Armbågsledsdysplasi hos hund

Översikt

Armbågen består av tre ben: överarmsbenet, strålbenet och armbågsbenet, vars ledytor måste passa ihop.

En utvecklingsrubbning kan fördela belastningen ojämnt i leden och ge smärta och hälta.

Det är den vanligaste orsaken till ledsmärta och hälta i frambenen hos stora och mycket stora hundar.

Förändringar har hittats i båda armbågarna hos upp till 80 % av drabbade hundar.

Sjukdom på båda sidor kan förbises, eftersom hunden inte nödvändigtvis visar en tydlig hälta på bara ett ben.

En skadad led kan inte bli helt frisk igen, men behandling av smärta och funktion kan ge ett gott resultat på lång sikt.

Mer än en form av armbågsledsdysplasi kan förekomma hos samma hund samtidigt.

Orsaker

Utvecklingsavvikelser i ledens delar

Inkongruens innebär att armbågsledens motstående ytor inte passar ihop normalt.

En längdskillnad mellan strålbenet och armbågsbenet kan ge ett trappsteg i ledytan, vilket ändrar hur belastningen fördelas.

Broskslitage och benskador kan uppstå i den överbelastade inre delen av leden.

Sjukdom i processus coronoideus medialis kan innebära ett löst fragment, sprickor, broskskada eller en avvikande benform.

Vid osteokondros störs ledbroskets normala omvandling till ben runt överarmsbenets ledknapp.

En flik eller ett löst fragment av brosk kan bildas och ge inflammation i leden.

Vid lös processus anconeus, UAP, växer ett benutskott inte fast i armbågsbenet som det ska.

Utskottet ska ha vuxit fast vid 5–6 månaders ålder.

Ett utskott som förblir rörligt gör leden instabil och ökar risken för artros.

I stället för en benförbindelse finns en bindvävsförbindelse kvar mellan den lösa processus anconeus och armbågsbenet.

En avvikande form på armbågsbenets ledskål kan också bidra till att ledytorna inte passar ihop.

Riskfaktorer

Armbågsledsdysplasi påverkas av flera gener och ärvs inte genom ett enkelt fel i en enda gen.

Ärftlighet spelar en stor roll, men även miljöfaktorer påverkar hur sjukdomen utvecklas.

Tillståndet är vanligare hos hanar än hos tikar.

Raser med anlag är bland annat labrador retriever, golden retriever, berner sennenhund och rottweiler, som kan få sjukdom i processus coronoideus medialis.

Lös processus anconeus ses hos schäfer, sankt bernhardshund och basset hound.

Stor storlek är inget krav, eftersom armbågsledsdysplasi kan drabba hundar av alla raser.

Valpar efter till synes friska föräldrar kan också få armbågsproblem.

Hos kortbenta raser kan en för tidig slutning av armbågsbenets tillväxtzon ge en särskild typ av inkongruens.

Osteokondros i armbågen diagnostiseras typiskt hos en snabbväxande hund vid 5–10 månaders ålder.

Olika former av armbågsledsdysplasi är vanligare hos olika raser, vilket tyder på olika ärftliga faktorer.

Ett ärftligt underlag för lös processus anconeus misstänks men har inte bekräftats.

Typiska symtom

Symtomen börjar ofta vid 4–7 månaders ålder.

Lindrig sjukdom kanske inte märks förrän artros utvecklas vid 7–8 års ålder.

• Hältan på frambenet blir värre vid motion eller syns tydligare när hunden börjar röra sig efter vila.

• Hunden tar kortare steg och rör armbågarna mindre än tidigare.

• Hunden håller ut armbågen åt sidan och kan vrida tassen inåt för att avlasta det ömma området.

• Motionslusten minskar, och hunden vill inte fortsätta en promenad som den tidigare tyckt om.

• Leden ser svullen ut eller känns varmare än vanligt.

• Hunden sträcker och böjer frambenet på grund av smärta.

Långvarig smärta kan minska muskelmassan i det drabbade benet.

Kallt eller fuktigt väder kan göra stelheten i frambenen mer märkbar.

En hund som avlastar ett ömt ben kan lyfta huvudet när den tassen sätts i marken och sänka det när den stöder på det friska benet.

Alla fall av lös processus anconeus ger inte synliga symtom hos en ung hund.

Hältan försvinner oftast inte helt bara med vila, även om den kan bli bättre ibland.

