Lumbosakral övergångskota hos hund – LTV förklarat

Översikt

En LTV ligger i gränsen mellan ländryggen och korsbenet. Hundar har normalt 7 ländkotor. Korsbenet består oftast av 3 sammanvuxna kotor. Dess ledytor förbinder det med bäckenets höftben.

Före korsbenet har hundens ryggrad normalt sammanlagt 27 kotor, fördelade på hals-, bröst- och ländregionen.

En LTV kan se likadan ut på höger och vänster sida. Vid en asymmetrisk form skiljer sig de två sidorna åt. En avvikande kota orsakar inte alltid märkbara problem. Den lindrigaste förändringen, som kallas LTV1 i den graderingsskala som beskrivs nedan, anses för närvarande inte orsaka symtom.

Samma hund kan också ha en övergångskota i gränsen mellan bröst- och ländrygg. En avvikelse där kan omfatta ofullständigt utvecklade revben.

Orsaker

En LTV bildas under ryggradens utveckling innan valpen föds. Förändringen är ärftlig, men den exakta nedärvningsmekanismen är okänd. Vid sakralisering får den sista ländkotan, L7, drag av en korsbenskota. Vid lumbalisering liknar i stället den första korsbenskotan, S1, en ländkota.

Fullständig lumbalisering kan visa sig som 8 ländkotor. Vid fullständig sakralisering kan det finnas 6. Formen på den avvikande kotans tvärutskott och deras förbindelse med höftbenet kan variera.

Normalt uppträder benkärnan i den första korsbenskotans kropp dag 40 av dräktigheten. De utvecklande strukturerna i alla 3 korsbenskotor syns senast dag 43. Den normala sammanväxningen av korsbenskotornas kroppar är fullbordad vid ungefär 6 månaders ålder.

Före sammanväxningen finns normalt fiberbrosk mellan kotorna.

Riskfaktorer

LTV förekommer hos många raser. Förekomsten varierar mellan raser, och heltäckande uppgifter saknas för många av dem. Tidigare rapporterade andelar hos schäfer har varierat mellan 4,3 och 29,0 %.

I en nordeuropeisk grupp med 228 schäfrar hittades LTV hos 92 hundar, eller 40 %. Gruppen omfattade screenade hundar, hundar som hade gått i pension från tjänst och hundar som hade avbildats vid veterinärbesök av olika skäl. Den höga andelen speglade delvis att en lindrig delning av korsbenets mittkam räknades som avvikelse.

Denna delning av kammen hittades hos 62 hundar, eller 27 % av hela gruppen. Hos 6 hundar var det enda avvikande fyndet en kort extra ländkota som låg längre bak än vanligt.

Användning i arbete eller sport kan påverka den kliniska betydelsen av en LTV. Symtom på degenerativ lumbosakral stenos börjar oftast vid 3–7 års ålder. Denna förträngning, som utvecklas senare, är särskilt vanlig hos stora hundar.

Typiska symtom

Möjliga tecken på lumbosakral smärta eller nervkompression är:

• Hunden reser sig långsamt eller ser stel ut när den börjar röra sig.
• Hunden blir ovillig att hoppa, gå i trappor eller gå uppför en brant backe.
• Nedre delen av ryggen är öm, och hunden kan skrika till eller undvika beröring.
• Hunden börjar halta på ett bakben eller verkar förlora kraft i bakdelen.
• Muskelmassan i bakbenen kan minska vid ett mer långvarigt problem.
• Svansen rör sig mindre än tidigare eller verkar svag.
• Urin eller avföring kan läcka om nervfunktionen är allvarligt störd.

Ett LTV1-fynd ensamt förväntas för närvarande inte förklara dessa symtom. En hund med graden LTV2–LTV4 kan också vara helt symtomfri.

Komplikationer och följder

En LTV kan göra den lumbosakrala övergången benägen för för tidig degeneration. Avvikande förbindelser mellan kotorna kan förändra vridkrafterna i området. Förträngning av ryggmärgskanalen eller nervrotskanalerna kan trycka på de lokala nervrötterna.

Disken i den lumbosakrala övergången kan degenerera och bukta ut mot nervrötterna. Förtjockning av ett ligament i ryggmärgskanalen kan också minska utrymmet för nerverna. Partiell luxation av den lumbosakrala övergången är en mindre vanlig förändring som har samband med förträngning.

Cauda equina är namnet på knippet av nervrötter i nedre delen av ryggen. Kompression kan orsaka smärta och ibland neurologisk funktionsnedsättning. I de svåraste fallen kan förlamning av bakbenen utvecklas.

