Brist på kalcium för dropp: vad det innebär för kor efter kalvning och hur lantbrukare kan minska risken för kalvningsförlamning

Vad som har hänt

Den 26 oktober 2026 rapporterade VeterinärMagazinet, med hänvisning till Läkemedelsverket, om risk för brist på kalciumlösningar för dropp. Båda kalciumpreparaten för intravenöst bruk som är godkända för djur i Sverige — Calcibel och Infucal vet. — finns på listan över restnoteringar.

Calcibel är godkänt för nötkreatur, får, getter, hästar och grisar. Om inget förändras kommer det under en tid inte att finnas någon enda godkänd kalciumlösning för dessa användningsområden i landet. Bristen berör flera delar av lantbruksdjursveterinärernas arbete samtidigt.

Varför kalcium ges som dropp

Kroppen behöver kalcium för att musklerna, även hjärtat, och nerverna ska fungera. Hos en mjölkko startar mjölkproduktionen snabbt de första dagarna efter kalvningen, och med råmjölken och mjölken försvinner mycket kalcium. Om kroppen inte hinner ställa om sig och hämta kalcium från skelettet och fodret sjunker kalciumhalten i blodet. Tillståndet kallas hypokalcemi och i sin svåra form hos kor kalvningsförlamning, eller mjölkfeber.

Svår hypokalcemi kan vara livshotande. I sådana fall är det enda snabba sättet att höja kalciumhalten i blodet att ge en kalciumlösning i ven. Utan de här preparaten får lantbruksdjursveterinärerna det svårt, och en fördröjd behandling kan kosta kon livet.

Kalvningsförlamningen är bara toppen av isberget. Hos många kor sjunker kalciumhalten efter kalvningen inte så mycket att de blir liggande, men tillräckligt för att muskulaturen i livmodern och magen ska fungera sämre. Sådana kor får oftare kvarbliven efterbörd, löpmagsförskjutning, juverinflammation och fruktsamhetsproblem. Förebyggande arbete lönar sig därför inte bara genom räddade djur utan genom hela besättningens hälsa.

Vilka kor som löper störst risk

Kalvningsförlamning drabbar oftast högmjölkande kor, särskilt från tredje kalvningen: med åldern har kroppen svårare att snabbt frigöra kalcium från skelettet. Risken är högre för överviktiga kor och för kor som under sintiden fått foder med för mycket kalcium och kalium. De flesta fallen inträffar under de två första dygnen efter kalvningen. Det finns också rasskillnader: jerseykor drabbas till exempel oftare än holsteinkor. Och en ko som redan haft kalvningsförlamning löper större risk vid nästa kalvning.

Så känner du igen kalvningsförlamning

Veterinärer skiljer på tre stadier:

1. Tidigt. Kon är orolig eller tvärtom slö, trampar, har muskeldarrningar och äter dåligt. Många djurägare missar det här stadiet.
2. Mellanstadium. Kon ligger på bröstet och kan inte resa sig, vänder ofta huvudet mot flanken så att halsen bildar ett S. Öron och ben är kalla, hon idisslar inte och våmmen står still.
3. Svårt. Kon ligger på sidan, reagerar knappt och kan hamna i koma. Utan behandling dör djuret i det här stadiet inom några timmar.

Om en ko inte reser sig efter kalvningen eller beter sig ovanligt, ring veterinären direkt. En liggande ko riskerar dessutom att skada muskler och nerver i benen, så varje minut räknas. Att skilja kalvningsförlamning från andra orsaker till att kon inte reser sig efter kalvningen — kalvningsskador, svår juverinflammation, ketos — kan bara veterinären göra, så försök inte ställa diagnos själv.

Så behandlas den

Svåra fall behandlas med kalciumlösning som veterinären ger långsamt i ven medan hjärtat övervakas: för snabb tillförsel är farlig för hjärtrytmen. Efter droppet står många kor på benen redan efter några timmar. I lindriga fall och förebyggande ges kalcium under huden eller som bolus och gel via munnen. Vid svår kalvningsförlamning ersätter det dock inte intravenös behandling: en ko i det tillståndet kanske inte kan svälja, och kalcium tas upp långsamt från tarmen.

Efter behandlingen behöver kon tillsyn. Kalvningsförlamningen kan komma tillbaka inom ett par dygn, och då upprepas behandlingen. Så länge kon ligger ska hon ha mjukt, halkfritt underlag, få hjälp att byta läge med några timmars mellanrum och inte resa sig på halt golv: ett fall kan sluta med skada.

