Kontakteksem och kontaktallergi hos hund

Översikt

Vid kontakteksem är inflammationen koncentrerad dit ämnet når huden, så platsen kan avslöja hur exponeringen skedde. En hund som ligger på magen på en behandlad gräsmatta eller matta kan till exempel få utslag på bukens undersida.

En direkt irriterande hudreaktion kräver inte att hunden tidigare har blivit allergisk mot ämnet. Den allergiska formen däremot förutsätter att immunförsvaret tidigare har sensibiliserats för ämnet.

Båda formerna kan se likadana ut, så det går inte alltid att skilja dem åt bara genom att titta på huden. När orsaken hittas och kontakten kan förhindras är prognosen ofta god.

Orsaker

Irritation och allergisk inflammation uppstår på olika sätt

Vid den irriterande formen skadar ett ämne direkt hudens yta och kan ge förändringar redan vid första kontakten. Vid kontaktallergi kan en liten kemisk förening binda till ett av hudens egna proteiner och göra det till ett mål som immunförsvaret känner igen.

Inflammationen uppstår då särskilt genom ett cellmedierat immunsvar, och inte bara för att ämnet är frätande. T-lymfocyter, en typ av immunceller, deltar i reaktionen och sätter igång förlopp som håller den lokala inflammationen vid liv.

Sensibiliseringsfasen kan vara i ungefär 6 månader till 2 år innan synlig kontaktallergi utvecklas. En produkt som har använts utan problem länge kan därför senare börja ge allergiskt eksem.

Möjliga exponeringar är bland annat kemiska föreningar i rengöringsmedel, plasttillbehör eller läkemedel som stryks på huden. Nickel är också ett känt möjligt kontaktallergen, så ett tillbehör av metall kan ibland behöva utredas.

På örlappen kan en reaktion orsakas av ett öronläkemedel eller av ett inaktivt innehållsämne i en produkt som stryks på huden.

Riskfaktorer

Glest behårade områden är mer direkt utsatta för ämnen i omgivningen än hud som skyddas av en tjock päls. Mellanrummen mellan tårna, armhålorna, ljumskarna och bukens undersida är därför vanliga ställen, beroende på typen av kontakt.

Upprepad kontakt med samma kemikalie är viktigare i sjukhistorien för den allergiska formen än om produkten är ny. Om flera djur i samma hushåll får tecken efter behandling med samma ämne är direkt irritation en möjlig gemensam förklaring.

Hundar med atopisk sjukdom har misstänkts vara mer mottagliga för kontaktallergi, men detta ska inte användas som en diagnos. Det finns ingen säkert bekräftad allmän lista över predisponerade raser, även om enskilda rapporter nämner olika raser.

Örlappens insida är känslig för kontaktreaktioner eftersom den oftast har lite hår.

Typiska symtom

Tecknen kan variera beroende på var och när hunden kommer i kontakt med det ansvariga ämnet.

• Huden i kontaktområdet blir röd och ser inflammerad ut.

• Små röda knottror eller fastare upphöjda fläckar uppstår.

• Hunden kliar, slickar, gnider eller tuggar upprepade gånger på det drabbade området.

• Pälsen glesnar eller kala fläckar uppstår.

• Fjäll och skorpor samlas, och ett område som är drabbat länge kan se mörkare ut än tidigare.

• En irritationsreaktion kan ge blåsor eller sår som gör särskilt ont.

En reaktion på örlappens insida kan också ge svullnad, med varierande grad av klåda eller smärta. Eksem som hänger ihop med start av öronläkemedel kan visa sig inom 1–7 dagar efter att behandlingen påbörjats.

Vid en irritationsreaktion kan smärtan vara mer framträdande än klådan.

Komplikationer och följder

Kliande och lokal inflammation kan göra huden mottaglig för sekundär bakterieinfektion. Vid ihållande kontakteksem kan huden förtjockas och bli pigmenterad, vilket förändrar hur det drabbade området ser ut.

Öppna hudskador kan bli infekterade, och ständig klåda försämrar hundens välbefinnande även utan djup infektion. En djup bakterieinfektion kan sprida sig ner i läderhuden och öka risken för att bakterier sprids till blodet.

Nya förändringar kan uppstå om det ansvariga ämnet finns kvar i hundens vardagsmiljö och kontakten inte kan undvikas.

