Muskelbristning hos hund – symtom och behandling

Översikt

En muskelskada kan vara en liten, lokal fiberskada eller en omfattande bristning som försämrar musklens normala funktion. Lindriga sträckningar undersöks ofta inte av veterinär, vilket gör det svårt att uppskatta hur vanliga de är.

Sporthundar får både akuta skador och överbelastningsskador av upprepad träning. Skadan kan sitta i muskelbuken eller i övergången mellan muskel och sena.

Ett vanligt exempel på en skada i bakbenet gäller iliopsoas, en muskel som böjer höften. Hälta av en iliopsoasskada kan vara akut eller långvarig.

Läkningen av en muskel och dess senfäste kan kräva olika begränsningar av aktiviteten. Var skadan exakt sitter påverkar vilka tecken hunden visar.

Orsaker

En vanlig orsak är att en muskel överbelastas när hunden springer eller hoppar. Övergången mellan muskel och sena är sårbar, eftersom den är den svagaste delen av muskel–sena-enheten.

En rörelse som sträcker en kraftigt arbetande muskel kan överskrida fibrernas förmåga att tåla belastningen. Att halka så att bakbenen glider isär utåt kan skada höftböjaren.

Ett direkt slag kan också skada blodkärl inne i en muskel. Ett djupt skärsår eller ett benbrott kan direkt slita sönder en muskel.

Trasiga små kärl blöder ut i vävnaden. Blödning och svullnad kan störa musklens normala sammandragning.

Ärrvävnad som bildas i det läkande området kan begränsa smidigheten. En bestående förkortning av muskeln, så kallad kontraktur, kan till slut även försämra rörligheten i den intilliggande leden.

En kontusion kan också bilda ett hematom, en lokal blodansamling i muskeln. Muskler kan också skadas vid operationer.

Iliopsoas består av musklerna iliacus och psoas major. De fäster tillsammans vid lårbenets lilla trochanter.

Förutom att böja höften hjälper iliopsoas till att stabilisera höften och ryggraden.

Riskfaktorer

Intensiv sport och arbete utsätter musklerna för toppbelastningar. Agility kräver snabbhet, koordination och balans av musklerna.

Kapplöpning betonar snabbhet och kraft, medan dragarbete kräver uthållighet. En muskel som tidigare har skadats är mer mottaglig för en ny skada.

Upprepad träning kan ge skador utan någon tydlig enskild olycka. Hos 72 agilityhundar med iliopsoasskador som undersöktes mellan 2009 och 2015 var åldern mellan 1,5 och tio år.

Skadornas svårighetsgrad hos dessa hundar hade inget tydligt samband med ålder eller vikt. En iliopsoasskada kan också uppstå som följd av ett annat problem i benet.

Hos de undersökta agilityhundarna visade skadornas svårighetsgrad inget tydligt samband med kön eller ras.

Typiska symtom

• Hunden haltar eller avlastar det ömma benet.

• Det finns svullnad runt muskeln.

• Ett blåmärke uppstår under huden.

• Hantering eller palpation gör tydligt ont.

• Träningsviljan eller prestationen minskar.

• Vid en iliopsoasskada kan steget bli kortare och höften sträckas mindre.

• En agilityhund kan sträcka bakbenen mindre än vanligt i hoppen.

En lindrig bristning kan vara svår att märka hemma.

En kronisk iliopsoasskada kan ge återkommande eller gradvis förvärrad hälta i bakbenet.

Lokal muskelsmärta och kramper kan förekomma.

Alla muskelskador ger inte synlig hälta.

I slalomhindret på en agilitybana kan bakbenens framåtdrivande kraft minska.

Vid en ärrad skada i en skuldermuskel kan tassen vridas utåt när hunden går.

Smärta kan få hunden att flytta över vikten till friskare ben.

Komplikationer och följder

En svår muskelbristning kan lämna en bestående funktionsnedsättning. Omfattande ärrvävnad kan förkorta den arbetande muskeln och minska dess förmåga att dra ihop sig.

Långvarig total orörlighet kan göra hunden benägen att få en bestående muskelkontraktur. Ärrbildning i infraspinatus, en muskel bakom skuldran, kanske inte påverkar gången förrän 2–4 veckor efter skadan.

Hunden kan då börja svänga frambenet ut åt sidan för att föra det framåt. Att hältan blir bättre betyder alltså inte alltid att musklens funktion har blivit normal.

En ny muskelskada är möjlig även efter läkning. Ett samtidigt knä- eller höftproblem kan hålla i gång smärtan och göra återhämtningen svårare att bedöma.

