Den lilla gyllene bollen spred redan första dagen så mycket glädje i huset och på gården att till och med det tunga arbetet kändes lättare. Sam kom snabbt in i livet här. Först sprang han mellan mina fötter när jag matade hönsen eller plockade grönsaker, sedan lärde han sig att sitta bredvid och noga följa allt, som om han ville vara med överallt. Nu går jag ingenstans utan honom: så fort jag tar en hink eller går ut på fältet springer han efter mig och viftar så mycket på svansen att den nästan verkar lossna.
Han har sina egna vanor. Han bär gärna omkring på allt han hittar: en pinne, en gammal handske, till och med en kotte. En gång släpade han stolt en hel kvast över gården och var så nöjd som om han hade gjort en stordåd. Sam älskar också att sova på rygg med tassarna utsträckta, mitt i ladan eller på mattan vid dörren. Den som ser det för första gången kan inte låta bli att le.

Men det mest rörande är hans glädje över enkla saker. Sams morgon börjar med att han springer ut på ängen och rusar runt i det höga gräset medan jag mjölkar getterna eller plockar grönt. Han kommer tillbaka andfådd, full av kardborrar men lycklig – och hans förtjusning smittar av sig på mig. Sam växer, och jag förstår att han snart blir gårdens riktiga vakthund. Men innerst inne kommer han alltid att vara den där valpen med snälla ögon som gjorde mitt liv ljusare och varmare.



