Addisons sjukdom hos hund – symtom, kris och behandling

Översikt

Binjurarna är små organ bredvid njurarna. De bildar bland annat hormonerna kortisol och aldosteron. Kortisol är en glukokortikoid, ett av kroppens egna hormoner som styr stressreaktionen. Aldosteron är en mineralkortikoid som påverkar salt- och vätskebalansen.

Kortisol hjälper till att upprätthålla ämnesomsättningen. Det påverkar också immunförsvaret. Det behövs också för att mag-tarmkanalen ska fungera normalt. Hormonbrist påverkar därför flera organsystem. Sjukdomen är ganska ovanlig hos hund. Den kallas ibland en imitatör av andra sjukdomar, eftersom symtomen inte är särpräglade.

Typisk Addisons sjukdom innebär brist på både kortisol och aldosteron. Vid den atypiska formen finns kortisolbrist utan de vanliga förändringarna i salterna. Salterna kan vara normala hos så många som 25–30 % av patienterna. Normalt natrium och kalium utesluter alltså inte sjukdomen.

Orsaker

Den vanligaste mekanismen är en skada på binjurebarken som misstänks vara immunmedierad. Kroppens försvar kan förstöra den vävnad som står för hormonproduktionen. Ärftlig mottaglighet hör ihop med en del fall. Denna form, som utgår från binjuren, kallas primär binjurebarksvikt.

Mer sällan skadas binjurebarken av en tumör eller en blödning. Läkemedel mot Cushings sjukdom kan ibland sänka hormonproduktionen för mycket. Ett tvärt avbrott av långvarig kortisonbehandling kan också ge hormonbrist. Sluta inte ge läkemedlet på egen hand.

Vid den sekundära formen bildar hypofysen inte tillräckligt med ACTH. ACTH styr binjurarna att bilda kortisol. Aldosteronproduktionen är oftast bevarad vid sekundär sjukdom. Vid primär atypisk sjukdom kan dock aldosteronbrist utvecklas senare.

Tumörer eller inflammation i hypofysen kan ligga bakom den mindre vanliga sekundära hormonbristen. Operation av hypofysen kan också påverka ACTH-produktionen. En infektion kan i enstaka fall ligga bakom binjurebarksvikt.

Riskfaktorer

Hundar i alla åldrar och av alla raser kan få sjukdomen. Den diagnostiseras ofta hos unga eller medelålders vuxna hundar. Diagnosen ställs ofta vid 4–6 års ålder. Åldern är ändå inget skäl att låta bli att utreda en äldre hund med symtom.

Tikar drabbas ofta mer än hanar. Hur könet påverkar risken är dock inte helt klart. Mottagliga raser är bland annat storpudel, portugisisk vattenhund och grand danois. Bearded collie, rottweiler och west highland white terrier nämns också i samband med rasmottaglighet. Mottaglighet har också beskrivits hos labrador retriever och irish soft coated wheaten terrier. Blandraser får också sjukdomen.

Typiska symtom

Symtomen kan variera från lindriga och tillfälliga till svår sjukdom. De kan förekomma i dagar, veckor eller månader innan diagnosen ställs. Vanliga tecken hemma är:

• Aptitlöshet eller att hunden äter mindre än vanligt.
• Kräkningar som kommer och går.
• Återkommande diarré.
• Viktnedgång.
• Trötthet och liten lust att motionera.
• Darrningar eller muskelsvaghet.
• Ökad törst och urinering.

I början kan symtomen bara visa sig i stressiga situationer, till exempel vid infektion, skada eller operation. Muskelsvaghet kan göra gången ostadig. Hundens tillstånd kan bli bättre mellan episoderna. Muskelsmärta kan också förekomma. Ont i magen är också möjligt. Under en kris kan kräkningar eller diarré innehålla blod.

Komplikationer och följder

Vid en addisonkris minskar den cirkulerande vätskevolymen och blodtrycket sjunker farligt. Högt kalium kan ge långsamma rubbningar i hjärtrytmen. Blodsockret kan sjunka kraftigt på grund av kortisolbristen. Utan behandling kan en kris leda till medvetslöshet och död. En plötslig kollaps är därför ett akut tillstånd även hos en hund vars tidigare symtom var lindriga.