En muskelkontusion läker oftast utan långvarig funktionsnedsättning.

Undersökning hos veterinären

Att hitta var det gör ont

Veterinären tar reda på om hältan började plötsligt eller gradvis och vad hunden gjorde innan symtomen började. Vid undersökningen bedöms hunden i skritt och trav.

Muskler, leder och rygg palperas för att hitta var det gör ont. Den neurologiska funktionen undersöks också, eftersom nerver eller ryggmärgen kan ligga bakom hältan.

Betydelsen av en muskelskada bedöms tillsammans med fynd i andra vävnader. I fallserien med 72 agilityhundar med iliopsoasskador hade 73,6 % andra ortopediska fynd.

I samma serie hade 27,8 % instabilitet i korsbandet. En iliopsoasskada var den enda påvisade orsaken till smärta i rörelseapparaten hos 26,4 %.

Smärta från en iliopsoasskada kan bli tydligare när veterinären sträcker höften och samtidigt vrider den inåt. Korsbandsskada och höftledsdysplasi kan finnas samtidigt som muskelsmärta.

Sedering kan behövas om smärta eller spänning hindrar en tillförlitlig undersökning. Benen kontrolleras också efter skillnader mellan sidorna, minskad muskelmassa och svullna leder.

Ryggen undersöks efter smärta och muskelspänning. Vid behov undersöks varje ben från tårna upp till höften eller skuldran.

Kraftplatta kan användas för att utreda en subtil hälta hos en sporthund. Att röra sig i en rak linje och i cirklar kan avslöja olika sätt att anpassa gången för att lindra smärta.

I svängar ökar belastningen på de inre benen. Veterinären frågar också om tidigare läkemedel och hur de har påverkat symtomen.

Vid bedömningen av gången kan hundens rörelser jämföras på olika underlag.

Bilddiagnostik och skadans omfattning

Ultraljud kan visa avbrott i muskelfibrerna och hjälpa till att lokalisera skadan. En kronisk skada vid iliopsoas senfäste kan synas som förkalkning på röntgen.

Datortomografi eller magnetkamera kan också hjälpa till att fastställa var skadan sitter när det behövs. En höjning av muskelenzymet kreatinkinas i blodet kan stödja misstanken om muskelskada.

En akut iliopsoasskada syns ofta som ett mörkare område vid ultraljud. Kronisk ärrbildning kan synas som en ljusare förändring som reflekterar mer eko.

En lindrig skada av grad I i muskel och sena innebär lokal svullnad eller blödning. Grad II innebär lindriga fiberbristningar och mer svullnad.

Vid grad III kan skadan innebära omfattande eller fullständigt avbrott i fibrerna. Ärrbildning hjälper också till att skilja en kronisk skada från en akut.

Ultraljudsfynd tolkas alltid tillsammans med kliniska tecken, eftersom en förändring i det motsatta benet kan vara ett symtomfritt fynd som hör ihop med kompensation. En bristning i den omgivande muskelhinnan kan vara en del av en svår skada.

I samma serie av agilityhundar hade 54,2 % iliopsoasskador av grad I. Skador av grad II förekom hos 22,2 %.

Skador av grad III förekom hos 5,6 %. Kroniska förändringar hittades hos 18,1 %.

Ultraljudsförändringar i iliopsoas på båda sidor sågs hos 72,2 % av hundarna i serien. Smärta i övergången mellan ländrygg och korsben kan också leda till magnetkameraundersökning av ryggraden för att utreda var den kommer ifrån.

Behandling

Den första vården

I början minskas aktiviteten, smärtan behandlas och området kan kylas. Veterinären ordinerar vid behov ett icke-steroidalt antiinflammatoriskt läkemedel eller annan smärtlindring.

Ett lätt kompressionsförband kan användas vid vissa skador, beroende på var muskeln sitter. Den första vården kan i ungefär två dagar inriktas på att minska svullnad och inflammation.

En svår bristning kan kräva kirurgisk reparation. En planerad reparation kan göras 2–3 dagar efter skadan, när svullnaden har lagt sig.

Kontraktur i infraspinatus kan behandlas genom att den ärrade delen av muskel och sena frigörs kirurgiskt. Prognosen för att benet ska få normal funktion igen efter ingreppet är i allmänhet utmärkt.

Vila, kontrollerad rörelse och rehabilitering

Övervakad passiv fysioterapi kan börja efter två dagar vid vissa skador. Vid en lindrig muskelskada kan lätt kontrollerad motion återupptas efter 7–14 dagar.

