Hornhinnedystrofi hos hund – symtom och behandling

Översikt

Hornhinnan skyddar ögats inre strukturer och släpper igenom ljuset till ögats bakre del. Dystrofi är en förändring i hornhinnan som oftast antas vara ärftlig och som i början utvecklas utan inflammation.

Det finns tre huvudgrupper: epitelial, stromal och endotelial dystrofi. Namnen visar vilken del av hornhinnan som främst är drabbad.

Den epiteliala formen drabbar ytcellagret, den stromala formen stödjevävnaden och den endoteliala formen det inre cellagret. Under ytcellerna ligger basalmembranet, som epitelet fäster vid.

Endotelet är ett tunt cellager med Descemets membran direkt framför. Förändringarna drabbar oftast båda ögonen men utvecklas inte alltid i samma takt.

Hornhinnedegeneration kan se likadan ut, även om den beror på en annan ögonsjukdom eller allmän sjukdom. En vit fläck kan alltså vara dystrofi eller en sekundär fettavlagring som kräver andra undersökningar.

Orsaker

Ytceller och fettavlagringar

Vid epitelial dystrofi kan cellerna fästa dåligt vid det underliggande basalmembranet. En yta som fäster dåligt kan gå sönder gång på gång och läka långsamt.

Vid den stromala formen kan fetter och andra ämnen samlas i hornhinnans stödjevävnad. Fettavlagringarna innehåller ofta triglycerider och kolesterol.

Avlagringarna kan ligga på olika djup i hornhinnan. Makulär dystrofi innebär flera bleka, fläckvisa stromala förändringar och mer utbredd grumling.

Vid labrador retrieverns makulära form består avlagringarna av glykosaminoglykaner, långa sockerkedjor i vävnaden. De ligger mellan kollagenfibrerna i stödjevävnaden.

Denna form hos labrador retriever hör ihop med en förändring i genen CHST6 som påvisades 2016. Nedärvningen är recessiv: en drabbad hund behöver ha fått den aktuella varianten från båda föräldrarna.

Störd vätskereglering i endotelet

Endotelcellerna reglerar hornhinnans vätska genom aktiv jontransport. Hundens endotelceller har begränsad förmåga att förnyas.

När för många celler går förlorade börjar vätska samlas i hornhinnan, vilket ger ödem. Endotelskada kan bero på dystrofi eller på åldersrelaterad degeneration.

Kraftig svullnad kan bilda vätskefyllda blåsor på hornhinnans yta. När blåsorna brister uppstår smärtsamma sår på ytan.

När ligger en annan sjukdom bakom?

Sekundära avlagringar i hornhinnan kan bero på inflammation eller till exempel en rubbning av blodets fettomsättning. Sekundära fettavlagringar kan uppstå vid torra ögon, hornhinneinflammation eller inflammation i senhinnan.

Förhöjda blodfetter kan bero på hypotyreos, diabetes eller Cushings sjukdom. Glaukom, operationer inne i ögat eller en instabil lins kan ge sekundär endotelskada.

Riskfaktorer

Hornhinnedystrofier som antas vara ärftliga är kända hos ungefär 20 raser. Ärftlighet har visats hos till exempel beagle, cavalier king charles spaniel och siberian husky.

Stromal dystrofi förekommer också hos airedaleterrier, cocker spaniel, bearded collie, samojedhund och weimaraner. Den stromala formen hittas ofta hos unga hundar.

Endotelial dystrofi drabbar främst medelålders och äldre hundar. Boston terrier, chihuahua och tax är kända riskgrupper.

Boston terrier-tikar får endotelial dystrofi oftare än hanar. Drabbade tikar har en genomsnittsålder på ungefär 7,5 år.

Svår stromal dystrofi som påverkar synen och ger smärta förekommer också hos shetland sheepdog. I en studie som publicerades 2019 påvisades tecken på makulär dystrofi hos labrador retriever vid 4,5–6 års ålder.

Typiska symtom

Symtomen varierar från en nästan omärklig vit avlagring till utbredd grumling och smärtsamma sår.

• En vit eller grå fläck syns på ögats yta.

• En silvergrå eller vit avlagring ligger mitt i hornhinnan.

• Grumlingen bildar en ring nära hornhinnans kant.

• Blåaktig grumling sprider sig från ytterkanten mot mitten.

• Hunden kisar eller undviker starkt ljus.

• Ögat rinner eller har slemmiga flytningar.

• Ögonvitan blir röd om irritation på grund av ett sår uppstår.

