Jag hittade min katt Steven på gatan, eller rättare sagt — han hittade mig.
För tio år sedan var jag på väg hem från en stadsfest. Plötsligt dök en liten smal kattunge upp med långa ben och en hög röst. Jag lade märke till honom direkt och satte mig på huk. När kattungen redan satt i mitt knä och spann högt kunde jag inte bara gå därifrån. Jag tog fram telefonen direkt.
”Maaam…”
Vi hade redan en katt, men helt oplanerat fick vi en till. Till en början var han mest mammig; de sov tillsammans och han ville ha hennes uppmärksamhet. Men sedan växte jag upp, nu är jag 25, och då ”bytte han sida” och blev helt min. När jag flyttade hemifrån tog jag med Steven.
Han möter mig alltid när jag kommer hem från jobbet, har blivit väldigt kelig, spinner högt när man klappar honom, älskar att ligga i knät och får gärna all uppmärksamhet. Han kan till och med kommandot ”kom hit”. Man måste knacka lätt med handen och kalla på honom — men det beror på humör, han är ju ändå katt.
Förresten, jag är den enda människan som Steven sitter i famnen hos.
Från en enkel gatukatt har han förvandlats till en avslappnad katt med kunglig själ. Eller åtminstone tror han det själv. Han är ganska bortskämd, älskar skaldjur och att sträcka ut sina tassar.