I början är rörelsen kontrollerad, utan springande eller hopp. En svårare sträckning kan kräva ungefär tre veckors vila innan en mer aktiv rehabilitering.

En isolerad skada vid iliopsoas senfäste kräver minst fyra veckors inledande vila. Belastningen på en opererad muskel kontrolleras noga under läkningen.

En rehabiliteringsplan minskar skadorna av för mycket orörlighet. En läkande muskel behöver en lämplig, noga kontrollerad mängd belastning.

Fysioterapin kan fortsätta efter den första behandlingen på grund av risken för en ny skada. Rehabiliteringen kan också omfatta laser- eller ultraljudsbehandling.

Förebyggande

En gradvis uppvärmning före motion minskar risken för en ny skada. Träningen utformas efter kraven i hundens egen sport eller sitt eget arbete.

Programmet innehåller tillräckligt med återhämtning och vila. Undvik upprepad, ensidig tung träning med en valp som växer.

Ge en muskelskada tillräckligt med tid att läka innan krävande aktivitet. Individuella övningar och begränsning av vissa belastningar kan minska risken för en ny skada.

Förutom uppvärmning ingår en lugn nedvarvning efter aktiviteten i hundens träning. Muskelvården bör fortsätta även efter att hundens aktiva karriär är slut.

Viktigt för hundägare

En film på hältan som du tagit hemma kan hjälpa veterinären om hunden rör sig mer normalt på kliniken. Upphetsning eller adrenalin vid besöket kan tillfälligt dölja hältan.

Uppföljningen tar hänsyn till förändringar i prestation och träningsvilja och inte bara till gången. Hälta som har pågått i två dagar behöver undersökas av veterinär senast då; svår eller ökande smärta behöver bedömas omedelbart.

Anteckna när symtomen började, vad hunden gjorde innan och hur vila påverkar gången. Be om skriftliga instruktioner om tillåtna rörelser, kylbehandling, eventuellt förband och rehabiliteringsövningar. Försök inte ställa diagnos på skadan hemma med smärtsamma stretchövningar. Notera före besöket om symtomen blir bättre, sämre eller flyttar sig mellan benen.

Svårigheter i trappor, vid hopp och när hunden reser sig efter vila hjälper också till att beskriva problemet. En nylig olycka, träning eller förändring i rutinerna kan vara en viktig del av historiken.

Vanliga frågor

Vad är skillnaden mellan en muskelsträckning och en muskelbristning?

En muskel kan överbelastas och delvis skadas eller gå sönder helt. Tecknen på en lindrig skada kan vara mycket diskreta. En svår bristning kan kräva operation. Behandlingen väljs därför efter den omfattning som hittas vid undersökningen. Ultraljud hjälper till att bedöma skadan på muskelfibrerna.

Syns en muskelsträckning på hundens röntgen?

En kronisk skada vid ett senfäste kan synas som förkalkning. Ultraljud visar dock skador på muskelfibrerna mer direkt. Magnetkamera eller datortomografi används också vid behov för att fastställa var skadan sitter. Metoden väljs efter symtomen och den muskel som undersöks. Att mäta ett muskelenzym i blodet kan också stödja misstanken om skada.

När kan min hund träna igen efter en sträckning?

Vid en lindrig muskelskada kan lätt kontrollerad motion börja efter 7–14 dagar. En isolerad skada vid iliopsoas senfäste kräver minst fyra veckors inledande vila. Det är olika skador, så kontrollera din egen hunds aktivitetsprogram i behandlingsplanen.

Kan en muskelsträckning komma tillbaka?

Ja. En skadad muskel är mer sårbar för en ny skada. Gradvis uppvärmning och individuella övningar kan minska risken. Fortsatt fysioterapi kan hjälpa. Att träningslusten har kommit tillbaka avgör inte ensamt om hunden är redo för full aktivitet. Ge tillräckligt med tid för läkning innan krävande träning.

Kan en hund ha ett knä- eller höftproblem samtidigt som en muskelskada?

Ja. En iliopsoasskada kan till exempel förekomma samtidigt som en korsbandsskada eller höftledsdysplasi. Undersökningen letar därför också efter andra källor till smärta. Samtidiga sjukdomar kan göra återhämtningstiden svårare att bedöma. Att undersöka hela hunden hjälper till att planera rehabiliteringen. I en fallserie av remitterade agilityhundar hade 73,6 % andra samtidiga ortopediska fynd.