• Synen försämras om grumlingen täcker en stor del av hornhinnan.

Tidig endotelial sjukdom kan vara svår att se utifrån. Endotelial svullnad kan i början utvecklas utan smärta.

Komplikationer och följder

Prognosen beror på vilket lager i hornhinnan som är drabbat

De flesta hundar med dystrofi förlorar inte någon betydande del av synen på grund av den. Ytliga och många stromala fynd påverkar oftast vardagen lite.

Makulära fläckar kan dock växa och bli tätare under hela hundens liv. Denna makulära form kan försämra synen betydligt.

När den fortskrider kan makulär dystrofi också ge inväxt av blodkärl i hornhinnan, även om dystrofiska fynd oftast saknar kärl. Svår endotelial dystrofi kan grumla hela hornhinnan.

En hornhinna med sår är mottaglig för bakterieinfektion. Ett djupt sår kan gå igenom hornhinnan.

Ärrbildning i hornhinnan kan lämna en bestående grumling efter läkningen.

Undersökning hos veterinären

Var grumlingen sitter och andra ögonsjukdomar

Veterinären bedömer vilket lager och vilket område av hornhinnan grumlingen finns i. Med ett spaltlampsmikroskop kan hornhinnans uppbyggnad och ögats främre del undersökas.

Vid grå starr sitter grumlingen i linsen inne i ögat och inte i hornhinnan. Mätning av tårproduktionen hjälper till att bedöma ytans fuktighet.

Trycket i ögat mäts så att sekundära skador, som de som hör ihop med glaukom, inte missas. Färgning med fluorescein visar sår på hornhinnans yta.

Färgen fastnar där de skyddande ytcellerna saknas. En typisk dystrofisk avlagring saknar nya blodkärl, medan degeneration ofta innebär kärlinväxt.

Undersökningen kontrollerar också ögonlockens läge och möjliga främmande kroppar. Om en rubbning av fettomsättningen misstänks kan kolesterol, triglycerider och glukos mätas i blodet efter fasta.

Närmare undersökningar och ärftlighet

Hornhinnans tjocklek kan mätas med ultraljud för att bedöma ödem. OCT-avbildning visar hornhinnans olika lager och hjälper till att mäta deras tjocklek.

Konfokalmikroskopi kan bedöma endotelcellernas form och täthet. Svullnad kan dock göra cellerna svåra att se.

Foton av hornhinnan kan användas för att mäta hur stor yta ödemet täcker. I ögonundersökningsprotokoll anges undertypen separat för att skilja stromala, makulära och endoteliala former åt.

Ett DNA-test för makulär dystrofi finns för vissa raser. DNA-test ersätter inte en undersökning av ögat för andra förändringar och olika former av dystrofi.

Vissa officiella program för ögonlysning kontrollerar hundens id-märkning före undersökningen. Undersökningen bedömer strukturer som ögonlocken, linsen, glaskroppen och ögats bakre del samt hornhinnan.

Behandling

Avlagringar utan symtom och ytliga sår

Veterinären ordinerar läkemedel och eventuella ingrepp utifrån ögonundersökningen. En stromal avlagring som inte ger symtom eller nedsatt syn behöver oftast ingen behandling.

Ett ytligt sår kan kräva antibakteriella läkemedel för utvärtes bruk. Veterinären kan ordinera smärtlindring vid behov.

En skyddskrage förhindrar ytterligare skador av gnidande. Ett okomplicerat hornhinnesår läker ofta inom 3–5 dagar om pågående irritation eller infektion inte fördröjer läkningen.

Upprepad lossning av ytceller i samband med dystrofi kan dock förlänga läkningen. Om ett avvikande ögonlocksläge eller en främmande kropp håller i gång ett sår behöver det också rättas till för att läkningen ska ske.

Ett återkommande eller djupt sår kan behöva behandlas av en veterinär med erfarenhet av ögonsjukdomar. Vid sekundära fettavlagringar behandlas den bakomliggande ögoninflammationen eller den sjukdom som höjer kolesterolet i blodet.

Behandling av ödem vid den endoteliala formen

Tidigt ödem kan behandlas med ett hyperosmotiskt ögonpreparat som veterinären väljer. Syftet är att lindra vätskeansamlingen och de symtom den ger.

Svåra fall kan övervägas för värmebehandling av hornhinnan eller operation med en bindhinnelambå. Ytlig keratektomi tar bort ytlig hornhinnevävnad och kan kombineras med en bindhinnelambå.

