Hud och päls

Angrepp av pälsätare hos katter: orsaker, symtom och förebyggande

Angrepp av pälsätare hos katter är en parasitsjukdom orsakad av insekter från ordningen löss. Hos katter förekommer en art – Felicola subrostratus (Trichodectes canis är hundens pälsätare). Till skillnad från loppor livnär sig pälsätare inte på blod utan skadar huden och pälsen genom att äta hud- och hårpartiklar. De orsakar klåda, irritation, håravfall och kan leda till dermatit. Även om de är mindre vanliga än loppor kan pälsätare kraftigt försämra kattens hud- och pälsstatus.

7 min läsningKällor
Angrepp av pälsätare hos katter: orsaker, symtom och förebyggande

Här avses kattens pälsätande lus. Ordet pälsätare i sidans titel betecknar egentligen en skalbagge, vars larver kan angripa textilier. Det är alltså olika insekter. Gnidor som sitter på kattens hår och löss som rör sig mellan hårstråna hör till lusangreppet som beskrivs här.

Akut till veterinären

Kontakta veterinär omedelbart vid misstänkt kontakt med hundens parasitmedel, även innan symtom uppstår, och särskilt vid följande tecken efter en behandling:

  • Skakningar eller muskelryckningar.
  • Krampanfall.
  • Vinglighet eller svårigheter att samordna rörelserna.
  • Kraftigt ökad salivering eller uttalad oro.

Allmän beskrivning

Pälsätande löss är små, gulaktiga insekter upp till 2 mm långa som lever i kattens päls och fäster sina ägg (gnidor) på hårstråna. Storleken anges även till omkring 1–3 mm. Deras livscykel sker helt på djurets kropp, vilket gör att infestation kvarstår tills behandling genomförs. Sjukdomen är vanligare hos utekatter, katthem och katter med nedsatt immunförsvar.

Äggen kläcks efter 10–20 dagar. Därefter behöver de unga lössen, nymferna, ytterligare 2–3 veckor för att bli vuxna. Nymfen liknar den vuxna lusen men är mindre. Hela utvecklingen anges också till ungefär 4–6 veckor. Därför kan både fastsittande ägg och rörliga utvecklingsstadier finnas i samma päls. Löss utanför värddjuret överlever omkring 3–7 dagar.

Orsaker

Huvudsakliga smittvägar för pälsätare:

  • Direktkontakt med smittade djur
  • Delning av vårdredskap (bäddar, borstar)
  • Utevistelse eller vistelse på katthem/kattpensionat
  • Smitta av kattungar från modern

Närkontakt mellan katter är den centrala smittvägen. Lössen är starkt bundna till sin värdart: kattens lus etablerar sig inte hos människor eller hundar. Ett gemensamt hem gör därför andra katter till relevanta kontakter, medan hundar inte automatiskt behöver behandlas för just denna lus. Bäddar och pälsvårdsredskap behöver ändå rengöras i samband med att kattgruppen behandlas.

Riskfaktorer

Pälsätande löss ses oftare hos katter som:

  • Inte får regelbunden antiparasitbehandling
  • Lever utomhus eller på katthem
  • Har nedsatt immunförsvar eller kroniska sjukdomar
  • Är äldre eller svaga djur
  • Har tät och lång päls

Lång päls är särskilt relevant när katten inte längre klarar sin pälsvård. Äldre, försvagade och försummade djur kan då få en tovig päls där angreppet lättare förbises. Även unga katter kan drabbas. Det finns begränsat underlag för att bedöma varje riskfaktor separat; pälsens täthet räcker inte för att avgöra om en katt har löss.

Vanliga symtom

Angrepp av pälsätare visar sig genom:

  • Kraftig klåda och konstant rivning
  • Oro och störd sömn
  • Håravfall (särskilt på nacke, rygg och mage)
  • Torr och spröd päls
  • Närvaro av gnidor på hårstrån (små vita prickar som liknar mjäll)
  • Sår och skorpor från rivning
  • Sekundära hudinfektioner vid svår infestation

Symtomen kan vara svaga, och vissa smittade katter saknar synliga besvär. Löss finns ofta kring huvud, hals, svans och kroppsöppningar. När katten kliar, biter och gnider huden kan håren brytas eller försvinna. Om pälsen är lång och tovig kan huden vara svår att se även när irritationen är tydlig.

Komplikationer och konsekvenser

Om pälsätare inte behandlas kan det leda till:

  • Kronisk dermatit
  • Håravfall
  • Sekundära bakterie- och svampinfektioner i huden
  • Kraftig avmagring hos försvagade kattungar (pälsätare suger inte blod och orsakar därför ingen blodbrist)

Rivsår och sekundära bakterieinfektioner är väl beskrivna följder av kraftiga angrepp. Däremot är svampinfektion och uttalad avmagring inte lika väl belagda som direkta följder av kattens lus. Hudförändringar eller dålig tillväxt kan behöva utredas även efter att löss har påvisats. Att lusen inte suger blod förklarar varför den skiljer sig från blodsugande parasiter, men utesluter inte en samtidig annan sjukdom.