En asymmetrisk LTV3 kan ha samband med medfödd snedställning av bäckenet. Ensidig höftledsdysplasi kan förekomma med samma förändring. En drabbad hund kan klara sig ganska bra som sällskapshund. En återgång till krävande arbete eller sport är mer osäker.

Undersökning hos veterinären

För att identifiera en LTV behövs röntgenbilder från sidan av bröst- och ländryggen. En bild av korsbenet med hunden liggande på rygg tas också och kan ingå i höftledsröntgen. Olika projektioner kompletterar varandra vid bedömningen av kotornas struktur.

En bild från sidan hjälper till att identifiera en extra ländkota. Delning av mittkammen kan bli synlig först på den bild som tas med hunden på rygg. Enligt vissa officiella screeningprogram kan en LTV-bedömning ges från 12 månaders ålder. En officiell bedömning av denna medfödda förändring ges bara en gång enligt ett sådant program.

Screeningen syftar till att identifiera dolda ärftliga avvikelser även hos symtomfria hundar. Resultaten anges alltid som en grad på en fastställd skala. I vissa program visas bara bedömningsgraderna i avelsdatabasen. Ytterligare detaljer kan kontrolleras i ägarens bedömningsutlåtande i PDF-format.

Vad betyder LTV-graderna?

I denna graderingsskala betyder LTV0 att inga klassificerbara förändringar hittas.

LTV1 är den lindrigaste strukturella avvikelsen. Den omfattar till exempel delning av korsbenets mittkam. Trots delningen av kammen kan korsbenskropparna vara normalt sammanvuxna.

LTV1 kan också omfatta en L7 som är kortare och ligger längre bak än normalt. En annan LTV1-form är ett korsben som består av 4 kotor, där den första svanskotan har vuxit samman med det.

Ofullständig utveckling av den första delen av korsbenets mittkam kan också ge LTV1. Vid en sällsynt lindrig form finns ett mellanrum kvar mellan den andra och tredje korsbenskotan.

LTV2 är en symmetrisk form med likadana sidor. Ett mellanrum finns kvar mellan den första och andra korsbenskotans kropp. Vid LTV3 liknar den ena sidan mer en ländkota och den andra en korsbenskota.

LTV4 är strukturellt längst från det normala. Den omfattar 6 eller 8 ländkotor. Enligt detta program visas ett mycket lindrigt gränsfall i avelsdatabasen som ett normalt LTV0-resultat.

Om det totala antalet kotor är okänt kan det vara svårt att skilja lumbalisering från sakralisering. Bäckenbenen kan skymma den avvikande kotans tvärutskott på röntgenbilder.

Utredning av orsaken till symtomen

Anamnes och klinisk undersökning är centrala vid utredning av ryggsmärta. Smärta i nedre delen av ryggen och i höften kan vara svåra att skilja åt. Degenerativa förändringar på röntgen kan också vara symtomfria fynd.

En diskinfektion kan också ligga bakom nervkompression. En tumör i ryggraden kan på samma sätt trycka på nerver i detta område.

Om nervkompression misstänks visar MR nerverna och den omgivande mjukvävnaden. DT visar de lokala benstrukturerna i detalj. Förhållandet mellan bildfynden och just denna hunds symtom avgör deras kliniska betydelse.

Behandling

Behandlingen riktas mot de symtom som har identifierats och deras orsak. Ryggsymtom som har samband med LTV kan hanteras med vila och smärtlindring som veterinären ordinerar. De svåraste symtomen kan kräva operation.

Smärtbehandling och anpassning av aktiviteten

Vid degenerativ lumbosakral stenos kan enbart lindrig smärta lätta med 4–6 veckors vila. Efter den första vilan kan kontrollerad motion i koppel återinföras. Aktiviteter som innebär hopp och kraftiga vridrörelser anpassas.

Viktnedgång hos en överviktig hund är en del av den konservativa ryggvården. Smärtstillande läkemedel kan lindra symtomen tillfälligt. Fysioterapi kan hjälpa, särskilt vid långsiktig hantering.

Att stärka de stödjande musklerna i nedre delen av ryggen kan ingå i den konservativa vården vid degenerativ förträngning.

Ungefär 50 % av hundar med degenerativ lumbosakral stenos kan behandlas framgångsrikt utan operation. Återkommande symtom kan kräva ytterligare en period med vila och smärtbehandling. Bestående förändringar i den dagliga aktiviteten kan behövas även efter att symtomen har lagt sig.

Operation vid nervkompression

Operation övervägs när smärtan inte svarar på annan behandling. Neurologisk funktionsnedsättning kan också vara en indikation. Ett vanligt avlastande ingrepp tar bort en del av kotbågen och vid behov diskmaterial. I vissa fall kan en nervrots passage vidgas separat. Fixationsutrustning kan också stabilisera den lumbosakrala övergången.

