Idiopatisk epilepsi hos hund – symtom och vardag

Översikt

Ett epileptiskt anfall beror på onormal, överdriven elektrisk aktivitet i hjärnans celler. Ett enstaka anfall betyder inte idiopatisk epilepsi. En annan sjukdom kan också ge en liknande händelse. Begreppet idiopatisk epilepsi används när den samlade utredningen inte hittar någon annan orsak till upprepade epileptiska anfall.

Den praktiska definitionen av epilepsi innebär minst 2 oprovocerade anfall med mer än 24 timmars mellanrum. Definitionen är inget råd att vänta på ett nytt anfall innan du söker hjälp. Veterinären behöver bedöma hunden redan efter ett första anfall, och ett långvarigt anfall är alltid mer brådskande.

Alla former av epilepsi tillsammans beräknas drabba ungefär 1 % av hundarna, men förekomsten varierar mellan raser.

Orsaker

Den exakta mekanismen bakom idiopatisk epilepsi är inte känd hos alla hundar. Ett ärftligt underlag har visats hos vissa raser och misstänks hos andra. Begreppet idiopatisk betyder att ingen annan orsak har hittats.

Ett anfall som orsakas av lågt blodsocker, en saltrubbning eller förgiftning kallas reaktivt anfall. En hjärntumör, inflammation eller en annan strukturell förändring kan ge strukturell epilepsi. Dessa tillstånd skiljs från idiopatisk epilepsi, eftersom behandlingens mål och prognosen kan skilja sig åt.

Hos en hund som är benägen att få anfall kan vissa omständigheter också höra ihop med att anfall uppstår. Rapporterade förvärrande faktorer är bland annat stress och sömnbrist. Alla anfall har inte någon utlösande faktor som går att hitta.

Om hunden kan ha ätit något skadligt är förgiftning möjlig. Du kan kontrollera om ett ämne är giftigt för att reda ut en möjlig exponering; tecken på anfall kräver akut behandling.

Riskfaktorer

Anfallen vid idiopatisk epilepsi börjar oftast mellan 6 månaders och 6 års ålder. Debutåldern är ett av de diagnostiska kriterierna. Anfall som börjar mycket tidigt eller senare i livet kan öka behovet av att utreda strukturella eller andra orsaker.

Mottagliga raser är bland annat beagle, berner sennenhund, border collie, boxer, labrador retriever och golden retriever. Hanar kan vara mer mottagliga än tikar.

Medianåldern när anfallen börjar är 2,5 år. Även ärftlig epilepsi kan dock börja utanför det typiska åldersintervallet.

Upprepade epileptiska anfall hos nära släktingar ökar misstanken om ärftlig mottaglighet när en enskild hund utreds.

Typiska symtom

Vid ett generaliserat anfall störs aktiviteten brett i båda hjärnhalvorna. Ett anfall med fokal start kan bara omfatta ett begränsat område eller visa sig som ett ovanligt beteende. Det kan vara svårare att känna igen; att hunden nafsar efter osynliga flugor betyder till exempel inte alltid epilepsi. En film och en noggrann beskrivning av händelsen hjälper till att skilja dessa möjligheter åt.

• Hunden förlorar medvetandet vid ett generaliserat anfall.

• Kroppen blir stel och benen gör paddlande rörelser.

• Hunden dreglar kraftigt eller låter ovanligt.

• Urin eller avföring kommer ofrivilligt.

• Vid ett fokalt anfall gör en viss muskelgrupp upprepade okontrollerade rörelser.

Efter ett anfall kan hunden vara förvirrad, trött eller rastlös. Denna återhämtningsperiod kallas den postiktala fasen. Anteckna den för sig, skild från själva krampen.

Under återhämtningen kan hunden gå fram och tillbaka, verka ovanligt hungrig eller törstig och ibland se sämre. Anteckna dessa iakttagelser skilt från själva anfallet. Om du är osäker på om medvetandet har kommit tillbaka eller om en förändring passar med hundens tidigare återhämtningsmönster, be veterinärteamet om råd.

Generaliserade epileptiska anfall börjar oftast i vila eller under sömn, inte nödvändigtvis vid ansträngning eller upphetsning.

