Korsbandsskada hos hund – brustet främre korsband

Översikt

Det främre korsbandet ligger inne i knäleden och förbinder lårbenet med skenbenet. Det förhindrar att skenbenet glider för långt framåt.

Det begränsar också översträckning av knät och inåtrotation av skenbenet. Korsbandsskada är en av de vanligaste orsakerna till smärta och hälta i bakbenen.

Det är den vanligaste ledsjukdomen hos hund som kräver operation. En partiell bristning kan gradvis gå över i en fullständig bristning.

Hur svåra symtomen är beror delvis på om bristningen är partiell, akut eller långvarig. Artros kan utvecklas i knät innan korsbandet har gått helt av.

Orsaker

Korsbandet försvagas oftast gradvis genom degeneration, snarare än att ett helt friskt korsband går av vid en enda olycka. En partiell skada kan förvärras under veckor eller månader.

Ett försvagat korsband kan till slut gå av vid vanlig löpning eller vanliga hopp. En skada på ett friskt korsband kräver i allmänhet ett kraftigt trauma.

Genetik, benens vinklar och immunmedierade processer i leden kan bidra till sjukdomen. När korsbandet inte längre stödjer leden kan skenbenet röra sig onormalt i förhållande till lårbenet.

Den mediala menisken är en broskliknande stötdämpare mellan benen på knäts insida. Ihållande instabilitet kan klämma och slita sönder den.

Den laterala menisken skadas mer sällan. Kroppen försöker stabilisera ett knä som varit instabilt länge genom att bilda ärrvävnad runt det.

Meniskerna hjälper också till att fördela belastningen i knäleden. De bidrar också till ledens lägesuppfattning.

Omfattande ärrvävnad kan minska knäts rörelseomfång.

Riskfaktorer

Korsbandsskador förekommer hos hundar i alla åldrar och storlekar. Medelåldern vid diagnos är omkring sju år.

Hos stora raser diagnostiseras skadan oftast vid yngre ålder. Raser med anlag är bland annat rottweiler, labrador retriever och newfoundlandshund.

Övervikt och dålig kondition ökar risken. Otillräcklig vinkling av bakbenen kan göra hunden mer benägen att skadas.

Knäskålsluxation och osteokondros kan också öka risken för korsbandsskada. En skada i samband med osteokondros kan ge symtom medan hunden fortfarande växer.

Bakomliggande tillstånd hos en äldre hund kan vara låg ämnesomsättning. Degenerativ skada är också vanligare hos kastrerade hundar och hos tikar.

Ärftlig mottaglighet har påvisats till exempel hos newfoundlandshund och labrador retriever. Andra raser med anlag är bland annat akita, mastiff, sankt bernhardshund och chesapeake bay retriever.

Greyhound, tax, basset hound och old english sheepdog har beskrivits som mer sällan drabbade. Ärftligheten varierar från måttlig till hög mellan olika populationer.

Typiska symtom

• Efter en akut bristning haltar hunden på ett bakben och belastar det inte ordentligt.

• Det blir svårt att resa sig från sittande.

• Hunden sätter sig klumpigt eller på ett ovanligt sätt.

• Att hoppa in i bilen eller andra tidigare lätta ansträngningar blir svåra.

• Lekviljan och aktivitetsnivån minskar.

• En fast förtjockning syns eller kan kännas på knäts insida.

• Ett klickande ljud kan höras från knät, vilket kan hänga ihop med en meniskskada.

Vid en partiell bristning kan hältan bli tydligare vid motion och bättre vid vila.

Vid en fullständig bristning kan hältan kvarstå trots vila.

En långvarig skada kan minska lårmusklernas massa.

Hunden kan ha ont även utan att gnälla eller hela tiden hålla upp benet.

Hältan kan vara särskilt tydlig efter en lång vila.

Knät kan bli stelt och förlora rörelseomfång.

Händelsen som satte i gång en långvarig skada märks inte alltid.

Komplikationer och följder

Artros och menisken

Ihållande instabilitet i knät leder till artros. Samtidiga meniskskador har rapporterats hos 20–77 % av hundarna med korsbandsbristning, ibland fler.

En senare meniskskada efter operationen har förekommit hos omkring 2–30 %, beroende på metod. En hälta som blivit bättre kan därför plötsligt bli värre igen om menisken skadas.

Operation ger en betydande förbättring i omkring 85–90 % av fallen. God eller utmärkt funktion i benet återkommer efter operation hos mer än 80 %.

Artrosen kan ändå förvärras även efter en lyckad operation. En operation som stabiliserar knät bromsar i allmänhet förloppet jämfört med enbart läkemedel.

