Degenerativ myelopati hos hund – symtom och vård

Översikt

Degenerativ myelopati är en framskridande neurologisk sjukdom i ryggmärgen hos äldre hundar. Symtomen börjar oftast vid ungefär 8 års ålder eller senare. Ett typiskt åldersintervall vid debuten på 8–14 år anges också. De första förändringarna drabbar oftast kontrollen över bakbenen.

Sjukdomen börjar ofta i ett bakben innan den drabbar båda. En hund kan förlora förmågan att gå inom 6–12 månader efter att symtomen började. Det gradvisa förloppet skiljer det vanliga sjukdomsförloppet från många plötsliga ryggmärgsskador. Flera andra sjukdomar kan dock ge liknande svaghet.

Sjukdomen har drag gemensamma med amyotrofisk lateralskleros hos människor, ALS, en degenerativ sjukdom i de motoriska nervcellerna.

Orsaker

Kommunikationsbanorna i ryggmärgen degenererar

Degenerationen börjar typiskt i den del av ryggmärgen som ligger i bröstregionen. Den drabbar den vita substansen, som för signaler mellan hjärnan och benen. Nervtrådar, axon, och det myelin som omger dem degenererar i detta område. Vävnadsundersökning visar en icke-inflammatorisk skada och inte en typisk inflammatorisk ryggmärgssjukdom.

När information om benens läge inte förs vidare normalt blir tassarnas placering felaktig. Svagheten ökar gradvis tills hunden har svårt att bära upp bakdelen. I ett senare skede kan degenerationen också drabba frambenen.

Myelin isolerar nervtrådarna, och när det försvinner störs kommunikationen mellan benen och hjärnan.

En genvariant ökar mottagligheten

Hos flera raser hänger risken för sjukdomen ihop med en variant i genen SOD1. En känd riskvariant av denna gen är SOD1A. Hundar med två förändrade kopior har större risk för sjukdomen, men alla insjuknar inte. Andra ärftliga faktorer, och möjligen miljön, påverkar också om sjukdomen utvecklas.

Genen SOD1 hänger ihop med ett enzym som hjälper till att skydda cellerna mot fria syreradikaler. Vissa förändrade proteiner är svårlösliga och kan skada nervvävnaden.

Riskfaktorer

Högre ålder är ett vanligt drag hos drabbade hundar. Rasbenägenhet har till exempel påvisats hos schäfer och collie. Sjukdomen kan dock förekomma hos många andra raser. Att varianten hittas ger information om risken men betyder inte i sig att en symtomfri hund kommer att få sjukdomen.

Genetiska skillnader som påverkar debutåldern kan också ha betydelse mellan raser. En hund som bär på en förändrad kopia kan också ha risk. Betydelsen av samma variant måste därför bedömas tillsammans med hundens kliniska tillstånd.

Båda könen kan få symtom, så hundens kön utesluter inte sjukdomen.

Typiska symtom

Symtomen börjar oftast gradvis och påverkar främst användningen av bakbenen.

• Klorna på bakbenen slits ner när tassarna släpar i marken vid gång.

• Hunden vinglar, snubblar eller svajar med bakdelen när den går.

• En baktass viker sig, så att hunden står på tassens ovansida.

• Det blir svårt att resa sig från liggande eller att stå kvar.

• Trappor, att ta sig in i bilen och längre promenader blir svåra.

• Bakbenens muskler förtvinar och hunden förlorar styrka.

Urinblåsans och tarmens funktion är oftast normal i början. Urin- eller avföringsinkontinens kan uppstå när sjukdomen fortskrider. Hunden kan bli mer rastlös eller lättretlig när det blir svårare att röra sig.

Bakdelen kan svaja även när hunden står stilla. En lätt knuff från sidan kan få den att tappa balansen.

Komplikationer och följder

Tassar och klor som släpar kan skadas och bli ömma. Urininkontinens ökar risken för urinvägsinfektioner. Hud som blir blöt av urin kan bli irriterad. Minskad rörlighet ökar behovet av att förebygga trycksår och ge god grundläggande omvårdnad.

