Akut till veterinären
Kontakta närmaste veterinär eller djursjukhus med jour om katten visar något av följande:
- kraftig blodig diarré och tydlig svaghet;
- upprepade eller långvariga kräkningar;
- kollaps eller medvetslöshet;
- andningssvårigheter;
- en uppspänd och smärtsam buk.
Kattungar kan bli svårt sjuka av vätskeförlust. En kattunge som snabbt blir slö under pågående diarré behöver därför bedömas skyndsamt.
Allmänt om sjukdomen
Tritrichomonas foetus är en encellig parasit med flageller som angriper tjocktarmens slemhinna. Infektionen ger inflammation, rubbad tarmflora och långvarig diarré. Till skillnad från många andra tarmparasiter svarar trikomonader dåligt på vanliga läkemedel mot encelliga parasiter, och sjukdomen kan hålla i sig i månader.
Flageller är tunna utskott som hjälper organismen att röra sig. Parasiten saknar en motståndskraftig cysta, en inkapslad viloform som kan leva länge utanför katten. Namnet Tritrichomonas blagburni används också för kattens parasit. Den skiljer sig från de varianter som ger fortplantningsproblem hos nötkreatur; hos katten är det framför allt tarmsjukdom som utreds.
Inflammationen kan ge lös avföring även när katten fortfarande äter och håller vikten. En del infekterade katter har inga synliga besvär alls, men kan ändå sprida parasiten vidare.
Orsaker
- smitta via avföring från smittade katter;
- gemensamma kattlådor och skålar som förorenats med avföring;
- många katter på liten yta (uppfödningar, katthem);
- bristande hygien och rengöring.
Smittan förs in genom munnen. Katten kan exempelvis få förorenad kattsand eller avföring på tassarna och sedan slicka i sig parasiten under pälsvården. Även putsning av en infekterad katt och förorenat vatten kan föra smittan vidare.
Parasiten är känslig för syre och uttorkning. Den kan överleva omkring 60 minuter i luft, men flera dagar i blöt avföring. Fuktig avföring som blir kvar i miljön är därför en annan smittrisk än en rengjord och torr yta.
Riskfaktorer
- kattungar och unga katter under 2 år;
- katter som lever i stora grupper;
- katter med försvagat immunförsvar;
- katter som nyligen varit stressade eller haft andra mag-tarminfektioner.
Trängsel och nära kontakt mellan katter är tydliga risker. Underlaget om hur enskilda immunförsvarsproblem påverkar risken hos katt är däremot begränsat. En flytt kan innebära stress och att en tidigare symtomfri katt börjar få diarré. Då kan infektionen ha funnits redan före flytten.
Vanliga symtom
- långvarig diarré med slem och ibland blod;
- illaluktande, vattnig eller lös avföring;
- smärta vid tarmtömning;
- rodnad och irritation runt analöppningen;
- normal eller något sämre aptit (allmäntillståndet är oftast gott).
Besvären kommer ofta i skov. Avföringen kan vara grötig och likna en komocka snarare än vara helt vattnig. Vid kraftig irritation i ändtarmen kan katten läcka lös avföring utan att hinna till lådan. Att katten fortfarande leker och äter utesluter därför inte en infektion.
Komplikationer och följder
- uttorkning vid långvarig diarré, särskilt hos kattungar;
- viktnedgång, även om många katter behåller vikten;
- kronisk tarminflammation;
- samtidiga tarminfektioner som kan förvärra besvären;
- sämre livskvalitet för katten.
Andra parasiter, exempelvis Giardia, kan förekomma samtidigt. Det kan göra både symtomen och behandlingssvaret svårare att tolka. Uttalad viktnedgång eller ett tydligt försämrat allmäntillstånd behöver därför utredas även om Tritrichomonas redan har påvisats.
Diagnos hos veterinären
- mikroskopi av färsk avföring (flagellater);
- PCR (den känsligaste metoden för att påvisa T. foetus);
- odling från avföringen (mindre känslig metod);
- uteslutning av andra orsaker till diarré (mask, Giardia, bakterieinfektioner, inflammatorisk tarmsjukdom, IBD).
PCR letar efter parasitens DNA. Parasiten utsöndras oregelbundet, så ett negativt prov kan behöva följas av fler prover när misstanken är stark. Prov från olika katter ska hållas åtskilda; ett samlingsprov kan missa en infekterad individ.
Provtagningen fungerar bäst under ett diarréskov, gärna från slemmiga delar av avföringen. Kattsand i provet kan störa analysen. Veterinären kan också ta prov direkt från ändtarmen för att komma åt material nära slemhinnan där parasiten finns.
För direkt mikroskopi behöver avföringen undersökas omedelbart eller senast inom 6 timmar. En vanlig avföringsundersökning med flotation, där parasitägg koncentreras, hittar sällan Tritrichomonas. Nyligen given antibiotika kan också minska chansen att påvisa infektionen. Veterinären behöver därför känna till tidigare behandlingar och vilken metod som användes vid äldre negativa träckprov.