Komplikationer och följder

En vanlig följd av obehandlad armbågsledsdysplasi är fortskridande artros, som avsevärt kan påverka hundens vardag.

Ungefär 60 % av hundens vikt bärs av kroppens främre del, så ömma armbågar kan kraftigt begränsa rörligheten.

Artrosen kan fortskrida trots operation, även om hälta och smärta blir bättre.

I genomsnitt visar 85 % av de behandlade hundarna åtminstone en viss förbättring av hälta eller obehag.

Det betyder inte att leden blir frisk: behandlingen syftar till att bevara armbågens funktion så länge som möjligt.

Prognosen på lång sikt beror bland annat på vilken form av dysplasi det är och hur stor skada som redan har uppstått.

När en led redan har tydlig artros är den extra nyttan av operation mer osäker.

Undersökning hos veterinären

En del hundar får diagnosen först vid 4–6 års ålder.

Utredning av hälta

Veterinären bedömer hunden i skritt och trav och kontrollerar om det gör ont när armbågen böjs och sträcks.

Båda armbågarna undersöks även om hältan hemma verkar gälla bara ett framben.

Röntgen kan visa artros, lösa fragment eller en lös processus anconeus.

Datortomografi hjälper till att hitta även små skador på processus coronoideus.

Artroskopi kan användas både för att hitta och för att behandla skador inne i leden.

Hur svåra förändringarna på röntgen är stämmer inte alltid överens med hur mycket smärta hunden har eller hur halt den är.

Armbågsledsdysplasi diagnostiseras ofta vid en hältutredning redan vid 4–12 månaders ålder.

En röntgenbild från sidan med armbågen helt böjd hjälper till att visa en lös processus anconeus.

Vid osteokondros kan bilddiagnostiken visa defekter i benet under brosket, lösa fragment eller en tillplattad ledyta.

Veterinären kan känna ett gnissel, så kallad krepitation, när leden rörs.

Avelsröntgen

Vissa rasklubbars screeningprogram kräver att hunden är minst 12 månader gammal.

Lägsta ålder för vissa raser kan vara 18 eller 24 månader.

En del program kräver sedering vid den officiella röntgenundersökningen.

I dessa program avgörs det sammanlagda resultatet av den sämre armbågen.

Grad 0 betyder en normal armbåge utan påvisbara förändringar.

Grad 1 betyder lindriga förändringar; artrosförändringar kan vara upp till två millimeter.

Grad 2 betyder måttliga förändringar: benförändringar kan vara upp till fem millimeter, eller leden kan visa fynd som talar för dysplasi.

Grad 3 ges vid kraftiga förändringar eller tydligt påvisbar armbågsledsdysplasi.

En del program godtar datortomografi vid ett godkänt centrum, antingen som första bedömning eller för att klargöra ett röntgenresultat.

En bedömning med datortomografi kan ändra ett tidigare officiellt röntgenresultat i ett sådant program.

Behandling

Val av behandling

Veterinären planerar behandlingen utifrån typ av skada, hundens ålder och hur svåra symtomen är.

För en hund med lindriga symtom kan alternativen vara viktkontroll, anpassad motion, fysioterapi och smärtlindring som veterinären ordinerar.

Operation kan behövas när förändringarna är betydande eller när annan behandling inte lindrar symtomen.

Vid artroskopi kan lösa ben- och broskfragment tas bort.

Den gör det också möjligt att bedöma hur omfattande broskskadan är, vilket hjälper till att uppskatta prognosen.

Att ta bort ett fragment från processus coronoideus rättar dock inte till all överbelastning av ledens inre del.

Vid behov kan ett kirurgiskt snitt i ett ben flytta belastningen bort från den skadade delen av leden.

Beroende på situationen kan en lös processus anconeus fixeras eller opereras bort.

För en mycket svårt skadad led kan en ledprotes övervägas som sista kirurgiska alternativ.

Armbågsproteser kan dock ge allvarliga komplikationer.

Konservativ behandling kan också passa en svårt skadad led om vanlig kirurgi inte förväntas hjälpa.

Öppen operation är ett alternativ när den valda korrigeringen inte görs artroskopiskt.

Vid osteokondros kan det skadade området, efter att en lös broskflik har tagits bort, behandlas för att främja bildning av reparationsbrosk.

Vid vissa typer av inkongruens kan ett ingrepp på armbågsbenet för att styra tillväxten övervägas hos en hund som är yngre än sex månader.

