Kronisk konjunktivit hos katter: orsaker, symtom och förebyggande

För att ställa diagnos används:

• ögonundersökning;
• prover från bindehinnan och riktad PCR för exempelvis FHV-1, FCV, Chlamydia felis eller Mycoplasma;
• bakterieodling från sekretet när det behövs;
• Schirmers test, mätning av tårproduktionen;
• fluoresceinfärgning för att upptäcka hornhinnesår.

Undersökning av ögonlock och ögats yta

Veterinären granskar ögonlockens läge, blinkhinnan och området under ögonlocken. Man letar efter felväxande hår, främmande föremål och skav mot hornhinnan. Tårproduktionen kan vara nedsatt, och ögontrycket kan behöva mätas för att skilja tillståndet från glaukom eller uveit.

Fluorescein fäster i skadad hornhinneyta och hjälper till att påvisa sår. Ett cellprov kan visa vilken sorts inflammation som finns. Vid avvikande, förtjockad eller svårbehandlad vävnad kan ett vävnadsprov, en biopsi, behövas.

Provsvar vid återkommande besvär

PCR kan påvisa arvsmassa från vissa smittämnen, men herpesvirus kan missas mellan perioder av virusutsöndring. Provtagning tidigt under symtom ger bättre möjlighet att hitta viruset. En katt som reagerat på behandling kan fortfarande vara bärare.

Vid misstänkt bakteriell infektion kan odling med resistensbestämning hjälpa veterinären att välja behandling. Provet tas helst före lokal antibiotikabehandling eftersom läkemedlet kan hämma bakterietillväxten i odlingen. Ibland behövs förnyad provtagning när ett skov inte svarar som väntat. Då undersöks även kvarvarande skav, förändrad tårproduktion och annan ögonsjukdom.