Behandling och uppföljning
I Sverige finns inget läkemedel som är registrerat särskilt för denna infektion hos katt. Veterinären kan ordinera ronidazol som licensläkemedel. Det har en snäv säkerhetsmarginal, och resistens förekommer. Symtomfria bärare behandlas inte rutinmässigt; i en smittad kattgrupp kan veterinären behöva bedöma flera djur tillsammans.
Under behandling ska katten övervakas för neurologiska biverkningar, exempelvis ostadighet, skakningar eller kramper. Vid sådana tecken ska behandlingen avbrytas och veterinär kontaktas omedelbart. Läkemedlet ska hanteras enligt de skyddsinstruktioner som följer med ordinationen.
Foderanpassning och probiotika kan användas som stöd för tarmen, men effekten av probiotika mot själva infektionen är otillräckligt klarlagd. Täta byten mellan foder, tillskott och olika behandlingar kan störa tarmfloran och förlänga diarrén.
Behandlade katter behöver hållas åtskilda från katter som kan smitta dem på nytt. Ett återfall kan bero på kvarvarande infektion eller återsmitta. Uppföljande träckprov kan behövas även när avföringen ser bättre ut.
Obehandlade katter blir ofta symtomfria inom omkring 5 månader till 2 år. Infektionen kan ändå finnas kvar, ibland livet ut. Normal avföring är därför inte ett säkert tecken på att katten har slutat bära eller sprida parasiten.
Förebyggande
- god hygien där katterna bor;
- regelbunden rengöring, torkning och vid behov desinfektion av kattlådor och skålar;
- håll kattungar och vuxna katter åtskilda i uppfödningar;
- utred långvarig diarré.
Ta bort avföring och rengör kattlådorna dagligen. Textilier som bäddar och filtar kan tvättas i 60 °C. Mindre kattgrupper med egna lådor begränsar kontakterna och gör det lättare att upptäcka vem som har diarré. Rengöringen behöver omfatta de föremål och ytor som blivit förorenade, även om parasiten är känslig för uttorkning.
Vid känd smitta behöver mottagaren informeras inför exempelvis omplacering, parning eller pensionatsvistelse. En symtomfri bärare kan föra infektionen till en ny kattgrupp.
Vad betyder det för dig som kattägare?
Trikomoniasis är en orsak till långvarig diarré hos unga katter. Infektionen är sällan livshotande men kan försämra kattens välbefinnande och kräva långvarig uppföljning. Kontakta veterinären om katten har ihållande diarré – egenbehandling kan försvåra diagnostiken och ge biverkningar.
Notera avföringens konsistens, blod eller slem, aptit och eventuellt läckage mellan lådbesöken. Berätta vilka katter som delar låda och om någon nyligen har flyttat in. Uppgifterna hjälper till att planera provtagning även för katter utan tydliga symtom.
Artikeln är endast avsedd som information och ersätter inte en undersökning hos veterinär. Kontakta din veterinär vid första tecken på sjukdom.
Vanliga frågor
Kan katten vara pigg trots Tritrichomonas?
Ja. Många katter äter och håller vikten trots återkommande, illaluktande diarré. Andra bär på parasiten utan synliga symtom. Ett gott allmäntillstånd räcker därför inte för att avgöra om katten är smittad.
Räcker ett negativt avföringsprov?
Inte alltid. Parasiten utsöndras oregelbundet och provmaterialet påverkar resultatet. Vid stark misstanke kan veterinären rekommendera upprepad PCR eller en annan provtagningsteknik, särskilt om tidigare material innehöll kattsand.
Behöver alla katter i hemmet undersökas?
Det kan behövas eftersom katter utan diarré kan bära på infektionen. Veterinären väger in gemensamma kattlådor, kontakt mellan djuren och tidigare provsvar när provtagning och åtgärder för gruppen planeras.
Kan Tritrichomonas smitta människor?
Kattens Tritrichomonas anses inte smitta människor. Avföring ska ändå hanteras hygieniskt, med noggrann handtvätt och rena redskap. Personer med nedsatt immunförsvar bör undvika kontakt med djuravföring eftersom den kan innehålla andra smittämnen.
Redaktionen för Tassio
Källor
- Tritrichomonas foetus hos katt, SVA, läst 2026-11-05.
- Rekommendationer vid parasitorsakade diarréer i kattbesättningar, SVA, läst 2026-11-05.
- Guideline for Trichomonosis, ABCD, läst 2026-11-05.
- Tritrichomonas foetus (PCR), SVA, läst 2026-11-05.
- Tritrichomonas Diagnostic Laboratory, North Carolina State University College of Veterinary Medicine, läst 2026-11-05.
- Tritrichomonas in Cats, VCA Animal Hospitals, läst 2026-11-05.
- Emergency and Critical Care, Cornell University College of Veterinary Medicine, läst 2026-11-05.
- Tritrichomonas foetus, University of Liverpool, läst 2026-11-05.
- Tritrichomonas blagburni, Companion Animal Parasite Council, läst 2026-11-05.
