Kronisk inflammatorisk tarmsjukdom hos hund – symtom och behandling

Översikt

Diarré som pågår i mer än tre veckor räknas typiskt som kronisk. Symtomen kan vara ständiga eller komma tillbaka efter symtomfria perioder. Varaktigheten ensam avgör inte om tarminflammation eller en annan sjukdom är orsaken. Symtomen beror på var i mag-tarmkanalen inflammationen sitter.

Vid foderresponsiv sjukdom minskar eller försvinner symtomen med lämplig kostbehandling. En del hundar behöver också immunhämmande läkemedel för att kontrollera inflammationen. Proteinförlorande enteropati, eller PLE, innebär att protein förloras via tarmen.

Kronisk enteropati misstänks när mag-tarmsymtomen kvarstår i minst tre veckor. Granulomatös kolit är en ovanlig form av inflammatorisk enteropati som drabbar tjocktarmen.

Orsaker

Arvsanlag, immunförsvar, tarmens mikrober och miljön samverkar troligen när sjukdomen utvecklas. Tarmslemhinnans barriär kan försvagas som en del av sjukdomen. En del drabbade hundar har en mindre varierad bakterieflora i tarmen än normalt. En förändrad mikrobiell ämnesomsättning kan minska bildningen av kortkedjiga fettsyror.

Symtomen kan förbättras när proteinkällan i fodret byts. Ett gott svar på kosten visar dock inte att det är foderallergi, eftersom en förändrad smältbarhet också kan hjälpa. Ingen enskild gemensam orsakande bakterie har påvisats för CIE. Vid granulomatös kolit kan vissa E. coli-bakterier som tränger in i tarmväggen hänga ihop med inflammationen.

En del hundar har förändrad omsättning av gallsyror i tarmen. Vidgade lymfkärl i tarmen kan läcka proteinrik lymfa in i tarmen.

Riskfaktorer

Inflammatorisk enteropati diagnostiseras oftast hos medelålders hundar. Hundar under två år kan också få kronisk enteropati. En uppskattning angav att symtomen i genomsnitt började vid 6,3 års ålder. Hos unga hundar kan inflammatorisk enteropati särskilt ofta vara foderresponsiv.

Ökad mottaglighet har påvisats hos raser som schäfer, irish soft coated wheaten terrier och shar pei. Granulomatös kolit är en ovanlig inflammatorisk form som förekommer särskilt hos unga boxrar och franska bulldoggar. Vid två svenska djursjukhus uppfyllde 814 hundar kriterierna för kronisk enteropati mellan 2013 och 2018. Det motsvarade 1,1 % av alla hundar som besökte dessa sjukhus under perioden. Medianåldern vid första besöket var 3,8 år.

Typiska symtom

En hund kan verka frisk mellan episoderna och sedan få symtom igen. Om diarrén har ett tunntarms- eller tjocktarmsmönster kan ge en första indikation på vilket område som är drabbat.

• Återkommande diarré.
• Periodvisa kräkningar.
• Minskad aptit.
• Viktnedgång, även när symtomens svårighetsgrad varierar från dag till dag.
• Slem i avföringen vid tjocktarmsdiarré.
• Tätare tarmtömning vid tjocktarmssjukdom.

En hund som förlorar protein via tarmen kan få vätska i buken. Proteinförlusten kan också ge svullnad i underhuden.

Tjocktarmsdiarré kan också innehålla färskt blod. Tunntarmsdiarré kan innebära tydligare viktnedgång på grund av försämrat näringsupptag.

Komplikationer och följder

Ihållande tarmsjukdom kan orsaka undernäring, särskilt vid proteinförlust. Ungefär två tredjedelar av hundarna med proteinförlust har dåligt näringstillstånd och muskelförlust vid diagnosen. Albuminet i blodet kan sjunka när protein förloras via tarmen. Ökad levringsbenägenhet har hittats hos 63–100 % av de studerade hundarna med PLE.

Ökad levringsbenägenhet gör hunden benägen att få blodproppar. Blödning i tarmen kan orsaka blodbrist. Icke-regenerativ blodbrist, där produktionen av röda blodkroppar inte ökar tillräckligt, har hittats hos 12–19 % av hundar med CIE. Vid svår proteinförlust kan vätska i buken eller svullnad hänga ihop med en sämre prognos.

