Ärligt talat hade jag aldrig planerat att skaffa katt. Inte för att jag inte älskade dem, utan jag tänkte bara att det inte var “min grej”. Men en dag förändrades allt.
Det var en helt vanlig kväll när jag var på väg hem. Det höll på att bli mörkt, och vid grannens gård såg jag en liten ansikte kika fram ur buskarna. Vitt med rödfläckar, ögonen lite vaksamma men mycket uppmärksamma. Hon tittade på mig som om hon väntade på att jag skulle komma närmare. Jag vet inte varför, men jag gick fram. Hon sprang inte iväg, utan satte sig bara ner, som om hon sa:
”Okej, nu är jag din.”
Först tänkte jag — kanske har hon redan ett hem. Jag gick till samma plats flera dagar i rad, letade efter lappar eller folk som saknade henne. Ingen. Men hon satt fortfarande där i buskarna, som om hon bara väntade på mig. Till slut tog jag en låda, en filt och bar hem henne. Så kom Milka in i mitt liv. Varför Milka? Jo, för att hon är vit, mjuk och varm som mjölk, och fläckarna är röda som karamell.
Till en början var hon försiktig. Hon utforskade lägenheten, nosade på allt, gömde sig under soffan när jag reste mig från stolen. Men efter ett par veckor började hon lita på mig. Nu har hon sin egen lilla soffa vid fönstret där hon gillar att sitta och titta ut. Ibland tänker jag att hon observerar allt och i hemlighet styr världen.
Vi går ofta ut på gården. Hon är inte en sådan katt som rusar fram som vinden. Milka går långsamt, noggrant, nosar på varje buske, stannar när hon hör fåglar. Ibland lägger hon sig direkt på gräset och bara lyssnar. Jag gillar att sätta mig bredvid henne i de stunderna, för hon verkar lära mig att sakta ner och njuta av de små sakerna.
Hon har också roliga vanor. Till exempel, om jag sitter länge vid datorn, kommer hon, lägger sig på tangentbordet och tittar på mig, som för att säga: ”Sluta jobba, låt oss umgås.” Eller när jag öppnar skåpet med tvätt — då är hon redan där inne, ihopkrupen som en liten boll, och därifrån går hon inte att få ut.
Hon älskar också att observera vad jag gör. Jag lagar mat — hon sitter på stolen bredvid. Jag diskar — hon sitter på fönsterbrädan och tittar. Jag läser — hon lägger sig så att jag ser bara henne och inte boken.
Under den tid vi varit tillsammans har jag förstått att Milka inte bara är en katt. Hon kan känna av humör. Om jag är ledsen lägger hon sig tyst bredvid och andas i takt med mig. Om jag är glad springer hon runt i lägenheten, som om hon delar min glädje.
Jag fann henne av en slump. Eller kanske var det hon som fann mig. Och sedan den dagen har jag aldrig ångrat mig. För nu, när jag kommer hem, vet jag att bakom dörren väntar en liten fluffig boll som gör mitt liv varmare och ljusare.