Många hundar avlivas på grund av svår förlust av rörligheten inom 6–12 månader efter att symtomen började. Den genomsnittliga överlevnaden från diagnosen har också beskrivits som 1–2 år. Utan avlivning kan sjukdomen fortskrida i mer än 3 år och till slut försämra andningen.

Upprepad kontakt med marken kan nöta bort pälsen på tassarnas ovansida och irritera huden. Vinglande och fall kan ge sekundär smärta, även om själva degenerationen av ryggmärgen är smärtfri.

Undersökning hos veterinären

Uteslutning av andra orsaker

Inget enskilt test kan säkert bekräfta degenerativ myelopati hos en levande hund. Veterinären bedömer symtomens debut och förlopp och gör en neurologisk undersökning. Blodprover och bilddiagnostik hjälper till att utreda andra möjliga orsaker till svagheten. Analys av ryggmärgsvätska kan ingå i en bredare utredning.

Möjliga alternativ är bland annat diskbråck, tumörer, infektioner och tidigare ryggmärgsskador. Ett diskbråck kan trycka på ryggmärgen och ge svaghet eller förlamning. Många sådana andra orsaker kan behandlas effektivt. Svaghet i bakbenen ska därför inte antas vara degenerativ myelopati enbart utifrån ålder eller ras.

Magnetkamera, eller vid behov datortomografi, används för att leta efter problem som tryck på ryggmärgen. En förmodad diagnos kan ställas om ingen annan förklaring hittas. Bekräftelse kräver mikroskopisk undersökning av ryggmärgen efter döden.

Den neurologiska undersökningen bedömer gång, kroppsställning och hur hunden rättar till benens läge. Ryggraden känns igenom och reflexerna i benen testas för att hjälpa till att lokalisera sjukdomen. Muskeltonus och ledernas rörlighet bedöms också för att hitta stelhet och andra begränsningar av rörelsen.

Degenerativ myelopati kan också förekomma samtidigt med en annan neurologisk sjukdom.

Vad gentestet betyder

Gentestet visar om en hund har 1 eller 2 förändrade kopior som hänger ihop med sjukdomen. Ett resultat med risk är därför inte detsamma som en kliniskt diagnostiserad sjukdom. Testet kan göras i vilken ålder som helst. Resultatet hjälper till att bedöma den ärftliga mottagligheten, men andra undersökningar avgör vad som förklarar de nuvarande symtomen.

Behandling

Rehabilitering och behandling av andra tillstånd

Behandlingen syftar till att bevara hundens förmågor och komfort så länge som möjligt. Fysioterapi syftar till att bevara muskelmassan och bromsa försämringen av rörligheten. Försiktig motion och rehabilitering i vatten kan ingå i en individuell plan. Motionen måste dock hålla sig inom hundens förmåga, eftersom aktivitet är mer tröttande än vanligt för en drabbad hund.

Samtidig artros eller höftsjukdom kan försämra rörelseförmågan ytterligare, och att behandla dem kan förbättra komforten. Att hålla en lämplig kroppsvikt är en del av det dagliga stödet. Om urininkontinens uppstår kan veterinären undersöka urinprover för infektion. Att själva degenerationen är smärtfri tar inte bort behovet av att behandla andra smärtsamma eller inflammatoriska problem.

Förändringar hemma och hjälpmedel

Täck hala golv med mattor eller halkfria ytor så att de svaga bakbenen inte glider undan. En stödsele eller bärsele under buken kan hjälpa till när hunden ska resa sig och gå. Flacka ramper kan göra nivåskillnader lättare att ta sig förbi. Skyddande tassskor kan minska skadorna på tassar som släpar.

Tassskorna måste vara rymliga nog att inte snöra åt tassarna. En vagn som stöder bakdelen kan hjälpa en del hundar att ta sig fram. Nyttan beror också på hur väl den enskilda hunden accepterar den. En stoppad bädd med låga kanter kan vara lättare att använda än en med höga kanter.

Underlagets begränsningar

Rehabilitering kan stödja funktionen, men det saknas säkra belägg för att den stoppar själva degenerationen.

