Demodikos hos hund – Demodexkvalster och hudsjukdom

Översikt

Demodex är en mikroskopisk yttre parasit som lever i hudens hårsäckar. Demodex canis är den vanligaste orsaken till demodikos hos hund. Små mängder kvalster ger oftast inga symtom hos en frisk hund. Sjukdom innebär ett ökat antal kvalster och inflammation i huden i samband med det.

Den lokala formen omfattar oftast 1–5 små, tydligt avgränsade kala fläckar. Vid den generaliserade formen täcker förändringarna stora eller sammanflytande hudområden. Gränsen är dock inte skarp i alla fall. Sjukdom som är koncentrerad till tassarna kallas pododemodikos. En förekomst på upp till 0,58 % har rapporterats för den generaliserade formen i USA. Det är ingen allmängiltig uppskattning av förekomsten.

Ett vuxet Demodex canis-kvalster är omkring 180–210 mikrometer långt. Det har en avlång, cigarrliknande form. Det är alltså en annan parasit än den stora, blodsugande fästing du kan hitta på huden efter en promenad.

Orsaker

Valpar får kvalster från tiken under diandet inom de första 72 timmarna i livet. Det är det vanliga sättet som kvalster etablerar sig på en ny hunds hud. De tillbringar hela sin livscykel på hunden. Utvecklingen från ägg till vuxet kvalster tar omkring 20–35 dagar.

Kvalstren lever i talgkörtlarnas utförsgångar och i hårsäckarna. Ett försämrat immunförsvar kan låta dem föröka sig kraftigt. Ett ökande antal kvalster kan skada hårsäckarna där de lever. Sjukdomsmekanismen är dock inte helt klarlagd.

Ärftliga faktorer och immunfaktorer har betydelse vid generaliserad demodikos hos unga hundar. Flera gener bidrar sannolikt till nedärvningen. Hos en äldre hund kan sjukdomen till exempel hänga ihop med behandling med kortison eller cellgifter. Tidigare läkemedel är därför en del av utredningen av den bakomliggande orsaken, även om hudsymtomen börjar senare.

Honorna lägger ägg i hårsäckarna. En larv kläcks och går igenom utvecklingsstadier för att bli vuxen. Även när få kvalster finns kan olika utvecklingsstadier hittas på huden. Ägg, larver, nymfer och vuxna lever på samma värddjur.

Riskfaktorer

Den lokala formen är vanligast hos unga hundar, oftast yngre än 1 år. Juvenil demodikos ger typiskt symtom första gången under de första 18 månaderna i livet. Generaliserad sjukdom som börjar i vuxen ålder diagnostiseras oftast efter 3 år men kan börja redan vid 1,5 år. Dessa gränser är inte exakta för alla hundar.

En mer än 4 gånger högre risk för generaliserad demodikos har påvisats hos raser som amerikansk staffordshireterrier, staffordshire bullterrier, shar pei och fransk bulldogg. Fall kan samlas inom en familj eller kull. Alla raser kan dock få demodikos. Sjukdomar som ökar risken hos vuxna hundar kan vara Cushings sjukdom, låg ämnesomsättning och diabetes.

Dålig näring och kronisk sjukdom kan förvärra situationen. Löp och valpning har också satts i samband med mottaglighet. Hos valpar från samma familj kan svårighetsgraden variera från lindriga lokala förändringar till svår generaliserad sjukdom.

Typiska symtom

Lindrig sjukdom ger oftast lite eller ingen klåda. Lokala förändringar syns ofta runt läpparna eller ögonen och på frambenen. Andra ställen kan också drabbas. Hudförändringar som du kan märka hemma är:

• Glesare päls eller helt kala fläckar.
• Rodnad runt ett hårlöst område.
• Fjällning och flagor som fastnar på hårstråna.
• Pormaskar, alltså tilltäppta öppningar till hårsäckarna.
• Knottror eller varblåsor i inflammerad hud.
• Mörkare, fet eller sårskorpig hud vid utbredd sjukdom.

Senare kan klådan öka på grund av bakterie- eller jästsvampinfektion. Vid inflammation i tassarna kan mellanrummen mellan tårna svullna och bli ömma. Demodex injai kan ge särskilt tydlig fettighet längs ryggen. Den hittas oftare hos terrier och deras korsningar.