Diagnos hos veterinär

För att identifiera pälsätare används:

  • Inspektion av päls och hud (påvisande av insekter och gnidor)
  • Mikroskopisk undersökning av material från borstning
  • Differentialdiagnostik mot loppor och kvalster

Veterinären delar pälsen och letar efter rörliga löss och ägg nära huden. Gnidorna är ljusa, delvis genomskinliga och ungefär ovala. De sitter fast på hårstrået, vilket hjälper till att skilja dem från löst material i pälsen. Förstoringshjälpmedel kan behövas för att se detaljerna. Klåda eller vita prickar utan identifierad parasit räcker inte som säker diagnos.

Andra yttre parasiter, däribland loppor, kräver en annan bedömning av smitta och miljö. En skalbagge eller hårig larv bland textilier är ett annat fynd än löss och fastlimmade gnidor på katten.

Behandling och återhämtning

Behandlingen riktas mot lössen med ett parasitmedel som är lämpligt för katt och verksamt mot just löss. Preparatets kvarvarande effekt påverkar om nykläckta löss också bekämpas. Därför behöver veterinärens anvisningar följas; ett allmänt loppmedel ska inte väljas enbart utifrån förpackningens utseende. Alla kontaktkatter behöver ingå i behandlingsplanen för att minska risken för återsmitta.

Vanligt schampo lossar inte säkert de fastlimmade äggen. En tät kam kan avlägsna en del gnidor men dödar inte löss som redan har kläckts. Vid mycket tovig päls kan klippning underlätta behandlingen. Sår, bakterieinfektion och bakomliggande hälsoproblem bedöms samtidigt; antibiotika är aktuellt vid behov av behandling av en bakterieinfektion, inte som behandling mot själva lusen.

Vid uppföljning av 31 naturligt angripna katter efter behandling med utvärtes parasitmedel var 30 utan påvisade levande löss vid dag 14. Vid dag 30 var alla fria från levande löss, men 2 hade fortfarande gnidor. Klåda, håravfall och fjällning minskade under uppföljningen. Kvarvarande ägg på hårstråna behöver alltså skiljas från kvarvarande levande parasiter. Resultatet gäller de undersökta preparaten och katterna.

Förebyggande

För att minska risken för pälsätare rekommenderas:

  • Regelbunden antiparasitbehandling av katten (droppar på nacke, tabletter, halsband)
  • Behandling av alla djur i hemmet samtidigt
  • Desinfektion av bäddar, möbler och vårdredskap
  • Kontroll av kontakter med utekatter och herrelösa djur
  • Förebyggande veterinärkontroller

För just kattens lus gäller samtidig behandling av berörda katter. Valet av parasitmedel anpassas efter katten och preparatets användningsområde; listan betyder inte att alla tabletter eller halsband fungerar mot löss. Rengöring av liggplatser och redskap kompletterar behandlingen på djuren. Tvätt av bäddar och pälsvårdsutrustning är en konkret åtgärd, medan rutinmässig kemisk behandling av hela bostaden inte följer av ett lusfynd.

Betydelse för ägare

Även om pälsätare är mindre vanliga än loppor orsakar de kraftig klåda och pälsproblem. Ägare bör komma ihåg att förebyggande behandling skyddar katten inte bara mot pälsätare utan även mot andra farliga ektoparasiter. Skyddets omfattning beror dock på vilket medel som används och vilka parasiter katten riskerar att utsättas för.

Använd aldrig hundens fästingmedel på katten. Permetrin i sådana medel kan ge livshotande förgiftning. Kontakt kan också uppstå om katten stryker sig mot en nybehandlad hund eller slickar behandlingsstället. Håll djuren åtskilda tills området är helt torrt och följ läkemedlets anvisningar. Vid misstänkt exponering ska kontakt med veterinär tas omedelbart, utan att invänta symtom. Läs även om risker med loppmedel.

Vanliga frågor

Kan jag eller hunden få kattens löss?

Kattens pälsätande lus är värdspecifik och smittar inte till människor eller hundar. Andra katter som har nära kontakt med den angripna katten behöver däremot ingå i bedömningen och behandlingsplanen.

Är pälsätare och pälsätande löss samma sak?

Nej. Pälsängrar är skalbaggar vars larver kan skada textilier, medan kattens pälsätande lus lever på katten. Arten Felicola subrostratus och dess fastsittande ägg är det som denna sida handlar om.

Hur ser jag skillnad på gnidor och mjäll?

Gnidor är ljusa, ungefär ovala ägg som sitter fast på hårstråna. Veterinären kan undersöka både ägg och rörliga insekter med förstoring. Enbart vita prickar i pälsen ger ingen säker diagnos.

Räcker det att bada katten?

Ett vanligt bad avlägsnar inte säkert de fastlimmade äggen och ersätter inte behandling mot löss. Katten behöver ett lämpligt parasitmedel, och rengöring av bäddar och redskap kompletterar behandlingen.

Redaktionen för Tassio

Källor

Är du orolig för din katt?
Symtomkollen visar hur bråttom det är till veterinären och vilka artiklar du kan läsa.
Symtomkoll för kattAlla verktyg
Verktyg
Symtomkoll för kattVaccinationsschemaGiftigt eller inte?RaskatalogVilken ras passar mig?FoderkalkylatorÅlder i människoårAlla verktyg →