Aspergillos i nosen hos hund – symtom och behandling

Översikt

Sinonasal aspergillos är en Aspergillus-infektion i nosen och bihålorna. Aspergillus fumigatus är en vanlig orsak. Infektion i de övre luftvägarna hos hund är oftast ytlig och inte djupt invasiv. Nosens slemhinna kan ändå skadas och det underliggande benet förstöras.

Svamptillväxt och död vävnad kan bilda gråvita beläggningar i nosen och bihålorna. Vanlig aspergillos i nosen skiljer sig från en infektion som har spridit sig i hela kroppen. Spridning till ögonhålan är ovanligare hos hund. En svampmassa bakom ögat kan då trycka ögat utåt.

Den ovanligare mögelsvampen Penicillium kan ge liknande symtom.

Orsaker

Aspergillus-mögelsvampar finns rikligt i miljön. Deras luftburna sporer kan komma in i luftvägarna. De växer till exempel i döda löv, kompost och annat förmultnande växtmaterial. Sporer som kommer in i nosen kan växa om de övervinner det lokala försvaret.

Varför en enskild hund blir sjuk är inte exakt känt. Beläggningarna kan innehålla stora mängder svampmaterial och död vävnad. När nosmusslorna förstörs förändras näshålans struktur. Den strukturella skadan kan hålla i gång en kronisk rinit efter att själva infektionen har gått över.

Olika svampstammar kan variera i sin förmåga att orsaka sjukdom. En stor mängd sporer kan överväldiga luftvägarnas lokala försvar.

Riskfaktorer

Aspergillos i nosen ses särskilt hos långnosiga hundar. Risken hos en i övrigt frisk hund är dock låg. Medianåldern bland 475 brittiska patienter var 6,0 år. Den mittersta hälften var 3,1–9,3 år gamla.

Av dessa patienter var 316, eller 67 %, hanar. Golden retriever utgjorde 80, eller 17 %, av alla patienter. Labrador retriever utgjorde också 80, eller 17 %. Siffrorna beskriver drabbade patienter och inte sjukdomsrisken hos varje hund av respektive ras.

Samtidig sjukdom registrerades hos 164/427 hundar, eller 38 %, där denna information fanns.

Typiska symtom

Vanliga tecken som märks hemma är:

• Klart, slemmigt eller varigt flöde från en näsborre.
• Upprepade nysningar eller frustningar.
• En nos som är känslig för beröring eller tydligt öm.
• Pigmentförlust på nosens yta.
• Skorpor eller sår runt näsborrarnas kanter.
• Periodvis näsblod.

Flödet börjar typiskt på ena sidan. Med tiden kan det drabba båda sidorna. Det kan förändras från varigt till blodigt. Hunden kan gnugga eller tassa på nosen.

Nosflöde förekom hos 406/464 hundar, eller 87 %, med registrerade uppgifter. Bland de brittiska hundarna nös 367/475, eller 77 %. Näsblod förekom hos 292/461, eller 63 %, där det registrerades. Mediantiden med symtom före specialistutredning var 61 dagar.

Komplikationer och följder

Förstörelse av nosmusslorna hittades hos 414/420 hundar, eller 99 %, med kända fynd efter datortomografi. Inflammationen kan också drabba pannhålans ben. Silbensplattan mellan nosen och kranialhålan kan skadas. Tecken från centrala nervsystemet kan hänga ihop med detta.

Kramper eller att hunden tryckte huvudet mot något, vilket tydde på att framhjärnan var påverkad, förekom hos 3/475 hundar, eller 1 %.

I den brittiska behandlingsuppföljningen uppnådde 274/412 hundar, eller 66 %, fullständig klinisk remission. Partiell förbättring av symtomen förekom hos 98/412, eller 24 %. Fullständig klinisk remission innebar att symtomen gick över utan fortsatt behandling. Att symtomen går över bevisar dock inte säkert att svampbeläggningarna har försvunnit.

Symtomen kom tillbaka hos 55 av 258 hundar som hade blivit symtomfria, eller 21 %. Mediantiden från första behandlingen till återfall var 245 dagar. Ihållande flöde kan i stället bero på en kvarvarande strukturell skada. Återkommande flöde och aktiv svampinfektion kan därför inte automatiskt behandlas som samma sak.