Vätskeförlust och lågt blodtryck kan höja njurvärdena i blodet. De kan bli bättre snabbt med dropp utan bestående njursvikt. Läget kan dock till en början likna själva njursjukdomen. Lämplig behandling och regelbunden uppföljning ger en god prognos på lång sikt. Det finns ingen botande behandling.

Aldosteronbrist kan också innebära metabolisk acidos, alltså ökad surhet i kroppen. Dåligt svar på behandling och samtidig sjukdom som diabetes kan försämra prognosen.

Undersökning hos veterinären

Veterinären frågar hur symtomen har utvecklats och om tidigare läkemedel och undersöker allmäntillståndet. Grundläggande prover är blodstatus, blodkemi och urinprov. Typiska förändringar är högt kalium och lågt natrium. En kvot mellan natrium och kalium under 27 kan väcka misstanke. Den är dock inte specifik för denna sjukdom.

Blodstatusen kan visa en lindrig blodbrist. Förändringar i de vita blodkropparna som normalt hör ihop med stress kan saknas vid kortisolbrist. Blodkemin kan visa lågt albumin eller kolesterol. Joniserat kalcium i blodet kan också vara förhöjt. Vid en kris övervakas dessutom hjärtrytm och blodtryck.

Ett vilokortisol över 2 mikrogram per deciliter utesluter i praktiken sjukdomen med nästan 100 % säkerhet, om inget kortisonläkemedel stör mätningen. Ett lågt vilokortisol bekräftar dock inte diagnosen. Ett ACTH-stimuleringstest bekräftar den. Testet bedömer binjurens förmåga att öka kortisolproduktionen som svar på ACTH.

Testet kräver 2 blodprov. Det första tas innan syntetiskt ACTH ges. Enligt ett standardprotokoll tas nästa prov efter 1 timme. Det finns också metoder med 1–2 timmars mellanrum. Vid Addisons sjukdom stiger kortisolet inte normalt under testet. Resultaten jämförs med laboratoriets diagnostiska gränsvärde, ofta under 2 mikrogram per deciliter.

ACTH-testet visar i första hand kortisolbrist och visar inte automatiskt aldosteronbrist. Att mäta kroppens eget ACTH kan hjälpa till att skilja ett binjureproblem från ett hypofysproblem. Kroppseget ACTH är ofta högt vid primär sjukdom. Vid sekundär sjukdom är det oftast lågt. Röntgen eller ultraljud kan behövas för att utesluta andra orsaker till symtomen.

Läkemedelshistoriken omfattar både kortison i tablettform och för utvärtes bruk. Vissa glukokortikoider kan störa mätningen av kortisol genom korsreaktion. Ett referensintervall som laboratoriet tagit fram för friska hundar skiljer sig från det diagnostiska gränsvärdet för Addisons sjukdom.

Behandling

Veterinären ordinerar behandlingen och varje ändring av läkemedel. Behandlingen av en kris börjar med dropp på akutmottagningen. Droppet rättar till chock och uttorkning. Svår natriumbrist måste rättas till kontrollerat, eftersom en för snabb korrigering kan skada nervsystemet. Blodtryck och salter övervakas noga under behandlingen.

Lågt blodsocker rättas till med glukos i dropp vid behov. Farligt högt kalium kan kräva läkemedel som skyddar hjärtat. Ersättning med glukokortikoid startas snabbt. Kräkningar och illamående behandlas med läkemedel vid behov. Näringsstöd ges också utifrån situationen.

När hunden är stabil ersätts de saknade hormonerna med långvarig medicinering. En glukokortikoid som prednison eller prednisolon behandlar kortisolbristen. Aldosteronbrist kräver ersättning med mineralkortikoid. Alternativen är bland annat desoxikortonpivalat, DOCP, och fludrokortison. Fludrokortison har också en viss glukokortikoid effekt.

Läkemedlen justeras efter tillståndet, svaret på behandlingen och saltvärdena. Målet är den lägsta effektiva ersättningsbehandlingen. I början av behandlingen med injektioner kan salterna kontrolleras efter 10–14 dagar och igen efter 25 dagar. När hunden är stabil kan kontrollerna till exempel ske var 3–6:e månad. Hundens situation kan kräva tätare uppföljning.

