Hund som kräks blod – blödning i mag-tarmkanalen

Översikt

Blödning är ett tecken vars källa kan vara matstrupen, magsäcken, tunntarmen eller tjocktarmen. Den kan vara akut eller långvarig. Vid dold blödning kan blodet inte ses med blotta ögat. Vid synlig blödning syns blod i kräkningen eller avföringen.

Den medicinska termen för att kräkas blod är hematemes. Det kan se ut som klart blod eller som mörkt material som liknar kaffesump. Svart, kladdig, tjärliknande avföring kallas melena och innehåller delvis smält blod. Att färskt blod passerar, hematochezi, innebär oftast blödning från tjocktarmen, ändtarmen eller området kring anus.

Orsaker

Skada på slemhinnan kan öppna ett blodkärl

Ett sår i mag-tarmkanalen är en vanlig orsak till blödning. Normalt skyddas magsäckens slemhinna av slem, bikarbonat och gott blodflöde. Om skyddet skadas kan syra och matsmältningsenzymer skada allt djupare lager av väggen. Om skadan når en artärvägg kan blödningen bli kraftig.

Icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel, NSAID, kan skada slemhinnan direkt. De kan också minska bildningen av skyddande prostaglandiner. En tarmtumör, ett främmande föremål eller kronisk inflammation kan också ge ett blödande sår. Andra möjliga orsaker är bland annat parvovirus och parasiter som hakmask och piskmask. Akut hemorragiskt diarrésyndrom, AHDS, är en möjlig diagnos vid kraftig blodig diarré.

Koagulationsproblem eller sjukdom i ett annat organ kan hålla blödningen vid liv

Lågt antal blodplättar kan ge blödning i mag-tarmkanalen utan något stort lokalt sår. Råttgift som hämmar koagulationen och disseminerad intravasal koagulation, DIC, är andra möjliga orsaker. En hund kan ha både skada på slemhinnan och en koagulationsrubbning.

Leversjukdom, nedsatt njurfunktion eller Addisons sjukdom kan hänga ihop med att sår bildas. Bukspottkörtelinflammation och sepsis kan försämra slemhinnan genom inflammation i hela kroppen. Strukturella avvikelser i blodkärlen är mindre vanliga orsaker till blödning hos hund.

Riskfaktorer

Magsår förekommer hos unga och vuxna hundar, men fler upptäcks hos vuxna. Läkemedel och andra sjukdomar är centrala riskfaktorer vid bedömning av blödning från sår. Även ett selektivt NSAID-läkemedel som är avsett för hundar utesluter inte risken för sår eller perforation.

Att använda två NSAID-läkemedel samtidigt ökar biverkningarna i mag-tarmkanalen. Att kombinera ett NSAID-läkemedel med kortison ökar också risken för sår. Svår allmän sjukdom, en stor operation eller otillräcklig cirkulation kan göra hunden benägen för skador på slemhinnan. Extrem fysisk ansträngning, till exempel draghundslopp, är en annan känd risk för sår.

Valpar, gamla hundar och mycket små hundar blir lätt uttorkade vid kräkningar och diarré.

Typiska symtom

Tecknen beror på hur mycket och hur länge det blöder och hur lång tid det tar för blodet att passera genom tarmen. Tydligt blod i kräkningen eller melena syns inte alltid, även vid betydande blodförlust.

• Kräkningen innehåller rött blod eller mörkt material som liknar kaffesump.
• Avföringen blir svart, kladdig och tjärliknande.
• Färskt, klart blod kommer med avföringen.
• Hunden äter dåligt, kräks eller har en öm buk.
• Hunden blir trött eller svag, eller tandköttet blir blekt.
• Sjukdom med långvarig blödning kan ge viktminskning.

Kraftig blödning i den övre delen av mag-tarmkanalen kan passera snabbt genom tarmen och synas som färskt blod i avföringen. Omvänt kan blod som rör sig långsamt bli svart även när blödningen börjar längre ner i tarmen. Svalt blod från näsan eller munnen kan ge blodiga kräkningar eller melena trots att källan finns utanför mag-tarmkanalen.

Blödning i tolvfingertarmen syns kanske inte i kräkningen om inte tillräckligt med tarminnehåll flödar tillbaka till magsäcken.

Komplikationer och följder

Blodförlust minskar syretransporten

Fortsatt blödning kan ge blodbrist, det vill säga för få röda blodkroppar. Vid långvarig blödning kan järnförråden ta slut och järnbristanemi utvecklas. Plötslig kraftig blödning kan minska den cirkulerande blodvolymen så mycket att chock uppstår. Vid chock kan hundens ben bli kalla och pulsen svag.