Återhämtning och långsiktig vård av artros

Efter operation fortsätter lugn, begränsad aktivitet oftast i 2–6 veckor eller längre, beroende på ingreppet.

Behandlingen av artros som hör ihop med processus coronoideus medialis fortsätter oftast under hela hundens liv.

Viktnedgång kan minska ledsmärtan betydligt om hunden är överviktig.

Rehabiliteringen kan omfatta massage och träning i vatten, även när operation inte är möjlig.

Lämplig måttlig motion bevarar ledens funktion som en del av smärtbehandlingen.

Kosttillskott på marknaden har inte alla samma effekt, så valet av produkt är en del av den samlade behandlingsplanen.

Förebyggande

Utfodringen av en växande valp syftar till att hålla ett smalt hull utan att begränsa viktiga näringsämnen.

Upprepade hopp ner till exempel från bilen eller soffan kan belasta frambenen.

Systematisk undersökning av avelshundar och öppenhet kring resultaten hjälper till att minska förekomsten av armbågsledsdysplasi.

Avel med drabbade hundar rekommenderas inte.

För vissa kortbenta raser ger en del screeningprogram en bedömning av inkongruens i stället för den vanliga bedömningen av armbågsledsdysplasi.

Lagom anpassad motion under uppväxten kan minska utvecklingen av klinisk armbågssjukdom.

Armbågsresultat från andra hundar i kullen hjälper också till vid avelsval, eftersom en undersökning av bara föräldrarna inte beskriver hela den ärftliga risken.

Viktigt för hundägare

När du följer symtomen, tänk också på motionslusten, eftersom sjukdom i båda armbågarna kan visa sig som att hunden undviker promenader.

Hunden kan ibland röra sig mer normalt, eftersom hältan kan komma och gå.

Ett stödförband eller en ortos tar inte bort lösa ben- eller broskfragment inne i leden.

Vissa officiella screeningprogram kräver att en tidigare operation för armbågsledsdysplasi anmäls vid röntgenbesöket.

I sådana program registreras en opererad led som opererad i den officiella bedömningen.

I avelssammanhang kan ett opererat resultat behandlas på samma sätt som den sämsta graden.

Anteckna före besöket vid vilken ålder symtomen började och om de syns mest under promenader eller efter vila. Kom överens med den behandlande veterinären om rehabilitering, målvikt och uppföljning av smärtan.

En lämplig uppvärmning kan vara ungefär tio minuters lugn promenad före annan planerad motion.

Om ett stöd eller en ortos prövas är rätt passform avgörande för att den ska fungera.

Vanliga frågor

När börjar armbågsledsdysplasi ge symtom hos en valp?

Symtomen börjar ofta vid 4–7 månaders ålder. Hältan kan i början komma och gå. En del lindriga fall märks inte förrän vid 7–8 års ålder, när artrosen börjar ge symtom. En valp med symtom behöver undersökas kliniskt innan den har nått åldern för officiell avelsröntgen.

Ska båda armbågarna röntgas om hunden bara haltar på ett ben?

Ja. Förändringarna kan finnas i båda lederna även om den synliga hältan främst gäller ett ben. Sjukdomen har funnits på båda sidor hos upp till 80 % av patienterna. Vissa officiella screeningprogram röntgar också båda armbågarna vid samma besök. I dessa program avgörs det sammanlagda resultatet av den sämre leden.

Betyder en lindrig armbågsgrad att hunden inte kan ha ont?

Nej. Röntgengraden och hur svår smärtan är stämmer inte alltid överens. En hund med förändringar av grad 1 kan ha mycket ont, medan en hund som bedömts som grad 3 kan halta lite. Behandlingen planeras därför utifrån symtomen och hela bedömningen.

Blir armbågen helt botad om ett löst fragment tas bort?

Nej. Att ta bort ett fragment från processus coronoideus behandlar bara en del av ledproblemet. Artros som redan har börjat fortskrider oftast trots behandling. Smärtbehandling, viktkontroll och lämplig rehabilitering kan ändå ge ett gott resultat på lång sikt. Den artros som blir följden kräver ofta livslång vård.

Kan armbågsledsdysplasi behandlas utan operation?

Vid lindriga eller tidiga fall kan viktkontroll, lämplig motion, smärtlindring och fysioterapi lindra symtomen. Operation behövs ofta om sjukdomen har fortskridit eller om symtomen inte går över med annan behandling. Veterinären bedömer alternativen utifrån undersökningsfynden.