Bihåleinflammation hos hund – symtom, utredning och behandling

Översikt

Näshålan och bihålorna bildar ett sammanhängande system

Bihålorna är luftfyllda hålrum som är klädda med slemhinna. Deras slem dräneras till nosen genom en öppning. Kombinerad inflammation i nosen och bihålorna kallas rinosinuit.

Hos hund följer bihåleinflammation oftast med sjukdom i näshålan. Särskilt Aspergillus-svampar kan inflammera nosen och pannhålan. En vätskefylld bihåla betyder ändå inte automatiskt svampsjukdom.

I en studie av kronisk idiopatisk rinit, det vill säga inflammation av okänd orsak, hittades bihåleinflammation hos 8/13 hundar, eller 62 %. En annan studie av primär aspergillos fann att pannhålan var inblandad hos 15/19 hundar, eller 79 %. Siffrorna beskriver olika utvalda patientgrupper och inte sjukdomsrisken för alla hundar.

Orsaker

Inflammationen kan sprida sig från nosen eller hänga ihop med tänderna

En virusinfektion i nosen kan innebära akut inflammation i nosen och bihålorna. En bakterieinfektion kan uppstå senare efter den första virusinfektionen. Primär bakteriell rinit är dock extremt ovanlig hos hund. Flöde betyder därför inte alltid att bakterier var den ursprungliga orsaken.

En rotböld vid en övre tand kan spridas mot en bihåla. Tandsjukdom eller en främmande kropp i nosen kan också hittas vid aspergillos. Både svampen och den lokala bakomliggande faktorn beaktas då i behandlingen.

Aspergillus-sporer finns rikligt i miljön och i luften. Varför en viss hund blir sjuk är inte exakt känt. Sjukdomen kan uppstå utan allmän immunbrist.

En blockerad dränageväg kan samla slem

Blockering av en bihålas utförsöppning har förknippats med inflammation, ärrbildning, skada och en utrymmeskrävande förändring. En mukocele är en slemfylld struktur som är klädd med luftvägsepitel. Den kan vara steril och skiljer sig därför från bakteriell bihåleinflammation. Ansamlat slem kan ändå höja trycket och vidga hålrummet. Att skilja inflammation från en mukocele påverkar valet av behandling.

Riskfaktorer

Riskfaktorerna beror på orsaken. En rotböld och lokal skada i näshålan kan hänga ihop med bihåleinflammation. Aspergillos kan förekomma hos en i övrigt frisk hund, även om risken hos en frisk hund är låg.

I en fallserie med 8 hundar med mukocele i pannhålan hade 7 en tidigare skada mot skallen. Dessa hundars tecken hade börjat vid 10 månaders ålder. En mukocele har dock också beskrivits hos en 8 år gammal hund utan tidigare skada. Slemansamling är därför inte begränsad till unga eller tidigare skadade hundar. Dessa uppgifter gäller mukocele och inte åldersfördelningen vid all bihåleinflammation.

Typiska symtom

Tecknen hemma kan likna sjukdom i näshålan. Bilden beror delvis på om det finns svampsjukdom, annan inflammation eller en förändring som gör att sekret samlas.

• Nosflödet kvarstår eller kommer tillbaka.
• Flödet kommer från en näsborre eller senare från båda.
• Hunden nyser eller frustar.
• Flödet kan förändras från slemmigt eller varigt till blodigt.
• Beröring av nosen gör ont.
• Svampsjukdom kan ge skorpor, sår eller pigmentförlust på nosen.

En växande mukocele i pannhålan kan förändra ansiktets form och trycka på omgivande strukturer. Svullnad i den inre ögonvrån kan vara ett separat fynd som behöver utredas. Hos en hund tryckte slemansamlingen ihop ögongloben och förskjöt den åt sidan. Sådan svullnad skiljer sig från vanligt vattnigt nosflöde.

Av 30 hundar i studien av aspergillos hade 17/30, eller 57 %, näsblod. Nysningar förekom hos 15/30, eller 50 %. Dessa andelar är inte specifika för bihåleinflammation, eftersom inte alla hundar i studien hade inflammation i bihålorna.