För stark glukokortikoid effekt kan öka törst och urinering. Den kan också öka aptiten och flämtandet. Långvarigt överskott kan innebära muskelförtvining eller håravfall. Berätta om sådana förändringar för den behandlande veterinären. Sluta inte själv med hormonersättningen utifrån symtomen.

Hydrokortison, som har både glukokortikoid och mineralkortikoid effekt, kan också användas i den första behandlingen av en kris. Fludrokortison ensamt ersätter inte kortisol tillräckligt hos alla hundar. För mycket hormonersättning kan också öka mottagligheten för infektioner. Sekundär binjurebarksvikt som hör ihop med ett tvärt avbrott av kortison kan ibland vara tillfällig. Det skiljer sig från en bestående förstörelse av binjurebarken, där ersättningen fortsätter hela livet.

Hormonersättning hos en stabil hund kan påbörjas och skötas i öppen vård.

Förebyggande

Den exakta orsaken till primär sjukdom är ofta okänd, och något säkert sätt att förebygga den är inte känt. Hos en hund med diagnos handlar förebyggande om att undvika kriser och upprätthålla behandlingen. Stress kan göra att hunden lättare blir dålig än vanligt. Flytt, fyrverkerier eller annan förutsägbar stress kan kräva en ändring av läkemedlen som veterinären planerat i förväg.

Håll vardagen så lugn och förutsägbar som möjligt. Ändra inte läkemedel utan veterinärens instruktioner. Att tvärt sluta med långvarig kortisonbehandling kan i sig ge sekundär hormonbrist. Hundar med atypisk sjukdom fortsätter att få salterna kontrollerade, eftersom aldosteronbrist kan utvecklas.

Viktigt för hundägare

Ha en läkemedelslista och veterinärens skriftliga instruktioner för stressiga situationer lätt tillgängliga, även på resor och på hundpensionat. Lägg in injektionsbesök, blodprov och återbesök i kalendern. Anteckna aptit, kräkningar, diarré, vikt och förändringar i drickande och urinering. Kontakta kliniken om hunden kräks upp läkemedlet eller vägrar äta. En vanlig bra dag är inget skäl att sluta med läkemedlen, eftersom typisk Addisons sjukdom kräver livslång hormonersättning.

Berätta för en ny veterinär om diagnosen och alla läkemedel som hunden får innan undersökningar eller ingrepp. Kortison för utvärtes bruk hör också till läkemedelshistoriken. Ta reda på i förväg vem du ska ringa i en nödsituation och vad du ska göra om plötsliga kräkningar eller svaghet börjar. Kollaps eller nedsatt medvetande kräver omedelbar behandling. Målet är att hunden ska kunna fortsätta en normal och glädjefylld vardag.

Vanliga frågor

Kan en hund ha Addisons sjukdom med normalt natrium och kalium?

Ja. Salterna är normala hos så många som 25–30 % av drabbade hundar. Atypisk sjukdom kan till exempel ge kräkningar, trötthet och aptitlöshet. Utifrån symtomen kan veterinären utreda kortisolproduktionen även när vanliga saltvärden inte väcker misstanke.

Bekräftar ett lågt kortisol diagnosen?

Inte automatiskt. De flesta hundar med ett vilokortisol under 2 mikrogram per deciliter har inte Addisons sjukdom. Resultatet kräver därför ett ACTH-stimuleringstest när det är lämpligt. Veterinären tolkar det tillsammans med symtom, andra blodprov och läkemedelshistorik.

Vad händer vid ett ACTH-test?

Hunden får lämna 2 blodprov. Mellan proverna ges syntetiskt ACTH för att stimulera kortisolproduktionen. Beroende på metod tas det andra provet 1–2 timmar senare. Kliniken som gör testet ger instruktioner om förberedelser.

Är medicineringen livslång?

Typisk Addisons sjukdom kräver oftast livslång ersättning av kortisol och aldosteron. Behovet av läkemedel och lämplig mängd bedöms utifrån tillståndet och blodproverna. Om symtomen kommer tillbaka ska du inte själv ändra mängden; fråga den behandlande veterinären vad du ska göra.

Kan min hund leva ett normalt liv?

De flesta hundar som behandlas och följs upp på rätt sätt har en god prognos och kan leva ett normalt liv. Obehandlad sjukdom kan däremot vara livshotande. Kontinuerlig medicinering, överenskomna återbesök och instruktioner i förväg för stressiga situationer är en del av den dagliga vården.