En samtidig infektion kan minska effekten av läkemedel mot klåda och göra behandlingsresultatet svårare att bedöma.

Undersökning hos veterinären

Exponeringshistoriken vägs in tillsammans med hudundersökningen

Utredningen går igenom alla läkemedel, schampon och andra kemikalier som har nått hundens hud. Mattrengöring, luktborttagande produkter och behandlingar som använts inomhus eller utomhus kan också ge avgörande information om exponeringen.

Var hudförändringarna först uppstod och hur de sedan har spridit sig antecknas, så att det kan jämföras med hundens kontakt med olika ytor. Vanligare orsaker till klåda, som parasiter, hudbakterier och jästsvampar, utreds först.

Ett cytologiprov från huden och vid behov från örat visar inflammationsceller och eventuella mikrober i mikroskop. Hudskrapprov letar efter parasiter som Demodex eller skabbkvalster, vars klåda kan likna en allergi.

Möjlig ringorm kan utredas med svampodling eller ett annat svamptest som veterinären väljer. En biopsi kan behövas för att utesluta sjukdomar som pemfigus eller hudcancer.

En kliande hunds hud och öron undersöks över hela kroppen, även om du bara har märkt en röd fläck. En hund som har mycket ont eller motsätter sig undersökningen kan behöva sederas för en tillräckligt noggrann hudundersökning.

Undvikandeförsök och vid behov lapptest

Misstanken om kontakteksem stärks om huden lugnar sig efter att det misstänkta ämnet tagits bort och reagerar vid ny kontakt. Avsiktlig ny exponering görs inte alltid, eftersom den kan få tillbaka smärta och andra tecken.

Vid ett lapptest hålls det misstänkta ämnet i nära kontakt med frisk hud under veterinärens övervakning. Ett möjligt testställe är bröstkorgens sida, där pälsen klipps ungefär 24 timmar före det planerade testet.

Den första hudreaktionen vid ett slutet lapptest bedöms oftast efter 48 timmars kontakt. Tolkningen syftar till att om möjligt skilja en allergisk reaktion från direkt irritation av ämnet.

Rodnad, små knottror och blåsor på teststället kan tyda på en positiv reaktion, som jämförs med de övriga fynden. I en liten studie var lapptestet positivt hos 9 av 22 hundar med allergiska tecken, alltså 41 %.

Bara 4 hundar med positivt resultat fick klinisk nytta av att undvika det misstänkta allergenet. En positiv reaktion måste därför stämma med den faktiska exponeringen och tecknens förlopp innan den kan förklara eksemet.

Ett negativt testresultat utesluter inte heller säkert kontaktallergi.

Behandling

Exponeringen tas bort och den inflammerade huden lugnas

Veterinären ordinerar hudvård och eventuella läkemedel och bedömer hur den misstänkta exponeringen kan tas bort på ett säkert sätt. Den viktigaste behandlingen är att stoppa kontakten med det påvisade irriterande ämnet eller allergenet.

Rester i pälsen kan hålla kvar tecknen, så hunden kan behöva tvättas enligt veterinärens anvisningar före ett undvikandeförsök. Om kontakt med växter misstänks kan det hjälpa att skydda huden med en lämplig tröja eller tasskydd för att begränsa exponeringen.

Ett kortisonpreparat för huden eller hela kroppen som veterinären väljer kan användas för att kontrollera svår inflammation. En hund som reagerar på ett öronläkemedel kan behöva ett alternativ med andra aktiva och inaktiva innehållsämnen, så att behandlingen av öroninfektionen kan slutföras.

En samtidig ytlig bakterieinfektion kan oftast behandlas lokalt utan att antibiotika i tablettform skrivs ut rutinmässigt. En djup hudinfektion behöver oftast antibiotika för hela kroppen, och valet styrs av odling och resistensbestämning.

En jästsvampinfektion behandlas separat om cytologi och kliniska tecken talar för att den har betydelse. Upprepad användning av en antiseptisk hudprodukt kan i sällsynta fall själv ge kontakteksem, så en ny försämring under behandlingen utreds.

Rodnad eller klåda som börjar direkt efter att ett antiseptiskt medel strukits på kan vara en tillfällig lokal irritationsreaktion. Kortisonläkemedel kan öka aptit, törst och urinering, så berätta om sådana förändringar för den behandlande veterinären.