Komplikationer och följder

Ihållande sjukdom kan skada benet och trycka runt ögat

Svampinfektion i pannhålan kan innebära bennedbrytning eller nybildning av ben. Bland hundar med aspergillos och inflammation i pannhålan hade 4/15, eller 27 %, en defekt i silbensplattans kontur som tolkades som bennedbrytning eller avmineralisering. Skada på silbensplattan kan innebära tecken från centrala nervsystemet. Svampsjukdom kan också orsaka osteomyelit i pannhålan. Tillståndet i detta område påverkar planeringen av lokalbehandlingen.

Även en godartad mukocele kan nöta ner den omgivande benväggen och sträcka sig in i skallen. Den kan också sträcka sig in i ögonhålan eller mot huden. Bilddiagnostik utreder därför orsaken till och utbredningen av svullnad i ansiktet.

I fallserien med mukocele i pannhålan var 4 hundar kliniskt normala 10–70 månader efter operationen. Hos de andra 4 kom slemansamlingen tillbaka efter 1–9 månader. En del behövde ytterligare en operation. Dessa resultat gäller mukocele och inte den allmänna prognosen vid bihåleinflammation.

Undersökning hos veterinären

Bilddiagnostik och endoskopi besvarar olika frågor

Veterinären går igenom hur länge flödet har pågått, vilken sida som är drabbad, tandproblem och eventuella skador. Munnen och tandrötternas område undersöks som en del av bedömningen av nosen och bihålorna. En vanlig undersökning av munnen visar kanske inte sjukdom som är begränsad till en rot.

Datortomografi visar vätskeinnehåll i hålrummen och benskador. Den kan också visa en förändring vid en tandrot eller en gammal fraktur. Endoskopi av nosen kan däremot hitta växtmaterial som inte syns tydligt på datortomografin. Undersökningarna kompletterar därför varandra.

Hos en frisk hund är förbindelsen mellan pannhålan och näshålan i regel för smal för vanlig endoskopi av pannhålan. Svampsjukdom kan vidga öppningen onormalt. Om datortomografin visar en förändring i bihålan men öppningen inte är öppen kan en åtkomstväg behöva skapas för ingreppet.

Synliga svampbeläggningar, plack, kan provtas direkt. Odlingen kan ändå spegla förorening, så resultatet bedöms tillsammans med cytologi och andra fynd. Ett negativt antikroppsresultat utesluter inte aspergillos. Vävnadsprov letar också efter typen av inflammation, svampstrukturer och andra förklarande förändringar.

Vätska i bihålan betyder inte alltid bakterieinfektion

I studien av idiopatisk rinit hängde en positiv bakterieodling inte konsekvent ihop med bihåleinflammation. Mjukdelsvävnad eller vätska i en bihåla kontrollerades endoskopiskt för att utesluta svamp och en tumör.

Om en mukocele misstänks hjälper datortomografi till att skilja slemansamling från andra cystor och tumörer. Vid svullnad i den inre ögonvrån kan kontrastundersökning också undersöka tårkanalens förlopp och om den är öppen. I ett fall av mukocele var bakterieodlingarna negativa. Histologin visade kronisk inflammation utan betydande infektion eller elakartade celler.

Behandling

Behandling av orsaken och rensning av bihålan

Behandlingen beror på orsaken till sjukdomen i bihålan. En bakomliggande sjukdom i en tandrot behöver lokal behandling. En främmande kropp i nosen tas också bort om den hittas. Rotfyllning eller professionell tandrengöring kan behövas i stället för eller vid sidan av ett antimikrobiellt medel. Läkemedel ensamma ersätter därför inte lokal tandvård.

Mekanisk borttagning av svampbeläggningar är central i behandlingen av aspergillos. Att ta bort beläggningar från en bihåla kan kräva operation. Därefter används lokala svampmedel. Tilläggsnyttan av systemiska svampmedel vid lokal sinonasal aspergillos är osäker. Vid djup infektion är systemiska läkemedel dock nödvändiga. Veterinären planerar läkemedel och ingrepp.

I en stor studie av aspergillos uppnådde 60/112 hundar, eller 54 %, klinisk remission med den första behandlingen efter en rensning som bedömdes som fullständig. Efter partiell eller ofullständig rensning var motsvarande resultat 6/28, eller 21 %. Klinisk remission innebar att tecknen gick över utan fortsatt behandling. Studien gällde sinonasal aspergillos som helhet.

Dränagevägar och fortsatt vård

Vid en mukocele i pannhålan kan en dränageväg öppnas eller bihålans slemhinna tas bort. Vissa fall kräver flera operationer. Vid svampinfektion kan upprepade undersökningar och rensningar behövas, särskilt när pannhålan är inblandad.

