Jag kan inte skriva vackert om känslor, men jag vet en sak — med honom känner jag mig lugnare och lyckligare.
Han heter Felix. Jag såg honom av en slump, och från första stund förstod jag att han var något speciellt. Han ser lite udda ut — stora öron, avlångt ansikte, smal kropp. Många skrattade och sa att han inte var söt, men för mig blev han speciell direkt.
När jag tog hem honom var det svårt i början. Han lät mycket, krävde uppmärksamhet, ibland kändes det som om en liten demon hade flyttat in i lägenheten. Men med tiden vänjde jag mig och insåg att jag inte kunde vara utan honom.
Felix är alltid nära. Han möter mig vid dörren, sitter bredvid mig när jag arbetar, och ibland bara tittar han med sina smala ögon, som om han förstår mer än han borde.
