Brucella canis hos hund – symtom på brucellos

Översikt

Brucella canis angriper hundens fortplantningsorgan, men infektionen kan också drabba andra organ. Fortplantningsproblem är den vanligaste yttringen. Hos en hund som inte används i avel kan sjukdomen dock förbli dold i flera år.

Hundar är huvudvärdar just för Brucella canis. Till exempel Brucella abortus och Brucella suis kan också smitta hundar, men denna artikel handlar om Brucella canis.

Brucella canis kan också smitta vilda hunddjur.

I rapporter från norra Europa har fynden främst gällt hundar som importerats från områden där bakterien förekommer. En registrering i norra Europa bekräftade infektion hos en inhemsk hund 2008.

År 2013 förde en importerad tik in smittan i en kennel. Bakterien är zoonotisk, vilket betyder att den kan gå från djur till människor. För en i övrigt frisk person är risken att smittas av en hund utan symtom dock mycket låg.

Orsaker

Bakterien finns kvar inne i celler och vävnader

När Brucella canis väl kommit in i kroppen kan den överleva inne i celler och spridas till lymfkörtlarna, mjälten och levern. Mål i fortplantningsorganen är bland annat livmodern, moderkakan, testiklarna, bitestiklarna och prostatan. I den dräktiga livmodern förökar sig bakterierna kraftigt och kan få fostren att dö.

Brucellos kan också ge tidig fosterdöd, så problemet visar sig inte alltid som kastning sent i dräktigheten.

Bakterier börjar oftast synas i blodet 1–4 veckor efter exponeringen. Mängden bakterier i blodet minskar oftast inom 3–4 månader efter smittan. Bakterier kan dock finnas kvar i blodet i upp till 18 månader. Förekomsten kan fortsätta att variera i flera år därefter.

Vätskor från könsorganen är viktiga smittkällor

Den största smittrisken gäller kastade foster, fosterhinnor och flytning från livmodern. Bakterier utsöndras också i sperma och i hanhundars urin. Parning är en viktig smittväg mellan hundar. Valpar kan smittas av en smittad tik.

Kraftig utsöndring efter valpning eller kastning kan fortsätta i flera veckor. Hormonella förändringar under ett löp ökar utsöndringen. Mängden bakterier i hanars urin är i allmänhet lägre än i sperman.

Bakterier kan ta sig in genom munnens eller ögats slemhinna när en hund kommer i kontakt med vätskorna. Skadad hud kan också vara en väg in. Förorenade ytor kan föra bakterier mellan hundar. Kort, tillfällig kontakt för oftast inte lätt över smittan.

Spridning via små luftburna droppar, aerosoler, har också påvisats i kennel- och laboratoriemiljöer.

Riskfaktorer

Hundar som används i avel har störst möjligheter att exponeras. En otestad hund som kommer till en kennel kan sprida smittan till andra som bor där. Vissa förebyggande screeningprogram inriktas särskilt på importerade hundar och avelshundar från utlandet.

Brucella canis är vanlig i Syd- och Centralamerika och i USA. I Europa har infektioner påvisats till exempel i Östeuropa, Tyskland, Spanien och Sverige. Dålig hygien och okontrollerad avel gynnar smittan.

En kastrerad hund kan också smittas och bli sjuk. Exponering kräver alltså inte att hunden själv parar sig eller föder valpar. Att hantera en smittad hunds kastade foster eller vätskor från valpningen ökar också risken för att människor exponeras.

Uppfödare, veterinärer och laboratoriepersonal möter dessa exponeringar i arbetet. Nedsatt immunförsvar hos människor kan öka möjligheten till allvarligare sjukdom.

Typiska symtom

En vuxen hund kan ha få eller inga allmänna tecken under lång tid. Kastning sker oftast omkring dag 45–55 i dräktigheten. Dräktigheten kan dock avbrytas även i andra skeden.

• En tik blir inte dräktig eller dräktigheter går förlorade.

• Dödfödda valpar föds, ibland tillsammans med levande valpar.

• En hanhunds pung förstoras eller blir irriterad.

• En hanhunds fertilitet minskar.

