Panosteit hos hund – växtvärk och hälta

Översikt

Panosteit drabbar främst benens långa rörben och inte ledbrosket.

Den typiska patienten är en ung, snabbt växande hund av en stor eller jättestor ras.

Tillståndet kan drabba ett ben eller flera ben samtidigt.

Episoderna kan komma tillbaka under flera månader innan de slutligen lägger sig.

I en studie av 100 hundar som publicerades 1970 hade 49 % tecken i mer än ett ben.

I samma grupp var mer än ett skelettben inblandat hos 53 %.

En del hundar har ändå bara en eller några få episoder.

Den långsiktiga prognosen vid panosteit är i regel utmärkt.

Orsaker

Den exakta orsaken till panosteit har inte fastställts.

Arvsanlag, snabb tillväxt och utfodring anses vara möjliga bidragande faktorer.

Stress, ämnesomsättning och immunförsvarets funktion har också misstänkts som bakomliggande faktorer.

Den normala fettvävnaden i benmärgen börjar brytas ner.

Bindväv och nytt ben bildas gradvis i dess ställe.

Förändringarna kan också innebära blodstockning i märgens blodkärl.

Trycket inne i det stela benet ökar när vävnaderna förändras.

Irritation av smärtkänsliga nervändar i benhinnan, benets yttre hölje, är den troliga mekanismen bakom smärtan.

Vid svårare förändringar kan också benets yttre kortikala lager och benhinnan reagera.

Benvävnaden omformas sedan tillbaka till normal eller nästan normal.

Bakterier har inte fastställts som en vanlig orsak till sjukdomen.

En benreaktion som ser inflammatorisk ut betyder därför inte automatiskt en infektion som kräver antibiotika.

I början kan proteinrik vätska läcka ut från märgens blodkärl till vävnaderna.

Benresorberande celler tar bort en del av de befintliga benbalkarna.

Nytt ben med oregelbunden struktur bildas först i deras ställe.

Under återhämtningen ersätts detta ben med mer ordnat lamellärt ben.

Riskfaktorer

Den vanliga åldern när symtomen börjar är 5–12 månader.

Ett bredare typiskt åldersintervall är 5–16 månader.

Symtomen kan dock börja hos en valp som bara är två månader.

Panosteit har också diagnostiserats hos femåriga hundar.

Hanar beräknas drabbas ungefär fyra gånger så ofta som tikar.

Schäfer har särskilt anlag.

Andra raser med anlag är bland annat dobermann, golden retriever, labrador retriever, grand danois, sankt bernhardshund och basset hound.

Liten storlek utesluter inte sjukdomen: den förekommer till exempel hos dvärgschnauzer och skotsk terrier.

Hos tikar kan den första episoden sammanfalla med det första löpet.

I äldre fallserier beräknades hundar äldre än två år stå för 5–11 % av de diagnostiserade fallen.

I en databas från ett djursjukhus som omfattade 1994–2004 var 70 % av patienterna med panosteit hanar.

Hanar stod för 48 % av alla patienter i samma databas.

I djursjukhusets uppgifter från 1994–2004 stod små raser för 1,8 % av de diagnostiserade fallen av panosteit.

Av de 662 patienterna med panosteit i den databasen var 57 % i åldern 6–12 månader.

Typiska symtom

Hältan börjar oftast plötsligt utan en olycka eller ovanlig motion.

Tecken i frambenen beräknas förekomma ungefär fyra gånger så ofta som tecken i bakbenen.

• Hunden haltar på ett ben, eller senare på ett annat ben än vid den förra episoden.
• Hunden rör sig mindre och undviker de vanliga promenaderna.
• Vid svår smärta är hunden ovillig att belasta benet.
• Aptiten minskar under en smärtsam episod.
• Hunden verkar trött eller apatisk.
• En hund med smärta kan låta mer än vanligt.
• En del hundar har lätt feber.

Hältan kan variera från knappt märkbar till extremt kraftig.

Vila ensam får inte nödvändigtvis hältan vid panosteit att gå över.

Viktnedgång kan också förekomma under episoderna.

Smärtan kan förvärras under de första dagarna innan episoden lägger sig.

Tydlig muskelförlust är ovanlig vid typisk, kortvarig panosteit.

Smärtan kan sitta i överarmsbenet, armbågsbenet eller strålbenet, eller i lårbenet eller skenbenet.

Komplikationer och följder

Episodernas varaktighet och återfall

En enskild episod förbättras ofta inom 2–3 veckor med smärtlindring och lugn motion.