Det andra knät och riskerna med operation

Skada på det andra knät är också vanlig: den uppskattade senare risken är 40–60 %. Hos upp till 50 % av hundarna kan det andra knät drabbas inom de första 12–18 månaderna.

En annan uppskattning anger bristningar i båda knäna hos 30–50 % av hundarna, med 1–2 års mellanrum. Den totala komplikationsfrekvensen vid kirurgisk stabilisering har rapporterats till 15–28 %.

Möjliga komplikationer är bland annat infektion, implantatbrott och benfraktur. Otillräcklig eftervård kan öka risken för att implantatet sviktar.

Operationen kan också innebära blödning. En extrakapsulär sutur kan hänga ihop med tryck på vadbensnerven.

En förskjutning av knät åt sidan efter operationen kan hänga ihop med kvarstående instabilitet.

Undersökning hos veterinären

Bedömning av instabiliteten i knät

Veterinären letar efter onormal rörelse av skenbenet i förhållande till lårbenet. Ett fynd av en främre lådrörelse stödjer diagnosen korsbandsskada.

Lugnande kan hjälpa musklerna att slappna av om hunden har ont eller är spänd. Instabiliteten kan vara svårare att påvisa vid en partiell skada.

Omfattande ärrvävnad och artros kan minska den lådrörelse som går att känna. Bedömningen tar också hänsyn till ökad ledvätska, förtjockning på insidan och rörelseomfånget.

Ett annat fynd som tyder på instabilitet är att skenbenet rör sig framåt vid ett test som efterliknar belastning.

Röntgen och prover före operationen

Röntgen visar artrosförändringar och svullnad i leden. Bilddiagnostiken utesluter också tillstånd som en fraktur eller en bentumör.

Röntgen behövs för att planera operationen. Särskilda projektioner kan behövas för planering av TPLO och TTA.

Blodprover bedömer hälsan före narkos eller användning av vissa smärtstillande läkemedel. Menisken kontrolleras också under operationen.

En missad meniskskada kan förklara kvarstående smärta och försämrad ledfunktion. Vid en fullständig bristning kan en framåtförskjutning av skenbenet också synas på röntgen.

Ett annat tillstånd som upptäcks med blodprover kan påverka valet av narkosläkemedel.

Behandling

När behövs operation?

Valet av behandling beror på hundens storlek, ålder, aktivitet, kroppsbyggnad och graden av instabilitet i knät. En fullständig korsbandsbristning behandlas oftast med en stabiliserande operation.

Medicinsk behandling kan passa till exempel en äldre hund eller en hund med hög narkosrisk. Ett kroniskt tillstånd som påverkar återhämtningen kan också påverka valet.

Veterinären ordinerar läkemedel mot smärta och inflammation som en del av behandlingsplanen. Smärtlindring kan förbättra hundens tillstånd medan instabiliteten i knät kvarstår.

Begränsad koppelpromenad minskar påfrestningen på det instabila knät. Kunskapen om nyttan av ortoser är fortfarande begränsad.

En ortos kan ge skavsår i huden eller fortsatt obehag. Konservativ behandling eller en extrakapsulär sutur kan passa en liten hund bättre än en stor hund.

Vid en partiell bristning kan rehabilitering stärka musklernas stöd runt knät och skjuta upp behovet av operation. Ärrvävnad kan stödja knät även vid medicinsk behandling, men en aktiv hund kan skadas igen.

Operationer som stabiliserar knät

Vid TPLO görs ett böjt snitt i den övre delen av skenbenet och ledytans lutning ändras. Det gör krafterna som verkar genom knät stabilare utan ett fungerande främre korsband.

En platta och skruvar håller det delade benet på plats medan det läker. Plattan tas oftast inte bort senare om den inte ger problem.

Vid TTA flyttas den främre delen av skenbenet framåt för att balansera krafterna i leden. Knäskålssenan fäster vid den bendel som flyttas vid TTA.

TTA kräver också fixering och tid för benläkning. Vid extrakapsulär stabilisering stödjer en stark sutur knät medan ärrvävnad bildas.

Hos stora, aktiva hundar ger ingrepp som ändrar benets vinklar ofta ett bättre långsiktigt resultat än stabilisering med sutur. En skadad del av menisken kan tas bort vid samma operation.

CBLO är ett annat ingrepp som ändrar skenbenets vinkel, med ett bensnitt på ett annat ställe än vid TPLO. Det kan också användas hos unga djur vars tillväxtzoner fortfarande är öppna.