Efter mer omfattande operation av nosen eller bihålorna förekom luft under huden hos 7/28 hundar, eller 25 %. Biverkningar registrerades hos 23/153 hundar, eller 15 %, i gruppen med endoskopisk rensning. Andra behandlingsgrupper hade en förekomst av biverkningar på 27–33 %.

Undersökning hos veterinären

En tumör eller främmande kropp kan också orsaka ihållande nosflöde. Primär bakteriell rinit är extremt ovanlig hos hund. Antibiotika som ges enbart utifrån symtomen fastställer därför inte den bakomliggande orsaken.

Utredning av ihållande nosflöde

Veterinären bedömer hur länge symtomen har funnits och de kliniska fynden i nosen. Rinoskopi, undersökning med endoskop, hjälper till att hitta svampbeläggningar. Ett representativt prov från en beläggning tas för svampodling. Svamptrådar, hyfer, kan påvisas i mikroskop.

Lymfkörtlarna under underkäken var förstorade hos 169/380 hundar, eller 44 %, med registrerade fynd.

En positiv odling ensam bekräftar inte sjukdom, eftersom Aspergillus kan finnas även i en frisk hunds nos. Positiva antikroppar i blodet kan på samma sätt bara tyda på exponering i miljön. Ett negativt antikroppsresultat utesluter inte infektion. Bilddiagnostik, direkt synliga förändringar och provresultat bedöms tillsammans.

Odlingar av Aspergillus från nosen kan vara positiva hos upp till 30 % av friska hundar. Positiva odlingar har hittats hos upp till 40 % av hundar med tumörer i nosen. Svamp som påvisas på ett djupare ställe med inflammation är i regel betydelsefull. Även då beaktas möjlig förorening av provet.

Bilddiagnostik och provernas begränsningar

Datortomografi visar var benskadan sitter och hur omfattande den är. Att silbensplattan är hel bedöms särskilt före lokalbehandling. Vanlig röntgen är mindre känslig än datortomografi eller magnetkamera för att upptäcka förändringar. Om pannhålan är inblandad kan det påverka vilken väg behandlingen tar.

Svampodlingens känslighet var 59 % i den stora brittiska serien. Cytologins känslighet var 67 %. Känsligheten för histologisk vävnadsundersökning var 47 %. Dessa uppskattningar gällde hundar med svampbeläggningar som stämde med diagnosen.

Exakt artbestämning av svampen kan kräva odling eller molekylära test. Mikroskopisk vävnadsundersökning ensam bekräftar inte att det är Aspergillus. Artbestämningen kan ha betydelse för valet av behandling och prognosen.

Odling av prover från beläggningar var positiv i 67/93, eller 72 %. Vävnadsprover från slemhinnan var positiva i 37/80, eller 46 %. Provtagningsstället påverkar därför om diagnosen lyckas. En tumör eller främmande kropp utreds också.

Behandling

Borttagning av beläggningar och lokalbehandling

Veterinären planerar behandlingen utifrån infektionens utbredning och nosens anatomi. Förstahandsupplägget är borttagning av svampmaterialet följd av lokal svampbehandling. Beläggningarna kan tas bort vid rinoskopi. Rengöring av pannhålorna kan kräva kirurgisk åtkomst.

Vid trepanation görs en öppning in i pannhålan för behandling. Mer omfattande operation av nosen eller bihålorna är ett annat möjligt tillvägagångssätt. Efter rengöringen spolas området och vätskan sugs bort. Lokala läkemedel kan vara klotrimazol eller enilkonazol.

Efter fullständig borttagning av beläggningarna blev 60/112 hundar, eller 54 %, symtomfria efter den första behandlingen. Efter ofullständig borttagning var motsvarande andel 6/28, eller 21 %. Det stöder betydelsen av en noggrann mekanisk rensning. Blödning och bihålornas komplicerade anatomi kan dock göra fullständig rengöring svår.

Efter alla behandlingssteg var 86/111 hundar, eller 77 %, symtomfria i gruppen med fullständig rensning. Motsvarande siffra efter ofullständig rensning var 14/27, eller 52 %. Behandlingarna fördelades dock inte slumpmässigt. Svårare fall kan ha fått andra metoder än lindrigare.

