Senare fick jag veta att hon hade tillhört en äldre kvinna i grannlägenheten. Kvinnan blev snart svårt sjuk, hennes barn flyttade henne närmare sig, och katten … var det ingen som letade efter. Kanske visste de inte ens om henne. Så Luna stannade hos mig. Jag döpte henne efter en figur från min barndom – Luna i ”Sailor Moon”. Namnet passar henne förvånansvärt bra: hon är lika gåtfull och graciös, men samtidigt väldigt hemkär.
Nu är Luna en del av min familj. Hon möter mig vid dörren, sover bredvid mig och tittar gärna på när jag lagar mat i köket. Ibland fångar jag hennes blick och förstår att den här katten inte kom in i mitt liv av en slump. Jag älskar henne otroligt mycket. Luna blev min stilla lycka, en gåva från ödet, och varje dag är jag tacksam för att hon valde just min balkong.


