Första gången hon själv kom fram till min hand var jag nära att gråta. Sedan kom hennes första rullning i sanden, de första roliga hoppen, den nyfikna nosen som stack fram bakom hyllan. För varje dag öppnade hon sig mer, som en blomma. Jag döpte henne till Luna – namnet kom som av sig självt, för hon är verkligen som ett stycke mjukt ljus i hemmet. Nu möter Luna mig varje kväll när jag kommer hem, och hela dagen känns genast varmare. Ibland tänker jag på hur märkligt livet är. Jag räddade henne, och hon räddade mig – från ensamhet, trötthet och grå vardag.
Med tiden fick Luna sina egna vanor, som jag inte längre kan tänka mig en dag utan. Varje morgon kontrollerar hon att allt står på sin plats. Flyttar jag något i rummet märker hon det genast och går först av allt för att undersöka det nya. Hon är väldigt nyfiken men alltid försiktig, som om hon inte vill störa i onödan. Och om jag sitter för länge vid datorn börjar Luna hoppa i buren och ge ifrån sig små ljud, som om hon ropade: ”Hallå, sluta jobba, titta på mig!” Hur ska man kunna stå emot? Jag stänger datorn och sätter mig bredvid för att klia henne bakom örat. Mest förtjusande är hennes ”danser” i sanden: så fort jag fyller på färsk badsand blir Luna en liten virvel – hon rullar, snurrar och gnider sidorna, och ögonen lyser av lycka.
Men allra mest tycker jag om när hon sätter sig på hyllkanten och tittar på mig medan jag läser. Den lugna, tillitsfulla och lite nyfikna blicken påminner mig varje gång om hur mycket hon har förändrat mitt liv. Nu vet jag säkert: Luna är inte bara ett husdjur. Hon är min lilla vän, och utan henne skulle hemmet vara tomt.


