Jag döpte henne till Leya. Redan från första stund verkade hon förstå att det här var hennes hem. Hon tittade sig omkring, klättrade självsäkert upp i soffan och satte sig som om hon alltid hade varit en del av familjen. Leya visade sig vara förvånansvärt energisk och klok. Hon älskar uppmärksamhet och lärde sig snabbt hur man får den. Lägger hon tassen på min arm eller tittar upp på mig kan jag inte stå emot. Lek, promenader, godis – allt för henne. Hon älskar kläder. Min man skrattar och säger att det är ”helt mitt fel”, men så fort jag tar fram en klänning eller en väst springer Leya själv fram och väntar på att bli påklädd. Ute går hon stolt som en liten dam och fångar beundrande blickar.
Men hemma är Leya vår lilla glädjekälla. Hon kan rusa runt i rummen med en leksak eller lägga sig i fåtöljen och iaktta alla som en drottning. På kvällarna blir hon det ömmaste lilla nystan, kryper ihop bredvid mig och snusar tyst. Jag tänker ofta att min man inte kunde ha valt en bättre present. Leya har gett hemmet så mycket glädje att även de mest vanliga dagarna blivit ljusare. Och jag är tacksam för att vi har det här lilla underverket.