Val av läkemedel och svåra fall

Enbart svampbehandling i tablettform gav ingen fullständig klinisk remission efter första behandlingen bland 15 hundar. Tilläggsnyttan av behandling i tablettform vid lokal infektion i nosen är osäker. Vid djupt invasiv infektion är systemiska svampläkemedel däremot nödvändiga. Skada på silbensplattan medför en särskild risk om läkemedel kommer in i kranialhålan.

Skada på plattan är inte ett absolut hinder för alla lokala metoder. I en grupp av 9 hundar med skadad platta åkte alla hem utan allvarliga komplikationer 1–7 dagar efter operationen. En hund som tidigare hade haft kramper fick ett nytt krampanfall 2 månader efter behandlingen. Lokala behandlingar görs under narkos.

Kontroll av behandlingssvaret

Nosflödet kan upphöra inom 2–4 veckor efter behandlingen. Upprepad endoskopi efter ungefär 1 månad kan bedöma om infektionen kvarstår. I den stora brittiska serien var medianantalet behandlingsingrepp 2 och det högsta 9. Biverkningar registrerades i 24 % av fallen för alla metoder.

Efter den första behandlingen blev 38 % av patienterna symtomfria med endoskopisk rensning. Motsvarande andel efter trepanation var 29 %. Efter mer omfattande operation av nosen eller bihålorna var den 55 %. Upprepade ingrepp kan behövas för att ta bort alla svåråtkomliga beläggningar.

Förebyggande

Rikligt med sporer i miljön och luften gör det svårt att helt undvika exponering. Exponering betyder inte i sig sjukdom, eftersom risken hos en i övrigt frisk hund är låg. Nosens slem fångar inandade partiklar. Nysningar hjälper till att avlägsna inandat främmande material från nosen.

Luftvägarnas flimmerhår för ut material som har fastnat i slemmet. Ett fungerande immunförsvar skyddar hela kroppen mot invasiva svampar. Miljön är källan till Aspergillus-infektioner hos människor. Överföring från hundar till människor har inte beskrivits.

Viktigt för hundägare

Anteckna när nosflödet började och från vilken sida det kommer. Notera också förändringar till varigt eller blodigt flöde. Berätta för veterinären om tidigare antibiotika och deras effekt på symtomen. Håll utkik efter nya nysningar och nosflöde efter behandlingen.

Boka uppföljning även om hunden verkar symtomfri, eftersom beläggningar kan finnas kvar. Ihållande flöde kan i stället kräva ytterligare utredning för att skilja aktiv infektion från kronisk rinit. Smärta i nosen och sår vid näsborrarna ingår också i uppföljningen av behandlingssvaret.

Vanliga frågor

Betyder nosflöde alltid aspergillos?

Nej: en tumör, främmande kropp eller annan inflammation i nosen kan också orsaka ihållande flöde. Synliga svampbeläggningar vid rinoskopi talar för aspergillos. Provresultat och bilddiagnostik bedöms tillsammans så att behandlingen riktas mot den påvisade orsaken. Datortomografi hjälper också till att fastställa benskadans omfattning.

Räcker en positiv svampodling för diagnos?

Nej, eftersom Aspergillus-mögelsvampar förekommer i miljön och kan finnas i en frisk hunds nos. Ett representativt odlingsprov tas direkt från en beläggning. Påvisade hyfer och andra kliniska fynd stärker diagnosen. Ett negativt antikroppstest utesluter inte heller säkert infektion.

Kan tabletter ensamma behandla sjukdomen?

Huvudupplägget vid lokal aspergillos i nosen är borttagning av beläggningar och lokala svampläkemedel. Djupa infektioner kräver också systemiska svampläkemedel. Infektionens utbredning och tillgängliga tekniker påverkar valet av behandling. Ingreppen görs under narkos hos veterinären.

Kan aspergillos komma tillbaka efter behandling?

Symtomen kan komma tillbaka: 55/258 hundar, eller 21 %, som hade blivit symtomfria fick symtom igen. Återkommande flöde kan dock också bero på strukturell skada och kronisk rinit. Ytterligare undersökningar bedömer om aktiva svampbeläggningar finns kvar.

Kan jag smittas av min hund?

Överföring av Aspergillus från hundar till människor har inte beskrivits. Infektion hos människor kommer från miljön. Samma art, Aspergillus fumigatus, orsakar ändå sjukdom hos människor och smådjur. Djupt invasiv aspergillos hos människor förekommer i regel hos personer med kraftigt nedsatt immunförsvar.