Först höll han avståndet, sov vid boden och vaktade tomten som om han prövade om han kunde lita på mig. Sedan började han komma närmare, lät mig klappa honom, och en kväll klev han själv upp på min veranda och lade sig vid mina fötter. Då förstod jag: han hade valt mig. Jag gav honom inget namn direkt, men efter ett tag började jag kalla honom Rex – och han svarade, som om han hade väntat på det. Nu är Rex gårdens självklara herre. Han möter mig när jag kommer hem från jobbet, springer bredvid när jag pysslar på tomten och slumrar till och med i soffan, tätt intill mig, som den trognaste vän.
Ibland undrar jag: vem hittade egentligen vem? Jag honom – eller han mig? Men en sak är säker: en dag kom han till min tomt – och han stannade för alltid.
Hittar du en hund som verkar ha kommit bort – kontakta polisen och kolla om den är id-märkt hos en veterinär, så att ägaren kan hittas.