Att dränera sekret från bihålorna i samband med idiopatisk inflammation löste inte hela sjukdomen i en liten studie. Rensning och spolning kan ändå hjälpa till att avslöja dold svamp eller en annan förändring.

Biverkningar har bland annat varit luft som samlas under huden. I en studie av aspergillos registrerades biverkningar hos 97/403 hundar, eller 24 % av dem med tillgänglig information om biverkningar. Förbättrade tecken bekräftar inte alltid att svampen har försvunnit, så uppföljningen kan omfatta upprepad bilddiagnostik eller endoskopi.

Förebyggande

Regelbunden tandborstning tar bort plack och hjälper till att kontrollera tandlossning. Problem i tandrötterna åtgärdas genom att den lokala tandsjukdomen behandlas, eftersom en rotböld kan spridas mot en bihåla.

Rök och irriterande gaser kan ge tecken från nosen och bihålorna, så exponeringen minskas. Att förändra miljön kan inte förebygga alla svampfall: mögelsvampar finns rikligt och den exakta orsaken till att sjukdomen bryter ut är okänd. Att förebygga skador minskar slag mot skallen som kan hänga ihop med senare slemansamling.

Viktigt för hundägare

Följ förändringar och håll uppföljningsplanen

Anteckna flödets färg, mängd och sida, nysningar, smärta vid beröring av nosen och eventuellt blod. Ett foto av svullnad i ansiktet hjälper till att jämföra förändringar senare. Berätta för veterinären om tidigare skador mot huvudet, tandproblem och svaret på tidigare läkemedel.

Ta reda på om bihålorna och tänderna utreddes vid sidan av näshålan och om vävnads- eller svampprover togs. En svampbeläggning i en bihåla kan missas om hålrummet inte kan nås endoskopiskt.

Fråga vid hemgången vilket flöde som är väntat efter ingreppet och vilka förändringar som innebär att ni ska komma tillbaka till kliniken. Den planerade uppföljningen kan omfatta upprepad bilddiagnostik och endoskopi under narkos. Spara utlåtanden och överenskomna besöksdatum. I fallserien med mukocele kom återfall efter 1–9 månader, så ny svullnad i ansiktet behöver bedömas på nytt.

Vid andningssvårigheter, transportera hunden snabbt men lugnt till en akutveterinär. En sval bil minskar flämtande orsakat av värme. Du kan ringa i förväg så att akutteamet kan förbereda sig inför ankomsten.

Vanliga frågor

Är bihåleinflammation samma sak som rinit?

Inte riktigt. Rinit innebär inflammation i nosens slemhinna, medan bihåleinflammation drabbar bihålornas slemhinna. Sjukdomarna förekommer ofta tillsammans. Bedömningen av bihålornas innehåll och benstrukturer kräver i regel bilddiagnostik, medan endoskopi hjälper till att leta efter orsaken.

Betyder vätska i bihålan alltid bakterieinfektion?

Nej. En studie av idiopatisk rinit fann bihåleinflammation hos 8/13 hundar, eller 62 %. En positiv bakterieodling hängde inte ihop med bihåleinflammation. Bihålornas innehåll kan också undersökas för att utreda svamp, en tumör eller en annan orsak.

Kan en tand orsaka bihåleinflammation?

Ja. En rotböld kan spridas mot en bihåla. Sjukdom som är begränsad till en rot kan missas vid en vanlig undersökning av munnen. Bilddiagnostik av tandrötterna kan då hjälpa, och behandlingen riktas också mot den drabbade tanden.

Kan en godartad slemansamling vara farlig?

Ja. En mukocele är en slemfylld cystisk förändring som trots godartad vävnadsstruktur kan nöta ner intilliggande ben och sträcka sig in i omgivande utrymmen. En mukocele i pannhålan kan förändra ansiktets form och trycka på omgivande strukturer. Behandlingen kan därför kräva att en dränageväg öppnas kirurgiskt.

Räcker det att nosflödet upphör efter behandlingen?

Att tecknen går över är positivt, men vid svampsjukdom bekräftar det inte alltid att svampen har försvunnit. Uppföljningen kan därför omfatta upprepad datortomografi och endoskopi under narkos. Överenskommen uppföljning hjälper till att skilja ihållande eller återkommande sjukdom från en situation där tecknen har lindrats men nosens strukturer fortfarande behöver bedömas.