Vad Läkemedelsverket föreslår

Läkemedelsverket påminner om att veterinären kan ansöka om licens — ett särskilt tillstånd att använda ett läkemedel som inte är godkänt i Sverige men är godkänt i ett annat europeiskt land. Sådana licensansökningar för ersättningspreparat med kalcium har redan börjat komma in. Oftast skickar apoteket in ansökan på veterinärens begäran och Läkemedelsverket fattar beslutet; det tar tid, så det är bättre att ansöka i förväg och inte samma natt som kon blivit liggande.

Men en licens garanterar inte att läkemedlet finns att få: hur mycket som faktiskt kommer till den svenska marknaden vet myndigheten inte. Veterinärer uppmanas att följa Läkemedelsverkets lista över avregistreringar och restnoteringar, som uppdateras dagligen, och att i förväg komma överens med apotek och leverantörer.

När leveranserna väntas

Enligt tillverkarnas prognoser ska Infucal vet. vara tillbaka den 30 november och Calcibel den 17 december. Läkemedelsverket varnar för att datumen kan ändras. För lantbrukarna innebär det att november och början av december måste klaras med minimala lager och med fokus på förebyggande arbete. Kommer preparaten tillbaka tidigare syns det i myndighetens lista; dröjer de får veterinärerna förlita sig längre på licenspreparat från andra länder.

Varför djurläkemedel tar slut

Restnoteringar av veterinärmedicinska läkemedel är inte ovanliga i Europa. Många läkemedel för djur tillverkas av bara en eller två tillverkare, marknaden är liten, och om en fabrik får problem med råvaror, utrustning eller kvalitetskontroll finns inget som snabbt kan ersätta produktionen. I små länder med få godkända preparat märks sådana brister särskilt tydligt. Därför får man i EU vid brist använda läkemedel som är godkända i andra länder — det är just vad Läkemedelsverkets råd bygger på. Men ett licenspreparat kan skilja sig från det vanliga i styrka, flaskstorlek och bipacksedel på ett annat språk, så veterinären behöver noga kontrollera doseringen innan behandlingen börjar.

Så minskar du risken för kalvningsförlamning

Förebyggande arbete är viktigare än vanligt just nu. Diskutera med veterinären och foderrådgivaren:

• utfodringen under sintiden. En foderstat med låg kalcium- och kaliumhalt de sista veckorna före kalvningen ”tränar” kons kropp att snabbare hämta kalcium från skelettet. Ofta används också särskilda fodertillskott — anjoniska salter;
• hullet. Korna ska inte vara för feta vid kalvningen;
• kalcium via munnen till riskkor. Kalciumbolus eller kalciumgel direkt efter kalvningen och några timmar senare hjälper kon igenom det farligaste första dygnet;
• tillsyn vid kalvning. Titta oftare till högmjölkande och äldre kor de första 48 timmarna efter kalvningen så att du upptäcker det tidiga stadiet;
• anteckningar. Markera kor som redan haft kalvningsförlamning — de behöver förebyggande åtgärder först;
• beredskap. Fråga veterinären om hen har ett licenspreparat för svåra fall och ha numret nära till hands.

Inte bara kor

Hypokalcemi förekommer även hos andra djur. Hos får och getter utvecklas den oftast i slutet av dräktigheten, särskilt vid tvillingar och trillingar, och kräver också snabb hjälp. Hos hästar och grisar är den mer sällsynt, men Calcibel är godkänt även för dem, så bristen berör också de besättningarna. Den som har en liten besättning med får eller getter bör redan nu diskutera med veterinären hur hypokalcemi skulle behandlas om den inträffar de närmaste veckorna.

Och hos hundar och katter?

Ett liknande farligt tillstånd förekommer hos digivande tikar och mer sällan hos katter — det kallas eklampsi. Det uppstår oftast de första veckorna efter förlossningen, särskilt hos små raser och tikar med stora kullar. Tecknen är oro, snabb andning, darrningar och ostadig gång, sedan kramper och hög feber. Det är ett akutfall: tiken måste genast till veterinären som ger kalcium. Den nuvarande bristen gäller preparat för lantbruksdjur, men har din tik fått valpar är det bra att känna till tecknen på eklampsi oavsett.

Vad som händer nu

Tills preparaten är tillbaka kommer svenska veterinärer att arbeta med licenspreparat från andra länder och med det som finns kvar i lager. Läkemedelsverket och veterinärerna har ett råd till lantbrukarna: vänta inte tills kon blir liggande, utan minska risken för kalvningsförlamning i förväg — med rätt utfodring under sintiden och tillsyn vid kalvningarna. En praktisk plan för de närmaste veckorna: se efter vilka kor som kalvar i november och början av december, gå igenom deras foderstat med veterinären, skaffa kalcium att ge via munnen och kom överens om hur snabbt veterinären kan komma till en liggande ko.