Kalciumet i blodet kan sjunka hos hundar med proteinförlust. Hos hundar med proteinförlust var kraftig förtvining av ryggmusklerna förknippad med lägre chans till symtomfrihet inom sex månader efter diagnosen.

Undersökning hos veterinären

Uteslutning av andra sjukdomar

Veterinären går igenom när symtomen började, kosten och effekten av tidigare behandlingar. Diagnosen innebär att utreda om en annan sjukdom förklarar symtomen. Vikt, näringstillstånd och muskelmassa bedöms också. Avföringsprover letar till exempel efter parasiter som kan ge liknande symtom. Blodproverna omfattar oftast blodstatus, organfunktionsmarkörer och elektrolyter.

Om albuminet är lågt hjälper ett urinprov till att fastställa om protein förloras via njurarna. Ett TLI-blodprov utreder exokrin bukspottkörtelsvikt. Kortisolprov kan utreda Addisons sjukdom. Mätning av kobalamin bedömer nivån av vitamin B12. Lågt kobalamin kan hänga ihop med en sämre prognos. Det har hittats hos 19–61 % av hundar med CIE.

Prov på bukspottkörtellipas kan hjälpa till att skilja bukspottkörtelinflammation från symtom på kronisk tarmsjukdom. Veterinären kan bedöma symtomens svårighetsgrad med poängskalorna CIBDAI eller CCECAI. Poängsättningen hjälper till att jämföra samma hunds tillstånd före och under behandlingen.

Ultraljud och vävnadsprover

Ultraljud av buken undersöker lymfkörtlar och andra bukorgan utöver tarmen. Det är särskilt motiverat vid viktnedgång på minst 5 % eller sänkt albumin i blodet. Förtjockad tarmvägg ensam visar inte att det finns en kronisk inflammation i slemhinnan. En knölliknande förändring i buken kan kräva cellprov för att till exempel utreda lymfom.

En stabil hund som äter normalt får först göra ett fodertest. Om symtomen inte förbättras efter tre lämpliga tester kan endoskopi och vävnadsprover från tarmslemhinnan behövas. Endoskopi kan övervägas tidigare om dålig aptit förhindrar ett fodertest. Vävnadsprover kan visa vilka inflammatoriska celler som har samlats i slemhinnan. Inflammationen i vävnadsprovet visar i regel inte vilken kost som kommer att lindra symtomen.

Vävnadsprover behövs även om slemhinnan ser normal ut för blotta ögat vid endoskopin. Ett djupare kirurgiskt prov kan övervägas om en förändring ligger utom räckhåll för endoskopet.

Kalprotektin i tarmslemhinnan är en inflammationsmarkör som utreds. I en studie från norra Europa hade 44 hundar med CIE ökat kalprotektin i slemhinnan i tolvfingertarmen och tjocktarmen jämfört med 18 friska kontroller. Mätning av kalprotektin ersätter ännu inte andra kliniska undersökningar.

Behandling

Fodertester

Beroende på symtomen kan fodret vara lättsmält, hydrolyserat, med ny proteinkälla eller med mer fibrer. Under ett test är det överenskomna fodret den enda kosten i minst två veckor. De första tecknen på svar ses ofta inom 10–14 dagar. Periodiska symtom kan kräva längre uppföljning för att effekten ska kunna bedömas. En stabil hund kan vid behov pröva tre olika dieter innan andra behandlingar påbörjas.

Övergången till ett nytt foder kan ske gradvis under sju till tio dagar före själva testet. En fiberrik kost kan övervägas vid tjocktarmsdiarré.

Ett gott svar på kosten har hittats hos 38–89 % av de studerade hundarna med CIE. Hos många hundar kan symtomen hållas under kontroll med kosten i mer än tre månader. Om symtomen försvinner fortsätter man oftast med en fungerande kost i minst 12 veckor innan en förändring övervägs. En fettsnål kost kan hjälpa vid proteinförlust som hänger ihop med vidgade lymfkärl i tarmen.