Ett djupt sår kan gå igenom tarmens eller magsäckens vägg och ge bukhinneinflammation. En infektion som sprider sig kan leda till sepsis.

Det totala proteinet i blodet kan sjunka vid blödning från sår. Vid järnbristanemi kan de röda blodkropparna bli mindre än normalt och innehålla mindre hemoglobin.

Prognosen beror på orsaken och svårighetsgraden

Prognosen vid ett lindrigt sår är oftast gynnsam om orsaken kontrolleras och behandlingen börjar snabbt. Måttlig eller svår blödning i mag-tarmkanalen som kräver transfusion har förknippats med en dödlighet på ungefär 29–45 %. Dödligheten hos hundar och katter som opereras för perforation har uppskattats till ungefär 60 %. Dessa siffror gäller svårt påverkade patientgrupper och inte varje mindre episod med blod i avföringen.

Undersökning hos veterinären

Cirkulationen bedöms innan blödningen lokaliseras exakt

Veterinären bedömer först cirkulation, puls, slemhinnor och eventuell chock. Hos en allvarligt sjuk hund stöds cirkulationen medan orsaken utreds. Undersökningen letar också efter blödningar på andra ställen och små prickar på slemhinnorna. Undersökning av ändtarmen kan visa blod, en tumör eller ett främmande föremål.

Blodstatus kontrollerar röda blodkroppar, hemoglobin och blodplättar. Upprepade mätningar av hematokrit följer en fortskridande blodförlust och svaret på behandlingen. Koagulationstester utreder blödning som hänger ihop med faktorer som råttgift eller brist på koagulationsfaktorer. Blodkemi och urinprov letar efter andra sjukdomar och följder av blödningen.

Vid AHDS kan hematokriten i stället vara förhöjd trots blodig diarré. Plasmaproteinet kan då förbli relativt normalt. Misstänkt Addisons sjukdom kan utredas vidare med ett ACTH-stimuleringstest.

Endoskopi och bilddiagnostik kompletterar varandra

Röntgen kan leta efter stopp, ett främmande föremål eller fri gas som tyder på perforation. Ultraljud kan visa en förändring i väggen, en tumör eller ett sår. Ett normalt ultraljud utesluter inte ett sår som inte gått igenom väggen, eftersom känsligheten för att upptäcka sådana är dålig.

Endoskopi visar slemhinnans yta och gör det möjligt att ta biopsier för att utreda bakomliggande sjukdom. Den kräver narkos, så patienten stabiliseras först. En biopsi från ett sår tas oftast vid kanten för att inte perforera den skadade väggen. Ett vanligt endoskop når inte hela tunntarmen. En kapselkamera kan hjälpa till att undersöka delar av slemhinnan som är svårare att nå med vanlig endoskopi.

I en grupp med 89 blödningspatienter hade 24 hundar dold blödning. Kvoten mellan ureakväve och kreatinin i blodet visade sig inte vara användbar för att påvisa dold blödning. Den skilde också dåligt mellan blödning i övre och nedre delen av mag-tarmkanalen. Test för dolt blod i avföringen kan komplettera utredningen, men mat och tarmbakterier kan ge falskt positiva resultat.

För ett test för blod i avföringen som bygger på peroxidas kan hunden behöva köttfri kost i minst 72 timmar enligt laboratoriets anvisningar.

Behandling

Vätska och blodprodukter stöder cirkulationen

Det mest brådskande målet med behandlingen är att stabilisera cirkulationen. Vätskebehandling korrigerar uttorkning och ämnesomsättningsrubbningar. Kraftig blodförlust kan kräva röda blodkroppar eller helblod. Behovet av transfusion avgörs utifrån blödningstakt, cirkulation och tecken och inte utifrån ett enda hematokritvärde.

Blödning som hänger ihop med brist på koagulationsfaktorer kan kräva fryst plasma. Läkemedel mot illamående kan kontrollera kräkningarna. Smärta kan vid behov behandlas till exempel med ett smärtstillande läkemedel av opioidtyp. Veterinären väljer läkemedel utifrån hundens tillstånd och orsaken till blödningen.

Såret behandlas och orsaken tas bort

Ett blödande sår behandlas oftast med en protonpumpshämmare som minskar utsöndringen av magsyra. Det minskar syrans påverkan på den skadade slemhinnan och stöder läkningen. Behandlingen av sår är ofta långvarig, även om den optimala längden för hundar inte är exakt känd. Råden om behandlingens längd bygger delvis på rekommendationer för människor.