Demodex kan också ge lokal öroninflammation.

Komplikationer och följder

Generaliserad demodikos innebär ofta en sekundär bakterieinfektion. Infektionen kan gå vidare till djup follikulit eller furunkulos. Huden kan då ha sårskorpor, sekret, sår och fistlar. Svår sjukdom kan innebära förstorade lymfkörtlar, feber och trötthet. I de allvarligaste fallen kan bakterieinfektionen ge livshotande sepsis.

Prognosen vid lokal demodikos är oftast god, och spontan läkning är vanlig. En lindrig lokal sjukdom kan dock sprida sig och bli generaliserad. Modern behandling ger unga hundar med generaliserad sjukdom en god prognos. Hos en äldre hund påverkar en eventuell bakomliggande sjukdom också prognosen. Återfall under det första året är inte ovanliga.

Undersökning hos veterinären

Diagnosen bekräftas oftast med ett djupt hudskrapprov som undersöks i mikroskop. Flera ställen provtas för att spegla hudens tillstånd så väl som möjligt. Att klämma på huden vid provtagningen hjälper till att få upp kvalster från djupa hårsäckar till ytan. Aktiva förändringar, som knottror och varblåsor, föredras för provtagning.

Att hitta ett kvalster i flera skrapprov kan vara ett tillfällighetsfynd. Att hitta flera stödjer starkt klinisk demodikos. Om bara ett hittas hos en hund med symtom tas fler prover för att bekräfta diagnosen. Antalet kvalster och utvecklingsstadierna antecknas för uppföljningen.

Hårprover kan tas runt ögonen eller mellan tårna när skrapning är svår. Undersökningen av hår kallas trikogram. Ett prov kan behöva 50–100 hårstrån för att öka chansen att hitta kvalster. Ett negativt hårprov följs av ett hudskrapprov innan demodikos utesluts. Vissa svåra fall i tassarna eller hos shar pei kräver en hudbiopsi.

Cytologi från en varblåsa eller fistel utreder bakterieinfektion. Vid svår djup infektion hjälper bakterieodling till att välja ett lämpligt antibiotikum. Sjukdom som börjar i vuxen ålder leder också till utredning av en sjukdom som försvagar immunförsvaret. Omfattande undersökningar hittar inte alltid någon. I en större genomgång förblev orsaken okänd hos 30 % av de vuxna hundarna.

Att bara skrapa mitt i ett sårigt område hjälper inte, eftersom kvalster är svårare att hitta där. Pälsen kan klippas lätt så att provmaterial inte går förlorat i den omgivande pälsen. Kvalster kan ibland också ses i sekret från en varblåsa eller fistel.

Hundar kan svälja kvalster när de slickar huden, och dessa kan senare synas vid undersökning av avföringen. Ett negativt avföringsprov utesluter inte demodikos. Avföringsprov kan också utreda andra inre parasiter som har betydelse för allmänhälsan.

Behandling

Veterinären ordinerar läkemedel. Lindrig lokal demodikos hos en ung hund kan oftast följas utan behandling mot kvalster. Den går ofta över inom 1–2 månader. Uppföljningen kontrollerar om fläckarna försvinner eller sprider sig. Generaliserad demodikos behöver behandlas. Vården innebär att minska kvalstren, kontrollera hudinfektionen och behandla eventuell bakomliggande sjukdom.

Isoxazoliner är numera oftast förstahandsvalet bland läkemedel vid generaliserad demodikos. Andra behandlingar mot kvalster är bland annat läkemedel i gruppen makrocykliska laktoner. Valet beror på hundens individuella förhållanden och de lokala förskrivningsreglerna. Epilepsi kan påverka om en isoxazolin är lämplig. Test för genvarianten MDR1, eller ABCB1, som ger känslighet för vissa makrocykliska laktoner, kan behövas innan läkemedlet väljs.

Lokal antibakteriell hudvård kan räcka vid lindrig till måttlig sekundär bakterieinfektion. Antibiotika via munnen är därför inte automatiskt nödvändigt för alla hundar. En svår bakterieinfektion kan dock kräva antibiotika i hela kroppen. Kortison kan vara olämpligt vid demodikos. Veterinären beslutar om ändringar av befintliga läkemedel.