• Hunden rör sig smärtsamt eller har ont i ryggen.

• Ett öga blir inflammerat eller hunden kisar.

• Hunden är nedstämd, tappar aptiten eller får torr päls.

Inflammerade testiklar kan senare krympa. Förstorade lymfkörtlar är ett möjligt fynd. Feber är inte karakteristiskt för brucellos hos hund.

Ögontecken kan också omfatta en liten pupill. Infektion hos hanar är ofta lättare att märka än hos tikar på grund av synliga förändringar i pungen.

Komplikationer och följder

Infektionen kan skada organ utanför fortplantningssystemet

Brucella canis kan ge inflammation i bitestiklarna eller prostatan. En tik kan få livmoderinflammation. Sjukdomen kan ge långvariga fertilitetsproblem hos båda könen.

Diskospondylit, inflammation i kotor och disken mellan dem, kan ge ryggsmärta. Infektion i ryggraden eller lederna kan också innebära förlamning. Ögoninflammation kan vara en del av infektionens effekter på organen. Tecken från centrala nervsystemet är sällsynta.

Njurarna kan också påverkas vid sidan av fortplantningsorganen och ryggraden.

Att symtomen försvinner garanterar inte att infektionen är över

Utsöndringen av bakterier kan komma tillbaka efter att medicineringen avslutats. En smittad tik kan också ibland få normala lyckade kullar. Långvarigt bärarskap kan därför upprätthålla smittrisken utan synlig sjukdom.

Infektioner med Brucella canis hos människor upptäcks ofullständigt på grund av begränsningar i symtom och provtagning. Ett bekräftat fynd hos hund är därför också viktigt för smittskyddet hos människor.

Undersökning hos veterinären

Rutinmässiga blodprover kan vara normala

Veterinären väger in fortplantningsproblem, andra tecken och möjligheter till exponering när prover väljs. Rutinmässigt blodstatus, blodkemi och urinprov kan vara helt normala. Antikroppstest är den främsta metoden för screening av hundar utan symtom.

Antikroppar utvecklas oftast 2–4 veckor efter smittan. Hos en del hundar kan det ta 2–3 månader. Ett tidigt negativt antikroppsresultat utesluter därför inte en färsk infektion.

Omvänt kan närbesläktade bakterier ge ett falskt positivt antikroppstest. Bekräftelse kan kräva flera metoder och upprepade prover. Metoderna för antikroppar omfattar agglutinationstester och ELISA.

Odling eller PCR letar efter bakterien

Odling syftar till att påvisa själva bakterien, medan PCR påvisar dess arvsmassa. Proverna kan vara blod, urin, sperma eller flytning från livmodern. Kastade foster och vätskor från valpningen kan innehålla särskilt stora mängder bakterier.

Påvisande kan också försökas i en vävnadsbiopsi. Exakt identifiering av Brucellabakterier kan göras med molekylära metoder som undersöker egenskaper i deras arvsmassa.

Mängden bakterier i blod och vätskor varierar, vilket kan ge ett falskt negativt resultat. Prover som tas vid flera tillfällen ökar chansen att påvisa bakterien. Infektion hos en bärare utan symtom kan vara särskilt svår att påvisa, eftersom bakterierna är få.

Brucella canis växer långsamt och kräver särskild expertis för att identifieras. Hanteringen av proverna tar hänsyn till risken för att personalen exponeras. Bakterier som dör under transport eller förvaring påvisas kanske inte vid odling.

Behandling

Att infektionen försvinner helt kan inte garanteras

Ingen behandling är känd för att säkert ta bort infektionen med Brucella canis helt. Ett antibiotikum kan lugna symtomen medan bakterierna finns kvar i kroppen. Bakterier som finns kvar inne i celler och vävnader kan senare ge återfall.

Vissa nationella råd rekommenderar avlivning av smittade hundar för att förhindra spridning till människor och andra hundar. Rekommendationen speglar också att avsaknad av symtom inte garanterar att utsöndringen av bakterier har upphört.

