När jag såg henne första gången var hon en liten valp med stora öron som verkade oproportionerliga i förhållande till hennes kropp. Ögonen — som två mörka knappar, fulla av nyfikenhet och lite busighet. Då visste jag inte att denna lilla bulldogg skulle vända upp och ner på mitt liv.
Franska bulldoggar är en blandning av envishet, vänlighet och oändlig charm. Juja bevisar det till fullo. Hon lyckas vara både soffans drottning och en nyfiken upptäcktsresande på gatorna. Hemma beter hon sig som en dam, men när vi går ut på promenad förvandlas hon till en modig äventyrare.
Jujas favoritaktiviteter är naturligtvis lek. Vi har en hel samling av hennes leksaker hemma: mjuka, pipande, roliga. Det röda plyshhjärtat bär hon med sig överallt, som för att säga: ”Det här är mitt!”. Det finns också en liten åsna med krullig päls och en ständigt leende krokodil. Ibland kommer jag hem från jobbet och hon sitter mitt i rummet med tre leksaker samtidigt, som om hon väntar på att jag ska välja vilken vi ska leka med först.
Hennes promenader är en egen historia. Vi kan hamna på stranden och hon springer fram och tillbaka i sanden, och sen gräver hon länge i snäckor som en riktig skattjägare. Eller vid vattnet, där vågorna nästan når tassarna — där älskar hon att stå stilla och titta mot horisonten. En gång hamnade vi i ett enormt solrosfält — och jag kommer aldrig glömma den synen: Juja tittar ut i fjärran, omgiven av ett gult hav av blommor.
Hemma är Juja en mästare på mys. Hon har sin egen ”solhörna” vid soffan, där solstrålarna faller på morgonen. Hon sträcker ut sig, låter magen värmas och sover så djupt att hon inte ens reagerar på mina steg. Ibland hör jag henne snarka — det är det mest lugnande ljudet i världen.
Franska bulldoggar är kända för att vara envisa, och Juja är inget undantag. Om hon bestämt att vi ska gå åt höger — inga övertalningsförsök hjälper. Men just den envisheten älskar jag hos henne: hon har verkligen en personlighet. Och i den personligheten finns mycket ömhet — hon möter mig alltid vid dörren, tar med sig en leksak, sätter sig ibland i knät och tittar mig i ögonen, som om hon vill försäkra sig om att jag är där.
Med Juja blev livet ljusare. Hon har lärt mig att uppskatta de små sakerna — morgonsolens värme, ljudet av steg på stranden, lekstunder i vardagsrummet. Hon är inte bara en hund. Hon är familjemedlem, min vän och en liten varelse med ett stort hjärta.
Jag tänker ofta: kanske var det jag som valde henne. Men när jag ser in i hennes ögon förstår jag — det var hon som valde mig.