Svaret följs med upprepade hudskrapprov och hudens utseende. Återbesöken sker oftast en gång i månaden. Proverna tas från samma ställen som tidigare. Antalet kvalster och omogna utvecklingsstadier ska minska under uppföljningen. Att avsluta behandlingen övervägs först efter minst 2 negativa skrapprov i rad. En del hundar behöver flera månaders behandling.

Demodikos som börjar i vuxen ålder kan svara långsammare än juvenil sjukdom. Om både hudsymtomen och antalet kvalster är oförändrade övervägs en ändrad behandling. Att bedöma resultatet kan ta veckor till månader.

Förebyggande

Avelsurvalet är centralt för att förebygga: avel rekommenderas inte på en hund som har haft generaliserad demodikos. Samma rekommendation gäller den drabbade hundens föräldrar. En del rekommendationer från rasklubbar utesluter också en hund som har fått drabbade valpar i olika parningar. Att hunden blir symtomfri efter behandling ändrar inte betydelsen av den ärftliga mottagligheten.

Kvalstren överlever dåligt utanför hunden, och miljön anses i allmänhet inte vara en smittkälla. Vanlig demodikos av Demodex canis anses inte vara smittsam. Ett kvalster på en annan hunds hud betyder alltså inte samma sak som till exempel smittsam rävskabb. Förebyggande läkemedel mot kvalster ersätter inte utredningen av den bakomliggande orsaken hos en drabbad hund.

Viktigt för hundägare

Fotografera de kala områdena i samma ljus och anteckna var de sitter. Notera nya fläckar, ömma tassar, klåda och eventuella allmänna sjukdomstecken. Ta med en lista över alla läkemedel och uppgifter om hur behandlingen har fungerat i praktiken till återbesöken. Hunden kan se bättre ut innan kvalstren har försvunnit. Att pälsen växer ut igen är därför inget skäl att hoppa över ett överenskommet besök.

Prova inte kortison eller ett annat djurs läkemedel mot kvalster på egen hand. Till exempel ärftlig känslighet för läkemedel kan påverka om de är lämpliga. Berätta också för veterinären om tidigare kramper och om alla förändringar under behandlingen. Fortsätt att hålla koll på huden efter att behandlingen avslutats: minst 12 månaders uppföljning har rekommenderats innan bestående tillfrisknande bedöms. Om nya förändringar uppstår hjälper tidigare svar och provresultat till att vägleda den fortsatta vården.

Vanliga frågor

Kan Demodexkvalster smitta människor eller familjens katt?

Hundens Demodexkvalster anses inte kunna överföras till människor. De är anpassade till sin värd, och korssmitta mellan hundar och katter har inte visats. Människor har sina egna Demodexarter, så demodikos hos människa är något annat än hundens hudsjukdom.

Kan en liten kal fläck läka utan läkemedel?

Lindrig lokal demodikos hos en ung hund går ofta över av sig själv. Fläckens orsak behöver ändå först fastställas. Om fler förändringar uppstår eller sprider sig till generaliserad sjukdom behöver behandlingen bedömas på nytt. Generaliserad demodikos kräver veterinärbehandling.

Varför kliar inte demodikos alltid?

Lindrig demodikos ger ofta lite eller ingen klåda. Hunden kan därför verka frisk trots att kala fläckar uppstår. Klådan kan öka senare när en sekundär bakterie- eller jästsvampinfektion uppstår.

Varför följs behandlingen med hudskrapprov?

Hudens utseende kan bli bättre innan kvalstren har försvunnit. Skrapproven gör det möjligt att jämföra antalet kvalster och utvecklingsstadier med tidigare besök. Veterinären avgör när behandlingen kan avslutas utifrån huden och provfynden, så återbesöken är viktiga även när pälsen växer ut igen.

Kan en hund som blivit frisk användas i avel?

Avel rekommenderas inte på en hund som har haft generaliserad demodikos, även efter att huden har läkt. Juvenil sjukdom har en ärftlig grund som sannolikt omfattar flera gener. Lyckad behandling tar inte bort denna mottaglighet som påverkar risken för avkomman.