Om en smittad hund inte avlivas

Om hunden inte avlivas rekommenderas kastrering och antibiotikabehandling som veterinären planerar. Operationen minskar den utsöndring som hänger ihop med fortplantningen men botar inte infektionen. Medicineringen innebär ofta en kombination av antibiotika.

Inget enskilt säkert bästa antibiotikum eller behandlingstid är känd. Uppföljningen är långvarig och kan pågå livet ut. Upprepade prover följer en eventuell återaktivering av infektionen.

Kontakt med andra hundar förhindras för att minska smittspridningen. En smittad hund tas inte med till utställningar eller andra hundevenemang. Smittan kan fortfarande spridas utan parning efter kastrering.

Förebyggande

Före avel bedömer antikroppstest smittrisken hos importerade hundar och avelshundar från utlandet. En hund som kommer från ett högriskområde testas innan den får vara med kennelns andra hundar. En smittad hund används inte i avel.

Ett testintervall på 6 månader har rekommenderats för regelbunden screening av avelshundar. Test av tikar före varje parning rekommenderas också. Kastrering kan minska den spridning som hänger ihop med fortplantningen men tar inte bort andra möjligheter till exponering.

Om smitta hittas i en kennel testas också hundar som har bott där eller tillfälligt besökt den. Kennelns andra hundar antikroppstestas minst två gånger. Rengöring och desinfektion av miljön är också en del av smittskyddet.

Vanliga desinfektionsmedel är effektiva mot Brucella canis. Använd skyddshandskar och god handhygien när du hanterar vätskor och möjligen smittat material. I yrkesmässig vård kan dessutom ögonskydd och skyddskläder krävas.

Viktigt för hundägare

Berätta för veterinären redan vid första kontakten om Brucella canis misstänks. Anteckna ursprungsland, importdatum, parningar, kastningar och kontakter med andra kennlar. Ta med tidigare laboratorieresultat och uppgifter om läkemedel. Ordna provtagningen innan kastade foster eller annat möjligen smittsamt material hanteras eller flyttas.

I vissa länder måste veterinärer och laboratorier anmäla misstänkt eller bekräftad infektion till en officiell veterinär. I sådana anmälningssystem för den officiella veterinären vidare information om bekräftad infektion till den ansvariga smittskyddsläkaren.

Sammanställ en lista över parningspartner och andra nära hundkontakter för att planera utredningarna. Anteckna också vem som har hanterat vätskor från valpning eller kastning. Om en person söker vård för möjlig exponering, berätta om hundens misstänkta eller bekräftade infektion med Brucella canis.

Vanliga frågor

Kan en hund som ser frisk ut bära på Brucella canis?

Ja: en vuxen hund kan ha få allmänna tecken och infektionen kan förbli dold länge. Även en normalt lyckad kull är möjlig hos en smittad tik. Ett gott yttre hälsotillstånd ersätter därför inte en bedömning av smittrisken hos en avelshund.

Sprids brucellos bara vid parning?

Nej: hundar kan också exponeras via urin, vätskor från valpning och förorenade ytor. En kastrerad hund kan också smittas och bli kliniskt sjuk. Kort, tillfällig kontakt för dock oftast inte lätt över smittan.

Utesluter ett negativt antikroppsresultat infektion?

Inte alltid, eftersom det kan ta 2–4 veckor eller till och med 2–3 månader innan antikroppar utvecklas. Påvisandet av själva bakterien varierar också med provtagningstidpunkten. Veterinären kan därför kombinera tester och ta ytterligare prover senare.

Tar kastrering bort infektionen?

Nej, även om kastrering kan minska utsöndringen och den spridning som hänger ihop med fortplantningen. Bakterier kan finnas kvar i celler och vävnader på andra ställen. Uppföljning och hantering av kontakter fortsätter därför efter operationen.

Är smittrisken för människor hög?

För en i övrigt frisk person är risken från en hund utan symtom mycket låg. Smitta är ändå möjlig, särskilt vid hantering av vätskor från könsorganen, kastade foster eller dödfödda valpar. Nedsatt immunförsvar kan öka hur allvarlig sjukdomen blir hos människor. Hur många bakterier som behövs för att smitta en människa är okänt.