En experimentell kombination av stamcellstransplantation och intensiv rehabilitering utvärderades hos 13 hundar. Den genomsnittliga överlevnaden i gruppen med kombinerad behandling var 438 dagar. Den genomsnittliga överlevnaden i gruppen med mer konventionell rehabilitering var 274 dagar. Den lilla gruppstorleken och fördelningen utifrån ägarnas samtycke begränsade jämförelsen. Bara 1 hunds diagnos bekräftades med vävnadsundersökning.

Grupperna med den experimentella kombinationsbehandlingen skilde sig åt både i rehabiliteringens intensitet och i användningen av stamcellstransplantation. En botande effekt kan därför inte dras bara utifrån en skillnad i överlevnad i en liten grupp.

Förebyggande

Gentest kan bedöma mottagligheten innan symtom uppstår. Genomtänkt användning av genetisk information i aveln kan minska den ärftliga risken på lång sikt. Stora beslut som bara bygger på ett resultat med risk är inte motiverade utan en bedömning av hundens välbefinnande och livskvalitet. Vissa rasklubbars kriterier för finsk lapphund tillåter att en hund med risk bara paras med en genetiskt fri hund. I övrigt påverkar detta genetiska resultat inte godkännandet av parningen enligt just dessa raskriterier.

Om riskallelen är vanlig i en ras kan det ta flera generationer att minska dess förekomst.

Viktigt för hundägare

Anteckna när tassarna började släpa eller ostadigheten började och vilket ben som drabbades först. Korta videor av samma promenadsträcka kan hjälpa till att följa den dagliga rörligheten. Ta med tidigare bilder av rygg och leder och en eventuell rapport från gentestet till besöken.

Håll hundens hud och liggunderlag rena och torra om urin läcker. Bedöm livskvaliteten regelbundet, eftersom svår förlust av rörligheten kan minska den betydligt även utan ryggsmärta.

Kom överens om vilka förändringar som kräver en ny bedömning och när hjälpmedel eller vården hemma behöver justeras. Håll koll på om hunden kan vila på ett torrt ställe, komma ut och delta i saker den tycker om. Diskutera också hur mycket dagliga lyft och rengöring du kan klara.

Om hunden lider eller dess vårdbehov inte längre kan tillgodoses kan avlivning bli en del av ett beslut som fattas tillsammans med veterinären.

Lägg märke till om hunden fortfarande är intresserad av mat, utflykter och sällskap, eller om de dagliga rörelserna tydligt är en påfrestning. Ordna halkfria vägar hemma och en lugn plats för att stå med stöd. Kontrollera samtidigt huden på tassarna och hur stödutrustningen sitter.

Vanliga frågor

Gör degenerativ myelopati ont?

Själva degenerationen av ryggmärgen är oftast smärtfri. En hund kan dock också ha artros eller smärtsamma skador av att tassarna släpar. Ny smärta behöver utredas, eftersom ett annat tillstånd kan kräva sin egen behandling.

Bekräftar ett gentest diagnosen?

Nej: det visar antalet genvarianter som hänger ihop med sjukdomen och den ärftliga mottagligheten. Alla hundar med två riskkopior får inte sjukdomen. Hos en levande hund bygger diagnosen på att andra tillstånd som förklarar symtomen utesluts; den slutliga bekräftelsen kommer från undersökning av ryggmärgsvävnad efter döden.

Hur snabbt försämras förmågan att gå?

En hund kan förlora förmågan att gå inom ungefär 6–12 månader efter att symtomen började. Symtomen börjar ofta i ett bakben innan de sprider sig till båda. Senare kan också frambenen försvagas, och en del hundar får urin- eller avföringsinkontinens.

Kan fysioterapi bota sjukdomen?

Fysioterapi syftar till att bevara muskler och funktion, men det finns inget botemedel. Mängden motion anpassas efter hundens förmåga. För ansträngande aktivitet kan trötta en drabbad hund mer än vanligt, så att på egen hand öka ansträngningen är inte målet med rehabiliteringen.

Kan svaga bakben bero på ett behandlingsbart tillstånd?

Ja: till exempel diskbråck, infektioner, tumörer och skador kan ge liknande svaghet. Många andra tillstånd kan behandlas effektivt. Orsaken bör därför utredas även om hundens ras, ålder eller genetiska resultat också stämmer med degenerativ myelopati.