Alla vänner skrattade först: ”Menar du allvar? En sådan bjässe och en sådan fickhund?” Jag viftade bort det, men innerst inne förstod jag också – ja, det ser absurt ut. Men jag ville ha just henne. Inte en schäfer eller en kraftig hund som skulle passa min stil. Jag ville ha en liten hund. Kanske för att jag kände just hos henne den värme och trohet som jag saknade. När jag tog upp henne första gången darrade hon som ett löv. Jag höll henne försiktigt mot bröstet, och plötsligt tittade den lilla upp på mig så tillitsfullt att något vände sig inom mig. I det ögonblicket förstod jag: det här är min hund.
Nu är vi tillsammans varje dag. Vännerna skämtar fortfarande, men inte lika ofta. För när de ser mig gå på gatan med den lilla på korta ben och med nosen i vädret bredvid mig, dyker det upp ett leende på deras ansikten. Och till och med de mest skeptiska verkar förstå att lycka inte har någon storlek. Hon visade sig vara förvånansvärt modig. Trots sin litenhet skäller hon gärna på alla som kommer för nära. Hon har ett mod och en orädsla som många stora hundar saknar. Men hemma är hon den ömmaste och mest tillgivna tjejen, som gärna lägger sig på min axel eller kryper ihop i mitt knä. Ibland ser jag min spegelbild i ett skyltfönster: en jättestor man och bredvid honom en pytteliten hund i koppel. Och jag skrattar. Åt mig själv och åt hur märkligt livet blir. Men vet du vad? Jag är helt lycklig.

Och även om någon tycker att det ser löjligt ut vet jag en sak: just den här lilla hunden blev den största skatten i mitt liv.