Att enbart ta bort en del av kotbågen når kanske inte tillräckligt en förträngning i den yttre delen av en nervrotskanal. Stabiliseringsskruvar kan böjas eller lossna. Brutna skruvar kan också försämra fixationen. Borttagning av ben vid fixationsstället kan försvaga ett ledutskott på kotan och göra det benäget för fraktur.

Symtomen förbättras hos ungefär 70–95 % av hundar som opereras för degenerativ förträngning. En redan befintlig urininkontinens går dock inte alltid över. Bestående nervskador kan finnas kvar trots en lyckad avlastning.

Vila och smärtbehandling fortsätter efter operationen. Rehabiliteringen planeras utifrån ingreppet och kvarvarande symtom. Hos vissa hundar kan symtomen återkomma senare trots operation.

Förebyggande

Röntgen av ryggraden hos avelshundar hjälper till att minska ärftlig LTV. Vissa rasklubbars riktlinjer rekommenderar att hundar med symtom utesluts från avel. Enligt sådana riktlinjer hindrar ett LTV1–LTV4-resultat hos en symtomfri hund inte automatiskt avel.

En symtomfri hund med graden LTV1–LTV4 rekommenderas att paras endast med en LTV0-hund. Röntgen av ryggraden rekommenderas för avkomman från dessa parningar. Undersökning av avkomman bygger upp kunskap om förändringarnas nedärvning och betydelse.

Enligt sådana officiella screeningprogram visas resultaten av ryggbedömningen i en avelsdatabas. Enhetliga graderingsskalor gör resultaten jämförbara mellan hundar när avelsinformation samlas in.

Viktigt för hundägare

Spara det officiella LTV-utlåtandet och originalbilderna. Anteckna när hunden reser sig långsamt, undviker trappor eller börjar halta. Notera om förändringarna uppstår efter vila eller vid aktivitet. Visa också veterinären tidigare utlåtanden om höfter och rygg.

Ett LTV-fynd kan vara symtomfritt. Ny smärta kan också komma från höftleden.

Kom överens om aktivitetsbegränsningar och återgång till träning för en drabbad hund utifrån undersökningsfynden och behandlingssvaret. Följ separat kraften i bakbenen, svansens funktion och kontinensen. Fråga före avel också efter den tilltänkta partnerns LTV-resultat och registrera undersökningsresultaten hos valparna som föds.

Vanliga frågor

Betyder LTV1 att min hund har ont i ryggen?

LTV1-förändringar anses för närvarande inte orsaka symtom. Delning av mittkammen kan förekomma med ett i övrigt normalt sammanvuxet korsben. Den kliniska undersökningen utreder orsaken till ryggsmärta. Höftsmärta kan också likna smärta i nedre delen av ryggen. MR eller DT kan användas för att utreda symtomen vid behov.

Är LTV4 alltid en allvarlig sjukdom?

LTV4 beskriver den kotstruktur som skiljer sig mest från den vanliga lumbosakrala övergången. Hunden har 6 eller 8 ländkotor. LTV2–LTV4-förändringar kan göra hunden benägen för degenerativ sjukdom. Ändå har många av dessa hundar inga symtom. Användning i arbete eller sport kan påverka fyndets kliniska betydelse.

Vilka avelsriktlinjer gäller för en hund med LTV?

Vissa rasklubbars riktlinjer rekommenderar att hundar med symtom utesluts från avel. De rekommenderar en LTV0-partner för en symtomfri hund med LTV1–LTV4. Röntgen av avkomman rekommenderas. Det samlar kunskap om nedärvning och betydelse inför framtida avelsbeslut. Enligt sådana program visas officiella resultat i en avelsdatabas som stöd även för andras avelsval.

Kan en vanlig höftledsröntgen visa LTV?

En höftbild som tas med hunden på rygg kan ingå i en LTV-undersökning. Bilder från sidan av bröst- och ländryggen behövs också. En bild från sidan hjälper till att identifiera en extra ländkota. Olika projektioner hjälper till att bedöma det avvikande området som helhet. Bäckenbenen kan skymma tvärutskotten från vissa vinklar.

Kräver LTV alltid operation?

En hund kan vara symtomfri trots ett LTV2–LTV4-fynd. Ryggsymtom kan behandlas med vila och smärtlindring. Vid degenerativ förträngning övervägs operation om smärtan inte svarar på annan vård. Neurologiska bortfall kan också leda till operation. Metoden väljs utifrån var nervkompressionen sitter och vilken typ den är.