Höftledsdysplasi hos hund – symtom, undersökningar och behandling

Översikt

Höftleden består av lårbenshuvudet och ledskålen i bäckenet. Vid höftledsdysplasi utvecklar leden inte tillräcklig stabilitet. Glappet och den avvikande belastningen kan skada ledbrosket och förändra det omgivande benet. Den degenerativa ledsjukdom som blir följden kallas artros.

Sjukdomen förekommer särskilt hos stora hundar, även om små hundar inte heller är skyddade mot den.

Höftledsdysplasi är den vanligaste utvecklingsrubbningen i skelett och leder hos hund. Höfterna ser normala ut vid födseln, men förändringarna börjar under de första levnadsveckorna.

Hältan kan vara lindrig, måttlig eller svår, och ledens rörlighet kan minska när sjukdomen utvecklas.

Orsaker

Flera gener och miljöfaktorer bidrar. En valp ser kanske inte avvikande ut vid födseln även om ledens utveckling senare tar en ogynnsam riktning. Utfodring, tillväxttakt och motion påverkar också hur den ärftliga mottagligheten tar sig uttryck.

När lårbenshuvudet inte sitter tillräckligt stadigt i ledskålen fördelas trycket ojämnt över ledytorna. Förutom brosk- och benskador förändras ledkapseln och andra mjukvävnader. Med tiden kan leden bli stel och höftens rörlighet minska. Glapp hos en ung hund och artrossmärta hos en äldre hund kan alltså se olika ut trots samma bakomliggande utvecklingsrubbning.

Överutfodring och snabb tillväxt kan förvärra sjukdomens uttryck hos en mottaglig valp.

I en glapp led är kontaktytan mellan lårbenshuvudet och ledskålen liten. Högt tryck som koncentreras på en liten yta kan ge mikrofrakturer och göra ledskålen grundare.

En sjukdomsmekanism är obalans mellan den muskelmassa som stödjer höften och det snabbt växande skelettet. Ledkapseln kan förtjockas med bindväv, och lårbenshuvudet kan glida delvis eller helt ut ur ledskålen.

Riskfaktorer

Stor storlek och snabb tillväxt är framträdande riskfaktorer. Drabbade raser är till exempel labrador retriever, schäfer, rottweiler och hundar av bulldoggtyp. Släktingars höftresultat ger också information om mottagligheten.

Övervikt ökar symtomen hos en hund som redan är drabbad, och enbart viktminskning kan förbättra dess tillstånd.

Drabbade hundar förekommer i nästan alla raser. Normala höftröntgenbilder hos föräldrarna tar inte bort valparnas ärftliga risk. Familjerisken bedöms därför med hjälp av stamtavlan och höftresultaten för avkomman från samma parning.

Ärftlig mottaglighet är den viktigaste enskilda riskfaktorn, även om uppväxtmiljön och näringen också påverkar om sjukdomen utvecklas.

Typiska symtom

Symtomen kan börja hos en ung hund eller först senare när artrosen utvecklas. En del hundar verkar i början nästan symtomfria. Stelhet efter vila och hälta efter ansträngning är vanliga iakttagelser.

• Hunden reser sig långsamt eller med svårighet.

• Bakbenen rör sig tillsammans i ett harhopp när hunden springer.

• Hälta eller stelhet drabbar bakdelen.

• Hunden undviker att hoppa eller rör sig mindre än tidigare.

• Bakdelens muskler blir mindre och vikten flyttas över mot frambenen.

En ung hunds symtom kan ibland lätta under en lång period. Det betyder inte nödvändigtvis att det strukturella utvecklingsproblemet har försvunnit.

Symtom hos en valp kan märkas vid 3–12 månaders ålder. Hos en ung hund kan smärtan komma från inflammation i ledkapseln som orsakas av glappet. Ett klickande ljud kan höras när hunden går, eller höfterna kan svaja från sida till sida.

Komplikationer och följder

Artros kan ge långvarig smärta, begränsad rörlighet och nedsatt funktion. Minskad användning av bakbenen kan också leda till muskelförtvining. Det ändrar hur vardagens belastningar bärs, och hunden kan flytta vikten framåt.

Möjliga komplikationer vid total höftledsprotes är infektion, luxation, att implantatet lossnar, nervskada och benbrott.