Komplikationer och följder

Ett långvarigt eller upprepat anfall kan bli ett akut tillstånd. Status epilepticus innebär långvarig anfallsaktivitet eller anfall utan att medvetandet kommer tillbaka mellan dem. Det kan skada hjärnan och ge komplikationer i hela kroppen. Fördröjd behandling kan också göra anfallen svårare att stoppa. Att ta tid på händelsen och tidigt höra av sig är därför nyttiga steg hemma.

Läkemedel kontrollerar anfallen väl hos många hundar, men helt anfallsfrihet är inget vanligt resultat. En del hundar behöver flera läkemedel, och en del svarar otillräckligt. Behandlingsmålen bestäms därför utifrån både antalet anfall och vardagen för hunden och familjen. I svåra fall bedöms livskvaliteten tillsammans med den behandlande veterinären.

Undersökning hos veterinären

Den första uppgiften är att ta reda på om händelsen verkligen var ett epileptiskt anfall. Svimning och vissa rörelsestörningar kan likna ett anfall. Veterinären undersöker hundens allmäntillstånd och nervsystemets funktion och letar efter andra tecken på sjukdom.

Blod- och urinprov utreder bland annat allmänna sjukdomar och ämnesomsättningsrubbningar. Vid idiopatisk epilepsi är den neurologiska undersökningen mellan anfallen ofta normal. Tillfälliga avvikelser kan ändå finnas direkt efter ett anfall, så tidpunkten för undersökningen påverkar tolkningen.

Magnetkamera letar efter strukturella förändringar i hjärnan. Analys av ryggmärgsvätska kan hjälpa till att bedöma inflammation eller en annan sjukdom i centrala nervsystemet. Dessa undersökningar är särskilt aktuella vid ovanlig debutålder, neurologiska tecken mellan anfallen eller dåligt svar på behandling.

En normal undersökning mellan anfallen utesluter inte i sig alla strukturella hjärnsjukdomar. Förändringar i vissa delar av hjärnan kan ge anfall utan andra tydliga fynd. Diagnosen idiopatisk epilepsi har därför olika grader av säkerhet beroende på vilka undersökningar som finns att tillgå. Ett nytt tecken senare kan också motivera att den tidigare bedömningen ses över.

Ett elektroencefalogram, EEG, kan ge mer information om anfallsaktiviteten och öka säkerheten i diagnosen. Det mäter något annat än magnetkamera, som visar hjärnans uppbyggnad.

Om det första anfallet kommer före 6 månaders eller efter 6 års ålder rekommenderas magnetkamera av hjärnan och analys av ryggmärgsvätska för att leta efter andra orsaker. Ett långvarigt anfall eller en serie anfall vid det första insjuknandet talar också för dessa undersökningar.

Behandling

Veterinären ordinerar läkemedel mot anfall och uppföljningen av dem. Långvarig medicinering sätts inte alltid in direkt efter ett första kort anfall. Återfall, svårighetsgrad, långvariga anfall och problem under återhämtningen påverkar beslutet. Att börja med läkemedel kan innebära ett långsiktigt åtagande, så de praktiska förutsättningarna diskuteras innan behandlingen startar.

Det finns flera läkemedelsalternativ, och ibland behövs kombinationsbehandling. Effekten bedöms utifrån anfallens frekvens, längd och svårighetsgrad. Uppföljande blodprov kontrollerar att läkemedlet är säkert och vid behov koncentrationen av läkemedlet i blodet. Om hunden blir ovanligt trött eller fungerar sämre, berätta det innan du själv ändrar läkemedlet.

Beroende på preparat kan biverkningar av läkemedel mot anfall vara trötthet, ostadighet samt ökad törst och urinering. Uppföljningen syftar till att skilja biverkningar från effekterna av själva sjukdomen. Anteckna när en förändring började i förhållande till att läkemedlet sattes in eller ändrades, och berätta om det vid återbesöket. Behandlingen syftar till en användbar balans mellan anfallskontroll och normal funktion.

Ett separat akutläkemedel kan ordineras för långvariga eller upprepade anfall. Hur det används lärs ut i förväg, med skriftliga instruktioner särskilt för din hund. Akutläkemedlet tar inte bort behovet av akut bedömning om läget inte blir bättre eller om anfallen kommer tillbaka. Använd inte en annan hunds läkemedel eller produkter för människor på eget initiativ.