Läkemedel och annan stödjande behandling

Om tillräcklig kostbehandling inte hjälper kan veterinären överväga inflammationsdämpande läkemedel vid bekräftad tarminflammation. Den mest effektiva kosten kan fortsätta tillsammans med läkemedlen. Bekräftad brist på vitamin B12 kan behandlas med tillskott av kobalamin. Typisk inflammatorisk enteropati behandlas inte rutinmässigt med antibiotika.

I vanliga fall av CIE kan en eventuell nytta av antibiotika vara kortvarig om symtomen kommer tillbaka när behandlingen avslutas. Vid vävnadsbekräftad bakterierelaterad granulomatös kolit väljs antibiotikum utifrån resistensbestämning. Nyttan med probiotika varierar, och de ersätter inte en individuellt vald kost.

Illamående eller kräkningar kan behandlas separat utifrån symtomen. Kobalamin kan kontrolleras igen när behandlingen av en bekräftad brist har avslutats.

Vid uppföljning av 60 hundar klassades 27 hundar, eller 45 %, som foderresponsiva utifrån det första svaret. Efter minst ett år hörde 44 hundar, eller 73 %, till gruppen som kontrollerades med kost. Den svarsbaserade klassningen ändrades hos 24 hundar, eller 40 %, under uppföljningen. Nitton av dem som bytte grupp gick från att vara responsiva för immunhämmande läkemedel till att vara foderresponsiva. Av de 27 hundar som först klassades som foderresponsiva hade 63 % tidigare haft ett misslyckat fodertest.

Förebyggande

Eftersom flera faktorer bidrar kan inget enskilt foderval säkert förebygga inflammatorisk enteropati. Att fortsätta med en lämplig kost när den väl har hittats hjälper till att hålla symtomen under kontroll. En hund med proteinförlust kan behöva den fungerande kosten långsiktigt för att förhindra återfall. Hemlagad mat som används långsiktigt måste innehålla alla nödvändiga näringsämnen.

Hos hundar med proteinförlust medför avsteg från kosten en hög risk för återfall. Om flera förändringar av hemlagad mat behövs kan en veterinär med kunskap om nutrition hjälpa till att planera en fullständig kost.

Viktigt för hundägare

Anteckna godbitar och matrester utöver måltiderna för att underlätta bedömningen av fodertestet. Följ avföringens konsistens, vikten och aptiten. Svaret på kosten bedöms oftast minst en gång i veckan. Om symtomen kommer tillbaka, anteckna vad hunden åt under de föregående dagarna.

Den tidiga uppföljningen bedömer också möjliga biverkningar av läkemedel var eller varannan vecka. Hos en hund med proteinförlust kontrolleras albuminet i början var eller varannan vecka.

Om albuminet har normaliserats och hunden förblir stabil kan intervallen mellan kontrollerna förlängas till två till tre månader.

Vanliga frågor

Är CIE samma sak som IBD hos människor?

CIE och inflammatorisk tarmsjukdom hos människor kan likna varandra, men sjukdomen hos hund är inte densamma som IBD hos människor. En hunds symtom kan förbättras med enbart kost. Behandlingen väljs utifrån den enskilda sjukdomen, symtomen och fynden.

Betyder ett svar på kosten att det är foderallergi?

Kosten kan förbättra symtomen genom att till exempel ändra smältbarheten, även utan foderallergi. Foderresponsiv enteropati bedöms utifrån om tarmsymtomen lägger sig med det nya fodret. Resultaten är lättare att bedöma när hunden bara äter den överenskomna kosten.

Behövs alltid endoskopi?

Hos en stabil hund som äter normalt är det första steget ofta ett fodertest efter att andra vanliga orsaker har utretts. Endoskopi ger vävnadsprover om symtomen inte förbättras trots lämpliga tester. Den kan behövas tidigare om hunden inte äter.

Vad händer om det första fodret inte hjälper?

Att ett fodertest misslyckas betyder inte att ett annat foder inte kan hjälpa. Veterinären kontrollerar om hunden har ätit något utanför den överenskomna kosten. Senare förändringar kan gälla proteinkälla eller fiberhalt utifrån symtomen.

Vad betyder lågt albumin?

Lågt albumin kan spegla proteinförlust via tarmen. Veterinären bedömer också proteinförlust via njurarna och minskad proteinproduktion i levern. Allmäntillstånd och albumin följs tätare vid bekräftad proteinförlust via tarmen.