Nyttan av dessa symtomlindrande operationer kan vara tillfällig. I utvalda fall kan transplantation av hela hornhinnan eller dess endotellager övervägas.

Hornhinnetransplantationer är ovanliga hos hundar, bland annat på grund av tillgången på donatorvävnad och risken för komplikationer.

Vad vet man om nya läkemedel?

ROCK-hämmare har studerats som en möjlig behandling av endotelial sjukdom hos hund. En randomiserad studie av netarsudil som publicerades 2024 omfattade 21 hundar.

Tretton hade endotelial dystrofi och åtta hade åldersrelaterad endoteldegeneration. Under de första fyra månaderna visste varken ägarna eller forskarna vilken behandling hundarna fick.

Netarsudil visade ingen tydlig nytta jämfört med placebo när det gällde hornhinnans tjocklek, celltäthet eller ödem. Bara ögon med ödem som täckte mindre än 40 % av hornhinnan togs med.

Alla hundar som fick netarsudil fick rodnad i bindhinnan minst en gång. Det krävde dock inte att läkemedlet sattes ut eller separat behandling.

Dessutom hade två hundar ihållande minskad tårproduktion under medicineringen och behövde lokal behandling som påverkar immunsvaret.

Förebyggande

Avelsval och ögonundersökningar är centrala för att förebygga ärftlig dystrofi. Avelsbetydelsen av ett lindrigt ytligt eller stromalt fynd bedöms utifrån form och ras.

En hund med svår sjukdom som påverkar synen eller ger smärta bör inte användas i avel. Endotelial dystrofi är ett skäl att inte använda en hund i avel.

En hund med makulär dystrofi utesluts också från avel. Att bara ta bort en avlagring eller lindra symtomen ändrar inte den ursprungliga ärftliga diagnosen till fri.

Viktigt för hundägare

Vissa officiella program för ögonlysning kräver att en remiss ordnas före besöket.

Anteckna vilket öga som först blev grumligt och om förändringen har spridit sig, eftersom ögonen kan skilja sig åt.

Spara ögonundersökningsprotokollet och uppgiften om vilket lager som är drabbat. Ett öga som ser lika vitt ut betyder inte samma behandling eller prognos för alla hundar.

Ny smärta eller nytt kisande kan tyda på ett sår på ytan i ett öga som tidigare inte gjorde ont.

Veterinären följer läkningen av ett sår som behandlas genom undersökningar.

Fråga vid uppföljningen om syftet är att följa en avlagring, lindra svullnad eller behandla ett sår. Berätta också om medicineringen går att sköta hemma och om hundens rörelser eller förmåga att hitta saker har förändrats.

Vanliga frågor

Gör hornhinnedystrofi alltid ont?

En lindrig stromal avlagring är ofta fri från inflammation och smärta, så en vit fläck ensam betyder inte att ögat gör ont. Att hornhinnans yta går sönder eller att blåsor av ödem brister vid den endoteliala formen kan dock ge svår smärta som kräver behandling.

Blir en hund blind av hornhinnedystrofi?

De flesta hundar behåller synen, men prognosen beror på vilket lager i hornhinnan som är drabbat. Svår endotelial dystrofi kan grumla hela hornhinnan och ge smärtsamma sår, så den följs upp annorlunda än en lindrig ytlig avlagring.

Behöver en vit avlagring på hornhinnan läkemedel?

En stromal avlagring behöver oftast ingen behandling om den varken irriterar ögat eller försämrar synen. Ett smärtsamt hornhinnesår behöver däremot behandling som veterinären ordinerar, vilket kan omfatta antibakteriella läkemedel för utvärtes bruk och smärtlindring.

Kan kosten hjälpa mot grumling av hornhinnan?

Ändrad kost kan påverka vissa degenerativa fettavlagringar i hornhinnan som hör ihop med blodets fettomsättning. Denna sekundära degeneration skiljs från verklig dystrofi vid en ögonundersökning, så behandlingen väljs inte bara utifrån utseendet när grumlingen ser likadan ut. Kolesterol och triglycerider i blodet mäts vid behov.

Finns det ett DNA-test för hornhinnedystrofi?

DNA-test finns för vissa rasspecifika former av makulär dystrofi, men olika förändringar i hornhinnan är inte samma sjukdom. DNA-test ersätter inte en klinisk ögonundersökning som bedömer det drabbade lagret, synen och möjliga andra sjukdomar. Labrador retrieverns makulära form ärvs recessivt.