Under ett anfall ska du fokusera på säkerheten. Flytta ömtåliga föremål i närheten eller saker som kan falla på hunden om du kan göra det på ett säkert sätt. Stoppa inte in handen eller något föremål i munnen och försök inte trösta en krampande hund genom att krama den. Hunden kan inte styra sina rörelser, och förvirring eller oavsiktliga bett kan också förekomma under återhämtningen.

Akut behandling syftar till att snabbt stoppa anfallet och behandla möjliga komplikationer och bakomliggande orsaker. Behandlingen kan behöva trappas upp i steg om det första läkemedlet inte räcker. Att krampen har upphört betyder inte alltid att all anfallsaktivitet har stoppat, så långvarigt nedsatt medvetande behöver bedömas av veterinär.

Förebyggande

Det finns inget känt primärt förebyggande sätt mot idiopatisk epilepsi som fungerar för alla hundar. Hos en drabbad hund är målet att minska anfallen och deras följder genom läkemedel, uppföljning och hantering av individuellt identifierade förvärrande faktorer.

Ge när det går hunden förutsägbara rutiner och tillräcklig vila om stress eller sömnbrist verkar höra ihop med symtomen. Foder och kompletterande behandlingar kan bedömas som en del av den samlade vården men ersätter inte ordinerade läkemedel mot anfall. En konsekvent behandlingsplan och antecknade iakttagelser hjälper till att bedöma om en förändring ger verklig nytta.

Hundar med epilepsi bör inte användas i avel. Vissa rasklubbar rekommenderar att partnern ska vara frisk och sakna nära släktingar med samma sjukdom när en avelshunds nära släktingar har en allvarlig ärftlig sjukdom.

Viktigt för hundägare

För en anfallsdagbok där du antecknar datum, hur länge krampen varade, händelseförloppet, när medvetandet kom tillbaka och ovanligt beteende. Anteckna själva anfallet skilt från återhämtningen efteråt. Filma om det är säkert; det kan hjälpa till att skilja ett epileptiskt anfall från en annan händelse. Anteckna också nya anfall som kommer efter att läkemedlet redan har satts in.

Ha läkemedelslistan och instruktionerna för första hjälpen lätt tillgängliga. Kom i förväg överens om vem som ringer akutveterinären och vem som kan hjälpa till med transporten. Berätta för den som passar hunden att ingenting ska stoppas in i munnen under ett anfall. Fråga vid ett återbesök vad du ska göra om en dos missas eller om hunden kräks upp den; följ bara veterinärens instruktioner för din hund.

Vanliga frågor

Betyder ett första anfall epilepsi?

Inte nödvändigtvis. Tecken på anfall kan också bero på en ämnesomsättningsrubbning, förgiftning eller en strukturell hjärnsjukdom. Undersökning behövs redan efter den första händelsen. En film och en noggrann beskrivning hjälper veterinären att bedöma om det var ett epileptiskt anfall eller en annan typ av händelse.

Kan en hund vara normal mellan anfallen?

Ja. Veterinären kanske inte hittar någon avvikande funktion i nervsystemet mellan anfallen. För att diagnosen idiopatisk epilepsi ska ställas krävs alltid också utredning av andra möjliga orsaker. Tillfälliga förändringar efter ett anfall vägs in för sig när undersökningarna planeras och tolkas.

När är kramper ett akut tillstånd?

Ett långvarigt anfall, ett nytt anfall utan att medvetandet har kommit tillbaka och flera anfall inom samma dygn kräver akut hjälp. Ta tid på händelsen och ring en akutveterinär när anfallet börjar dra ut på tiden. Följ eventuella instruktioner för akutbehandling som ordinerats i förväg för din hund.

Ska jag stoppa något i hundens mun?

Nej. Hunden kan inte styra sina rörelser under ett anfall, och att närma sig munnen kan leda till en bitskada. Gör omgivningen säker utan att utsätta dig själv för fara och håll koll på tiden. Hunden kan också vara förvirrad under återhämtningen, så ge den utrymme och be om råd från veterinären vid behov.

Kan läkemedlet sättas ut när anfallen har upphört?

Kom överens med veterinären om alla ändringar av behandlingen. Många hundar behöver långvarig eller livslång medicinering, och en period utan anfall kan vara ett tecken på att behandlingen fungerar. Ta med dagboken till återbesöken och berätta om eventuella biverkningar, så att den fortsatta planen kan bedömas på ett säkert sätt.