En episod som drabbar ett skelettben kan också vara i 2–5 veckor.

En symtomfri period på en månad eller längre kan skilja episoderna åt.

Återkommande symtom kan förekomma fram till 18–24 månaders ålder.

Episoderna kan också fortsätta fram till 2–2,5 års ålder.

Hos vissa raser är skelettet färdigvuxet vid ungefär 12 månader.

Episoderna blir i regel glesare och lindrigare när hunden blir äldre.

Typisk panosteit lämnar ingen bestående funktionsnedsättning.

Återfall i samma skelettben är ovanligt, ungefär 1 %, även om samma ben kan få symtom igen.

Efter varandra följande episoder i olika skelettben förklarar varför den totala sjukdomsperioden kan vara längre än en enskild episod.

Undersökning hos veterinären

Utredning av hältan

Veterinären tar hänsyn till hundens ålder, ras och tidigare episoder av hälta som har flyttat sig mellan benen.

Ömhet när skaftet på ett långt rörben palperas är ett typiskt fynd.

Undersökningen skiljer skelettsmärta från smärta i omgivande mjukdelar.

Alla leder undersöks för att påvisa andra ortopediska tillstånd.

Andra möjliga diagnoser är bland annat armbågs- och höftledsdysplasi samt osteokondros.

Hypertrofisk osteodystrofi och immunmedierad ledinflammation kan också likna panosteit.

I en äldre studie hittades ett annat samtidigt ortopediskt tillstånd hos 26 % av hundarna med panosteit.

Blodprover, särskilt blodstatus, kan användas för att utreda en allmän inflammatorisk reaktion.

Antalet vita blodkroppar är ofta normalt vid panosteit.

En ökning av eosinofiler, en typ av vita blodkroppar, har rapporterats i bara 1–5 % av fallen.

Blodstatus kan därför komplettera undersökningen men fastställer inte var benförändringarna sitter.

Röntgen och uppföljning

Ett typiskt röntgenfynd är fläckvis ökad täthet i märghålan.

De första förändringarna samlas ofta runt benets näringskanal, öppningen för dess blodkärl.

En tidig bild kan vara normal, eftersom förändringarna blir synliga först efter en fördröjning på 10–14 dagar.

Vid behov upprepas röntgen efter ungefär två veckor.

I ett oklart fall kan upprepad bilddiagnostik också göras efter 2–3 veckor.

En bild av det smärtande benet kan jämföras med det motsatta benet för att underlätta tolkningen.

Bildförändringarnas svårighetsgrad speglar inte direkt hur svår smärtan är.

Förändringarna under fasen med ökad täthet varar oftast i 4–6 veckor.

Hela cykeln av röntgenförändringar varar ofta i 60–90 dagar.

Hos vissa hundar kan benförändringarna ta upp till 190 dagar att försvinna.

Röntgenfynden kan därför finnas kvar efter att symtomen har gått över.

Varje återfall av hälta bedöms vid behov på nytt för att utesluta andra tillstånd.

Den tidigaste röntgenförändringen kan också vara ett lokalt område med minskad bentäthet innan en tydlig ökad täthet utvecklas.

Senare kan märgens normala mönster av benbalkar skymmas av tätare vävnad.

Nytt ben på den yttre ytan har beskrivits hos ungefär 15–25 % av patienterna, särskilt i svårare fall.

Olika skelettben hos samma hund kan samtidigt befinna sig i olika förändringsskeden.

I undantagsfall kan en skelettskintigrafi med ett radioaktivt spårämne hjälpa om vanliga röntgenförändringar ännu inte syns.

I den äldre studien av 100 hundar förblev röntgenförändringarna mycket lindriga hos fem hundar.

En heltäckande bilddiagnostik av skelettet kan påvisa fler drabbade skelettben än den synliga hältan ensam skulle antyda.

Behandling

Smärtlindring

Behandlingens huvudsyfte är att minska smärtan medan sjukdomen lägger sig av sig själv.

Veterinären ordinerar oftast ett icke-steroidalt antiinflammatoriskt läkemedel för den symtomatiska episoden.

Svårare smärta kan kräva ytterligare smärtlindring.

Om smärtan inte är under kontroll kan veterinären justera läkemedlen utifrån hundens svar.

Antibiotika har inte visat sig vara verksamt som behandling av panosteit.

Läkemedelsbehandlingen vid en mycket smärtsam episod kan omfatta ett opioidläkemedel som veterinären ordinerar.