Prognosen beror på sjukdomens svårighetsgrad, andra sjukdomar och miljön. Många hundar lever bra med behandling, och alla hundar behöver inte opereras.

JPS-operation gör bäckenkanalen trängre. En tik kan därför inte föda valpar normalt. Andra risker vid bäckenosteotomi är att skruvar lossnar och förändrad rörlighet i höften.

Undersökning hos veterinären

Veterinären frågar när hältan började, hur motion och vila påverkar den och om tidigare skador. Hundens rörelser observeras, och lederna och ryggen undersöks. Målet är att hitta var smärtan kommer ifrån, eftersom symtom från bakbenen inte alltid kommer från höften. Samma hund kan till exempel också ha knä- eller ryggsjukdom.

Att komma till kliniken kan tillfälligt ändra hundens rörelser: upphetsning eller oro kan dölja en hälta som syns hemma.

Röntgenbilder av höfterna tas i lämpliga lägen, oftast under sedering eller narkos. Bilderna bedömer uppbyggnad och artrosförändringar och hjälper till att planera behandlingen. Ledens glapp kan också utredas med särskilda manuella tester eller stressröntgen.

Vissa rasklubbars bedömningar av skeletthälsa är avsedda att ge screeningunderlag för avel. De ersätter inte en klinisk undersökning av en hund med symtom.

Röntgenförändringar och symtomens svårighetsgrad stämmer inte alltid överens. Veterinären kan därför rekommendera behandling utifrån smärta trots lindriga förändringar på bilderna, eller följa en hund med få symtom trots tydliga röntgenavvikelser.

Ledens glapp kan bedömas tidigt med Ortolanis test vid 10–16 veckors ålder. Vissa officiella program för höftröntgen kräver en lägsta röntgenålder på 12 månader, eller 18 månader för vissa raser. Rasspecifika regler för screening anger dessa undantag.

En vanlig höftröntgen som tas med hunden på rygg visar inte alltid glappet, eftersom fibrerna i ledkapseln spänns när bakbenen sträcks. Stressröntgen mäter ledens glapp på ett kontrollerat sätt och hjälper till att bedöma risken för senare artros.

Behandling

Veterinären ordinerar smärtlindring och anpassar annan behandling efter din hund. Konservativ behandling, alltså vård utan operation, kan omfatta viktkontroll, lämplig motion och fysioterapi. Målet är att bevara muskler och ledrörlighet och en bekväm vardag.

Icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel och annan smärtlindring vid behov väljs utifrån hundens hälsa. Vissa läkemedel kräver blodprov för att säkerheten ska kunna följas. Ge inte smärtstillande läkemedel för människor eller läkemedel som tidigare ordinerats till en annan patient på eget initiativ.

Motionen kan vara regelbunden, lugn och skonsam. Promenader, träning i vatten och muskelstärkande övningar kan ingå i planen. Rehabiliteringsövningarna lärs ut så att du förstår syftet och vilken smärtreaktion som betyder att belastningen ska minskas.

Operation övervägs till exempel för en hund med svåra symtom som annan behandling inte lindrar tillräckligt. Total höftledsprotes ersätter ledens delar, medan borttagning av lårbenshuvud och lårbenshals syftar till att ta bort den smärtsamma kontakten i leden.

Juvenil pubisk symfysiodes, JPS, använder värme för att sluta blygdbenets tillväxtzon och ändra bäckenets tillväxt så att ledskålen täcker lårbenshuvudet bättre. Den görs tidigt, vid ungefär 12–20 veckors ålder och senast före 5 månaders ålder. JPS eller bäckenosteotomi som görs vid rätt ålder kan minska ledens glapp när tillväxten fortsätter. Vissa rasklubbars riktlinjer påpekar ändå att säkra belägg för effekten av JPS fortfarande saknas.

Rehabiliteringen efter operation beror på ingreppet. Efter höftledsprotes eller bäckenkorrigering behövs inledande begränsningar och uppföljning innan aktiviteten ökas. Efter borttagning av lårbenshuvudet är kontrollerad användning av leden och fysioterapi centrala för återhämtningen.

Vid bäckenosteotomi sågas bäckenbenen av och ledskålen vrids till ett läge som ger mer stöd. Ingreppet passar unga hundar innan betydande artros har utvecklats.

