drar upp foten och följer mig med blicken. Ibland lutar han huvudet som om han lyssnar.
Jag var alltid rädd att jag inte skulle klara det, att jag inte skulle ha tid. Men det visade sig vara tvärtom. Archie blev som en del av min dag. På morgonen hälsar jag på honom, under dagen berättar jag om mina saker, och på kvällen sluter han ögonen och vilar medan jag läser en bok.
Barnbarnen skämtar nu:
”Mormor, vi visste att du behövde honom.”
Och kanske hade de rätt. För Archie fyllde tomrummet jag själv inte märkt. Hemma är det ofta tyst, och ibland finner jag mig själv prata högt med honom.
Och det mest fantastiska — han pratar inte, men han kan lyssna. Och det är kanske det viktigaste. Nu, när jag ser på mina papegojtavlor, ler jag på ett annat sätt. För nu har jag inte bara tavlor. Jag har Archie. Och han lever här, med mig.
Och jag tog mod till mig till slut — jag skaffade en kompis åt Archie.
]]> Från försiktighet till förtroende: Simbas resa https://tassio.se/tpost/hud6lsbzm1-frn-frsiktighet-till-frtroende-simbas-re https://tassio.se/tpost/hud6lsbzm1-frn-frsiktighet-till-frtroende-simbas-re?amp=true Tue, 09 Sep 2025 15:10:00 +0300 Om hur ett möte på ett djurhem förändrade livet för en katt och hans människor.

Från försiktighet till förtroende: Simbas resa

När han såg på oss första gången fanns allt där i hans ögon: trötthet, försiktighet, men också ett litet glimmer av hopp.

Min fru och jag hade länge funderat på att skaffa en katt, men inte från butik eller gata — utan en som verkligen behövde ett hem. Och en dag såg vi honom på djurhemmet. Röd, med kloka ögon och spår i ansiktet som berättade att livet inte alltid varit lätt. Volontärerna berättade att han hade vandrat länge på gatorna, känt kyla, hunger och människors likgiltighet.
När han såg på oss första gången fanns allt där i hans ögon: trötthet, försiktighet, men också en liten gnista av hopp. Vi kunde inte gå förbi. Så hamnade han hemma hos oss, och vi kallade honom Simba — ett starkt namn för någon som gått igenom så mycket.
Till en början var han väldigt försiktig. Min fru försökte klappa honom, men han drog sig undan, som om han ville kontrollera om man verkligen kunde lita på människor. Med tiden började Simba långsamt öppna sig. Först spann han tyst när vi matade honom, sedan tillät han oss att klappa honom, och en dag hoppade han självmant upp i mitt knä och somnade. I det ögonblicket förstod jag att han hade valt oss helt.
Nu är Simba en fullvärdig medlem av vår familj. Han älskar min fru mest av allt: det är till henne han först springer när någon av oss kommer hem, och det är bredvid henne han sover på natten. Men även jag har hans särskilda förtroende: bara jag kan klia honom bakom örat så att han glömmer allt annat.
Främlingar litar han knappt på. Han kan komma fram och nosa, men håller nästan alltid avstånd. Och det är något rörande i det: det är som om han säger att förtroende inte är något man ger till vem som helst.
Nu har Simba sin varma plats, en korg med mjuk kudde, favoritleksaker och, viktigast av allt — människor som aldrig kommer svika honom. Vi är glada att vi en gång bestämde oss för just honom, för han har gjort vårt hem verkligen levande och varmt.
Och ibland, när han ser på oss med sina stora ögon, känns det som om han minns allt. Och är tacksam.
]]> Lucky — mitt lyckliga fynd https://tassio.se/tpost/tkdbu48cf1-lucky-mitt-lyckliga-fynd https://tassio.se/tpost/tkdbu48cf1-lucky-mitt-lyckliga-fynd?amp=true Tue, 09 Sep 2025 15:10:00 +0300 Historien om hur ett möte på ett djurhem förändrade mitt liv och gav mig en trogen vän.

Lucky — mitt lyckliga fynd

Där såg jag henne — och mitt hjärta bara smälte.

När jag var 16 drömde jag mycket om en hund. Mina föräldrar sa alltid att det var ett stort ansvar och försökte avråda mig. Men jag bestämde mig ändå och gick till ett djurhem. Där såg jag henne — och mitt hjärta bara smälte. Jag kallade henne Lucky — ett enkelt och universellt namn som passar henne perfekt.
Sedan dess har vi alltid varit tillsammans. Hon älskar verkligen att promenera, särskilt om hon får springa på gräs eller vid vatten. Hon älskar att bada — kan plaska i timmar, och sedan springa lyckligt till mig, helt blöt och glad. Vi går ofta ut i naturen, bara jag och Lucky, och det är våra allra finaste stunder. Där leker vi, jag läser, och hon springer runt, och tiden bara flyger förbi.
En rolig sak med Lucky: hon kan ”le” — när hon är väldigt glad lyfter hon lätt på läpparna och ser ut som om hon ler.
Jag tror att vi hittade varandra just då, när vi båda verkligen behövde det.
]]> Öron, blick och hjärta: min Felix https://tassio.se/tpost/p681342nu1-ron-blick-och-hjrta-min-felix https://tassio.se/tpost/p681342nu1-ron-blick-och-hjrta-min-felix?amp=true Tue, 09 Sep 2025 15:10:00 +0300 Historien om hur den udda Felix blev en källa till lycka och lugn.

Öron, blick och hjärta: min Felix

Jag kan inte skriva vackert om känslor, men jag vet en sak — med honom känner jag mig lugnare och lyckligare.

Han heter Felix. Jag såg honom av en slump, och från första stund förstod jag att han var något speciellt. Han ser lite udda ut — stora öron, avlångt ansikte, smal kropp. Många skrattade och sa att han inte var söt, men för mig blev han speciell direkt.
När jag tog hem honom var det svårt i början. Han lät mycket, krävde uppmärksamhet, ibland kändes det som om en liten demon hade flyttat in i lägenheten. Men med tiden vänjde jag mig och insåg att jag inte kunde vara utan honom.
Felix är alltid nära. Han möter mig vid dörren, sitter bredvid mig när jag arbetar, och ibland bara tittar han med sina smala ögon, som om han förstår mer än han borde.
]]>