Långvarig användning av kortison på huden kan göra huden tunnare, så behandlingens längd och behov ses över vid uppföljningen. Lindrigt eksem kan börja visa synlig förbättring inom 3–7 dagar efter att lämplig behandling påbörjats.

En måttlig reaktion kan ta ungefär 1–2 veckor att lugna sig, särskilt om läkemedel behövs. Läkning efter att orsaken undvikits har också beskrivits ta ungefär 10–14 dagar.

Ihållande sjukdom och bakteriella komplikationer kan fördröja återhämtningen, så den förväntade tidsramen ses över utifrån hur huden faktiskt svarar.

Håll klorhexidinlösningar borta från ögonen och undvik att stänka dem i närheten, eftersom de kan skada hornhinnan.

Om svaret är ofullständigt eller uteblir kan cytologin upprepas innan nästa behandling väljs.

Förebyggande

När orsaken är känd förebyggs återfall genom att ta bort den från hundens kontaktmiljö. Om en behandlad matta eller en viss växt är orsaken kan det innebära att mattan eller växten flyttas utom räckhåll för hunden.

En kemikalie i en matskål eller ett halsband av plast kan vara exponeringen, och då ingår byte av föremålet i en individuell plan för att undvika den. Skyddskläder kan minska kontakten mellan huden och en misstänkt växt under promenader.

Leksaker bör också tas med när exponeringar gås igenom, eftersom nickel kan finnas i material i hundleksaker.

Viktigt för hundägare

Gör en tidslinje över de första tecknen och förändringar hemma: golvrengöring, tvätt av textilier, behandlingar i trädgården, nya eller välbekanta hudprodukter och platser ni har besökt. Ta med förpackningen eller innehållsförteckningen för den misstänkta produkten. Berätta också för veterinären om andra djur i hushållet har visat tecken.

Fotografera var utslagen sitter innan du rengör och följ vad som händer under det överenskomna undvikandeförsöket. Anteckna hur svår klådan och smärtan är, slickandet och hur hunden sover. Gör inget hemmatest med ett frätande ämne och stryk inte på en misstänkt produkt igen på öm hud.

Ha en lista över läkemedel och hudvårdsprodukter. Om huden blir sämre efter att ett nytt öron- eller hudläkemedel påbörjats, kontakta veterinärkliniken snabbt för en annan plan. Berätta om det inte är praktiskt möjligt att ge läkemedlet eller undvika kontakten.

Vanliga frågor

Är allt kontakteksem en allergi?

Nej: en irritationsreaktion uppstår utan en allergisk sensibiliseringsfas. Vid den allergiska formen har immunförsvaret sensibiliserats vid tidigare kontakt med ämnet. De synliga hudförändringarna kan dock se likadana ut, så sjukhistorien och andra undersökningar är avgörande för att skilja dem åt.

Kan ett välbekant schampo börja ge tecken?

En produkt som har använts länge kan ge en allergisk reaktion när sensibilisering utvecklas senare. En behandling som stryks på huden kan också själv irritera eller sensibilisera huden. Bedöm inte lämpligheten enbart utifrån tidigare användning om huden upprepade gånger blir sämre efter användning.

Bekräftar ett positivt lapptest diagnosen?

Resultatet måste stämma med hundens faktiska exponering och tecknens förlopp. I en liten studie på hundar fick bara en del av hundarna med positivt test nytta av att undvika det misstänkta ämnet. Resultaten av lapptest bedöms därför tillsammans med en huddagbok, de produkter som använts och svaret på ett undvikandeförsök.

Behöver eksem alltid antibiotika?

Huvudbehandlingen vid kontakteksem är att undvika orsaken och vid behov kontrollera inflammationen. Bakterieinfektion utreds separat, och en ytlig infektion kan oftast behandlas lokalt. Röd hud i sig är inget skäl att börja ge en annan hunds överblivna antibiotika.

Hur snabbt ska huden lugna sig?

I ett lindrigt fall kan förbättring synas inom 3–7 dagar efter att behandlingen påbörjats. En måttlig reaktion kan behöva ungefär 1–2 veckor för att lugna sig. Ihållande hudsjukdom eller en samtidig bakterieinfektion kan fördröja svaret. Om huden blir sämre eller hunden har ont behövs en bedömning före den planerade uppföljningen.