Återhämtning och rehabilitering

Vävnadsläkningen tar oftast omkring 6–12 veckor, beroende på patienten. De allmänna begränsningarna av motionen kan fortsätta i minst tre månader.

Normal aktivitet återupptas ofta först efter 3–4 månader, när benet och musklerna har återhämtat sig. Håll den konvalescenta hunden i koppel, utan löpning, hopp eller vild lek.

En skyddskrage hindrar att hunden slickar på såret och tar bort stygnen, oftast i omkring två veckor. Benläkningen kan kontrolleras med röntgen efter 4–6 veckor och tre månader.

Rehabilitering under handledning kan påskynda återhämtningen och förbättra resultatet. Övningarna kan omfatta passiva rörelser, balansövningar och kontrollerad gång.

Jämförelser mellan TPLO och stabilisering med sutur har inte alltid visat någon tydlig skillnad i hälta efter 2–6 månader. Hos hundar som studerades efter TPLO motsvarade gång och trav friska kontroller efter sex och 12 månader.

Efter TTA uppnåddes jämförbar normal gång först efter 12 månader. I dessa jämförelser återställde varken TTA eller stabilisering med sutur travet till nivån hos friska kontroller.

Förebyggande

En slank vikt och regelbunden motion som håller konditionen uppe hjälper till att minska de riskfaktorer som går att påverka. Att hålla koll på fodermängderna hjälper till att förhindra för stor viktuppgång.

Ärftlig mottaglighet och benens vinklar påverkar ändå sjukdomen. En del rasklubbar rekommenderar att en hund som behandlats för korsbandsskada inte används i avel.

En del avelsråd rekommenderar att partnern, när en allvarlig ärftlig sjukdom förekommer i en familj, ska vara frisk och inte ha nära släktingar med samma sjukdom. En hund kan redan ha använts i avel innan korsbandsskadan diagnostiseras.

Viktigt för hundägare

Ihållande hälta tyder på smärta även om hunden i övrigt verkar pigg. Ett plötsligt bakslag under återhämtningen kan gälla menisken.

Fri motion för tidigt kan ge en komplikation som kräver en ny operation. Om hunden slickar på såret kan operationsstället bli infekterat.

Be om ett skriftligt motions- och rehabiliteringsprogram före hemgången. Anteckna hur hunden belastar benet, hur såret ser ut och hur läkemedlen verkar. Kom överens om återbesök och vad du ska göra om hältan plötsligt blir värre. Håll koll på hur hunden använder det andra bakbenet även när det opererade benet återhämtar sig bra. Hudstygn eller agraffer tas oftast bort omkring två veckor efter operationen.

Öka rehabiliteringspromenadernas längd och svårighetsgrad gradvis enligt programmet. Övningarna stärker de muskler som stödjer bålen och det drabbade benet.

Vanliga frågor

Kan hundens korsband gå av under en vanlig promenad?

Ja. Korsbandet har ofta försvagats gradvis före den slutliga bristningen. Ett försvagat korsband kan gå av vid löpning eller hopp. En traumatisk bristning av ett helt friskt korsband är mindre vanlig. Det sista steget ensamt förklarar alltså inte hela bakgrunden till sjukdomen.

Kan en korsbandsskada bli bättre utan operation?

Läkemedel kan lindra smärtan, men instabiliteten i knät kan kvarstå. Medicinsk behandling kan till exempel övervägas för en hund med hög narkosrisk. Operation är ett vanligt val vid en fullständig bristning. Medicinsk behandling eller stabilisering med sutur kan passa små hundar bättre än stora.

Kan korsbandet i det andra knät också skadas?

Ja. Den uppskattade senare risken för det andra knät är 40–60 %. Skador i båda knäna har också rapporterats hos omkring 30–50 %, med 1–2 års mellanrum. Ett anlag för degeneration som drabbar båda knäna ligger ofta bakom problemet.

Hur skiljer sig TPLO och stabilisering med sutur?

TPLO ändrar lutningen på skenbenets ledyta och därmed krafterna som verkar genom knät. Vid stabilisering med sutur stödjer en stark sutur leden utifrån medan ärrvävnad utvecklas. Metoden väljs bland annat utifrån hundens storlek och aktivitet. Efter TPLO måste benet få läka innan fri motion återupptas.

När kan hunden motionera normalt efter operationen?

Normal aktivitet återupptas ofta efter omkring 3–4 månader. Benläkning och återhämtning av musklerna är förutsättningar. Fram till dess är motionen kontrollerad och rehabiliteringsövningarna anpassas efter hundens återhämtning. Följ den behandlande veterinärens plan för när motionen får ökas.