Begränsningar behövs oftast i ungefär 6 veckor efter bäckenosteotomi och ungefär 8 veckor efter total höftledsprotes. Läkningen bekräftas med undersökning och röntgen innan aktiviteten ökas. Under återhämtningen måste hunden undvika trappor, hala underlag och vild lek med andra hundar.

Efter borttagning av lårbenshuvud och lårbenshals bildas en så kallad falsk led runt höften. Musklerna för då över benets belastning till bäckenet. Ingreppet lindrar smärta men syftar inte till att återställa en helt normal led.

Förebyggande

På grund av den ärftliga bakgrunden kan skötseln hemma ensam inte säkert förebygga höftledsdysplasi. Avelsscreening och hänsyn till släktingars resultat kan minska risken i kommande generationer. Friska höftröntgenbilder garanterar dock inte att en hund inte kan få drabbad avkomma. När du väljer valp, fråga också om släktingarnas undersökningsresultat och rasens hälsorekommendationer.

Undvik att överutfodra en växande stor hund och håll en lämplig vikt. Ge ett komplett, balanserat foder som passar tillväxtfasen. Tillsätt inte kalcium eller D-vitamin till ett redan balanserat foder på eget initiativ. En valp med symtom bör också undersökas snabbt, i stället för att all stelhet tillskrivs normal tillväxt.

Ett praktiskt mål för viktkontrollen är en synlig midja både från sidan och ovanifrån. En foderkalkylator kan hjälpa till att uppskatta fodermängden. Välj ett foder som är framtaget för tillväxtfasen hos valpar av stora raser.

Inom aveln kombinerar BLUP-indexet höftinformation från en hund och dess undersökta släktingar. Det minskar miljöfaktorernas inverkan på avelsbedömningen. För att indexet ska kunna användas krävs att tillräckligt många hundar i rasen har röntgats.

Viktigt för hundägare

Håll koll på hur hunden reser sig, går, tar sig i trappor och deltar i vardagliga aktiviteter. Anteckna vilken ansträngning som ger symtom och hur vila påverkar dem. Ta jämförelsefilmer på samma underlag om du kan göra det utan att anstränga hunden. Berätta också om förändringar i vikt, läkemedel och övningar, så att bedömningen av behandlingssvaret inte hänger på en enda dag på kliniken.

I vissa rasklubbars screeningprogram får en hund som opererats för höftledsdysplasi ett separat resultat som anger att den är opererad i stället för en vanlig grad. Dessa program förbjuder avel med en opererad hund. Om en operation planeras, fråga också om dessa konsekvenser och om att skicka in uppgifterna; hundens välbefinnande är fortfarande målet med behandlingsbeslutet.

Vanliga frågor

Kan höftledsdysplasi ge symtom hos en valp?

Ja, och tidiga symtom förtjänar att utredas. All stelhet i en valps bakben är inte en del av normal tillväxt. Vissa operationer som påverkar utvecklingen kräver tidig bedömning innan artros uppstår, så vänta inte bara på den senare officiella röntgen när symtom finns.

Behöver alla hundar med höftledsdysplasi opereras?

Nej. Många hundar har nytta av viktkontroll, anpassad motion, smärtlindring och rehabilitering. Operation övervägs utifrån hundens situation och svar på behandling. Beslutet bygger på klinisk undersökning och bilddiagnostik; en officiell bokstavsgrad ensam avgör det inte.

Kan röntgenbilderna se svåra ut när hunden rör sig bra?

Ja. Förändringar på bilderna och symtom stämmer inte alltid direkt överens. Även en hund som rör sig bra bedöms därför som helhet, medan smärta behandlas även om röntgenfynden är små. Berätta för veterinären om iakttagelser från vardagen som ett kort besök kanske inte visar.

Ersätter en officiell höftgrad en utredning av smärta?

Nej. En rasklubbs höftbedömning är en del av avelsscreeningen, medan undersökning av en hund med symtom tar reda på var den aktuella smärtan kommer ifrån och vilken behandling som behövs. Syftena skiljer sig delvis åt. Låt inte en ny hälta vara outredd bara för att hunden har en tidigare officiell bedömning.

Hjälper det att gå ned i vikt?

Att minska övervikt kan lindra symtomen hos en hund med höftsjukdom och är ofta en del av behandlingen. Det ändrar inte den ärftliga bakgrunden och ersätter inte annan nödvändig smärtlindring. Be veterinären om ett lämpligt mål och en utfodringsplan som också stödjer muskler och näring.