Motion och utfodring under en episod

Aktiviteten begränsas under en smärtsam episod.

När symtomen förbättras återupptas normal motion gradvis.

Lätt till måttlig motion passar mellan episoderna.

Undvik ansträngande aktivitet och mycket långa promenader.

Maten för en hund med dålig aptit bör vara smaklig och näringsmässigt balanserad.

Ett eventuellt samtidigt ortopediskt tillstånd behandlas enligt en separat plan.

Samtidig aptitlöshet bedöms och behandlas som ett eget problem.

Vitamin- och mineraltillskott har bara visat begränsade resultat vid behandling av själva panosteiten.

Förebyggande

Panosteit kan inte förebyggas helt, eftersom tillväxt och ärftlig mottaglighet bidrar till att den uppstår.

Ett valpfullfoder som är framtaget för stora raser passar för en valp av stor ras.

Tillsätt inte i onödan kalcium, D-vitamin eller protein till ett balanserat fullfoder.

Anpassa matmängden så att den växande valpen förblir smal.

Hos en smal hund går revbenen att känna under ett tunt fettlager utan att man trycker hårt.

Vid lämpligt hull syns också midjan och att buken är uppdragen.

Regelbunden motion anpassad till åldern hör till valpens vardag.

Under den snabba tillväxten, undvik påtvingad, upprepad stötbelastning som långdistanslöpning på hårt underlag.

Byt inte ut valpfodret mot vuxenfoder bara för att minska protein eller kalcium utan att bedöma kosten som helhet.

En växande hund som äter ett energifattigt foder kan behöva större portioner för att täcka sitt energibehov.

Den större totala matmängden kan också öka det totala intaget av protein och kalcium.

Viktigt för hundägare

Anteckna hälta som flyttar sig från ett ben till ett annat i en symtomdagbok, eftersom det hjälper till att beskriva sjukdomens förlopp.

Ständig hälta som varar i mer än 4–5 veckor utan förbättring väcker misstanke om en annan skelettsjukdom.

Ovanligt svåra eller atypiska symtom kan kräva ytterligare utredning.

Det finns ingen anledning att trycka hårt på de långa rörbenen hemma, eftersom palpation av benet vid undersökningen i sig kan orsaka smärta.

Anteckna också aptit, allmäntillstånd och effekten av smärtlindringen. Kom i förväg överens om vad du ska göra när en ny episod börjar och när det ska ses över om läkemedlen räcker. Visa kliniken förändringar i hundens gång även om panosteit redan har diagnostiserats.

Vanliga frågor

Är panosteit samma sak som vanlig växtvärk?

Växtvärk är ett vardagligt namn som används för panosteit. Tillståndet orsakar smärta i de långa rörbenen. Hälta hos en ung hund kan dock i stället orsakas av till exempel armbågsledsdysplasi eller osteokondros. Åldern ensam avgör inte orsaken. Röntgen hjälper till att utreda varför hunden haltar.

Hur länge varar hältan vid panosteit?

En enskild episod förbättras ofta inom 2–3 veckor. En smärtsam episod som drabbar ett skelettben kan också vara i 2–5 veckor. Episoderna kan komma tillbaka under flera månader när olika skelettben drabbas i tur och ordning. Det kan vara ett uppehåll på ungefär en månad mellan episoderna.

Kan en röntgenbild vara normal även om en hund har panosteit?

Ja. Röntgenförändringar kan bli synliga först 10–14 dagar efter att symtomen har börjat. Bilddiagnostiken upprepas vid behov efter ungefär två veckor. Lindriga bildförändringar betyder inte heller direkt att smärtan är lindrig. Omvänt kan förändringar fortfarande synas efter att smärtan har försvunnit.

Behöver panosteit smärtstillande om den går över av sig själv?

Ja. Smärtlindring kan behövas, eftersom en episod kan vara mycket smärtsam trots att tillståndet går över av sig självt. Veterinären ordinerar oftast ett icke-steroidalt antiinflammatoriskt läkemedel. Svår smärta kan också kräva annan smärtlindring. Aktiviteten begränsas under en smärtsam episod.

Kan jag gå på promenader med min hund mellan episoderna?

Lätt till måttlig motion passar i regel under perioder med färre symtom. Undvik ansträngande aktivitet och mycket långa promenader. Under en smärtsam episod begränsas aktiviteten och ökas sedan gradvis när hundens tillstånd förbättras. Påtvingad långdistanslöpning på hårt underlag undviks särskilt under tillväxten.