När vi kom in hos uppfödaren möttes vi av ett helt gäng nakna katter – graciösa, med enorma öron, som från en annan värld. Jag stod vid sidan medan min vän pratade om kattungarna, och då kom en av dem fram till mig. Inte den vackraste i kullen: lång, mager, med en rolig min och lite snett blick. Men han stannade precis framför mig, lyfte huvudet och tittade på mig som om han valde just mig. ”Vem är den här killen?” frågade jag uppfödaren. Hon log: ”Den här? Honom brukar ingen lägga märke till. Han är för allvarlig och försiktig. Men väljer han en människa är det för alltid.” Och då kände jag att den blicken redan hade fastnat i mig. Min vän åkte hem utan kattunge – han ville vänta. Och jag, utan att riktigt förstå hur, kom hem med en transportbur. Hela vägen snurrade en enda tanke i huvudet: ”Jag har ju aldrig velat ha en naken katt! Varför gjorde jag det här?”
Men nu, när han bor hos mig, förstår jag att det var det bästa slumpmässiga beslutet i mitt liv. Han visade sig vara otroligt klok, tillgiven och … förvånansvärt varm. På kvällarna kryper han under täcket och spinner medan jag läser. Och ibland tittar han så allvarligt på mig, som om han förstod mig bättre än någon människa. Varje gång jag möter hans blick tänker jag: ”Vem av oss valde egentligen vem?”