Protonpumpshämmare minskar surheten effektivare än histamin H2-receptorblockerare. Att kombinera dessa läkemedelsgrupper har inte visat någon extra nytta. Sukralfat binder till ytan på skadad slemhinna. Dess extra nytta vid sidan av en protonpumpshämmare har inte visats.

Om ett NSAID-läkemedel misstänks ha orsakat blödningen, sätt ut det och kontakta veterinären. Ett främmande föremål som orsakar blödning kan behöva tas bort kirurgiskt. Immunmedierad nedbrytning av blodplättar kan kräva immundämpande behandling. Ett perforerat sår kräver operation. Operation kan också behövas om behandling med läkemedel inte stoppar problemet.

Blödning som orsakas av Addisons sjukdom kräver hormonersättning för den sjukdomen.

Blodig diarré kräver inte automatiskt antibiotika

Antibiotika rekommenderas inte vid lindrig blodig diarré hos en i övrigt pigg hund utan allmänna tecken. Vid svår sjukdom övervägs antibiotika om allmänna tecken kvarstår trots lämplig vätskebehandling. Blödning med perforation, sepsis eller svår skada på slemhinnans barriär skiljer sig från lindrig blodig diarré hos en i övrigt pigg hund.

Förebyggande

Förebyggandet tar hänsyn till NSAID-läkemedel och den risk för sår som hänger ihop med tumörer och leversjukdom. Ge inte smärtstillande läkemedel för människor utan veterinärens anvisningar. Läkemedel som ordinerats till en annan hund kan också vara olämpligt. Undvik att kombinera två NSAID-läkemedel eller ett NSAID-läkemedel med kortison.

Långvarig NSAID-behandling omfattar prover och uppföljning som veterinären planerar. Syradämpande läkemedel ordineras inte automatiskt till alla hundar med lever- eller njursjukdom utan andra faktorer som ökar risken för sår.

Förvara läkemedel i stängda behållare utom räckhåll för hunden för att förhindra oavsiktlig förtäring eller överdos.

Viktigt för hundägare

Anteckna när blodet först syntes, om det fanns i kräkningen eller avföringen och hur hundens tillstånd förändrades. Fotografera om möjligt ovanlig kräkning eller avföring för att visa vid besöket. Sammanställ en lista över alla läkemedel, tillskott och ämnen som hunden kan ha svalt av misstag. Berätta också om näsblod, blod i urinen eller nya blåmärken.

Kom vid utskrivningen överens om utfodring, läkemedelsbehandling och när blodproverna ska upprepas. Anteckna ätande, kräkningar, avföringens färg och ork tillsammans hemma. Ny kraftig blödning eller snabb försämring kräver akut bedömning.

Vanliga frågor

Är svart avföring alltid blod?

Svart, tjärliknande avföring kan innehålla smält blod, melena. Medicinskt kol, järn och vissa läkemedel kan också göra avföringen mörk. Berätta för veterinären om läkemedel och ämnen som hunden ätit. Avföringens färg bedöms tillsammans med hundens tillstånd, blodstatus och andra undersökningar.

Kan en hund blöda utan synligt blod?

Dold blödning kan inte ses med blotta ögat. Långvarig blodförlust kan ge järnbristanemi. I en grupp med 89 blödningspatienter hade 24 hundar dold blödning. Kvoten mellan ureakväve och kreatinin i blodet har inte visat sig vara tillräckligt användbar för att påvisa denna situation.

Kommer färskt blod i avföringen alltid från tjocktarmen?

Färskt, klart blod kommer oftast från tjocktarmen, ändtarmen eller området kring anus. Kraftig blödning högre upp i mag-tarmkanalen kan dock göra passagen så snabb att blodet syns rött. Bilddiagnostik och endoskopi används därför vid behov för att lokalisera blödningen.

Behöver blödning alltid opereras?

De flesta blödningar i mag-tarmkanalen kan behandlas med läkemedel. Ett perforerat sår kräver dock operation. Ett främmande föremål, en tumör eller blödning som inte svarar på behandling kan också leda till operation. Stabilisering av cirkulationen och vid behov transfusion kan behövas före ingreppet.

Hur lång tid tar behandlingen av ett blödande magsår?

Råden om hur länge sår ska behandlas bygger delvis på data från behandling av människor. Den optimala behandlingstiden hos hund är inte exakt känd. Den bakomliggande orsaken åtgärdas samtidigt. Veterinären bedömer återhämtningen och den fortsatta vården utifrån provresultaten.