MDR1 hos hund – ärftlig läkemedelskänslighet

Översikt

Läkemedelskänslighet vid MDR1 beror på en ärftlig genvariant som förändrar hur hunden hanterar vissa läkemedel. Varianten är vanligast hos vallhundsraser men förekommer också hos blandraser. Samma läkemedel är dock inte ett problem för varje hund med varianten i varje situation. Risken bedöms utifrån läkemedlet, den givna mängden och andra läkemedel som används samtidigt.

Det finns ingen bot för genvarianten, så att planera läkemedelssäkerheten i förväg är grunden för hanteringen. Ett positivt gentest betyder inte att hunden inte kan få läkemedel eller få sina andra sjukdomar behandlade på lämpligt sätt. All läkemedelskänslighet orsakas inte heller av denna variant.

Orsaker

En skyddande transportör fungerar inte normalt

Genen ABCB1 styr produktionen av P-glykoprotein och bestämmer dess grundläggande funktion. Normalt hjälper detta transportprotein till att avlägsna läkemedel ur kroppen efter att de har getts. Det begränsar också vissa läkemedels och gifters inträde i hjärnan och andra organ. När det inte fungerar som det ska kan ett läkemedel samlas i vävnaderna eller nå hjärnan i tillräckliga mängder för att orsaka förgiftning.

I den välkända variant som finns hos collie saknas ett avsnitt på 4 baspar i DNA:t. Hundar med två förändrade alleler producerar ett kraftigt förkortat P-glykoprotein. Proteinet är mindre än 10 % av den normala aminosyrakedjans längd. Därför kan inträdet av läkemedel som ivermektin i centrala nervsystemet inte begränsas på vanligt sätt.

Antalet förändrade genkopior påverkar risken

En hund kan ha 1 eller 2 kopior av varianten, och läkemedelskänsligheten kan vara särskilt uttalad hos hundar med två kopior. En hund med en kopia kan också få läkemedelsförgiftning, även om effekterna oftast är lindrigare. Att kombinera flera läkemedel kan också öka de totala koncentrationerna av enskilda läkemedel i kroppen. Denna risk för samverkan kan förekomma även utan genvarianten.

Riskfaktorer

Varianten förekommer hos både långhårig och korthårig collie. Andra mottagliga raser är bland annat australian shepherd, shetland sheepdog och border collie. Publicerade vägledande rasuppskattningar anger att andelen collies med varianten är ungefär 70 %. Motsvarande uppskattning för australian shepherd är ungefär 50 %. För shetland sheepdog är den vägledande siffran ungefär 15 %. För border collie är den mindre än 5 %.

Att hunden är blandras utesluter inte varianten, och hunden behöver inte se ut som en vallhund för att bära på den. Oavsiktlig exponering för ett avmaskningsmedel för häst som innehåller ivermektin kan till exempel orsaka ett allvarligt akutfall.

Vissa läkemedel mot illamående, som maropitant och ondansetron, behöver också en individuell behandlingsbedömning när varianten finns.

Detta gäller även apomorfin, som används för att framkalla kräkning.

Om den genetiska statusen hos en hund med collie i släkten är okänd planeras behandlingen försiktigt med hänsyn till möjlig läkemedelskänslighet.

Typiska symtom

Läkemedelsförgiftning kan orsaka följande förändringar som du kan märka hemma.

• Hunden kräks efter att ha fått ett läkemedel.
• Hunden blir svag eller har svårt att använda benen normalt.
• Rörelserna blir ostadiga och koordinationen försämras.
• Musklerna darrar eller hunden skakar synligt.
• Hunden får kramper eller episoder med ofrivilliga rörelser.
• Hunden kan inte se normalt eller går in i hinder.

Pupillerna kan vidgas vid ivermektinförgiftning. Vid svår förgiftning kan en hund hamna i koma, ett djupt medvetslöst tillstånd.

Neurologiska biverkningar av läkemedel omfattar också förvirring: hunden kanske inte känner igen omgivningen eller beter sig normalt.

Komplikationer och följder

De giftiga effekterna av ett läkemedel som når hjärnan kan vara livshotande. Svår ivermektinförgiftning kan också hämma andningen. Läkemedelskänsligheten i sig hindrar dock inte ett normalt liv om läkemedel med hög risk och samverkan beaktas. En del hundar med varianten har nedsatt reglering av stresshormoner, vilket kan göra dem benägna att få relativ binjurebarksvikt vid allvarlig sjukdom.

Biverkningarna av olika läkemedel beror på hur transportproteinet bidrar till deras upptag, fördelning och utsöndring. Risken kan därför förändras när ett annat läkemedel som samverkar läggs till hundens befintliga behandling.

Undersökning hos veterinären

Gentest identifierar ärftlig mottaglighet

Ett DNA-test identifierar den genvariant som hänger ihop med läkemedelskänslighet. Provet kan tas med en borste från celler på kindens insida eller som ett blodprov. DNA från kindceller ger samma genetiska information som DNA från blodceller. Provtagningsmetoden ändrar därför inte vilken variant testet letar efter.

Ett normalt resultat anges ofta som +/+, vilket betyder att hunden inte har den testade varianten. Ett resultat på +/- betyder att hunden har ärvt varianten från bara en förälder. Ett resultat på -/- betyder två förändrade genkopior och känslighet för vissa läkemedel. Laboratorier kan också använda WT för den normala allelen och MUT eller M för den förändrade allelen.

Detta test riktar sig mot en viss genvariant och fastställer inte hundens rasursprung. Testet fastställer den enskilda hundens genetiska status; den kan inte säkert härledas från ett uppskattat rasursprung. Även ett normalt resultat lämnar öppet för andra typer av läkemedelskänslighet.

Ett kindprov måste vara fritt från matrester, så ett rent prov är en del av en tillförlitlig provtagning. Rör inte borstarnas strån med fingrarna, och låt borstarna torka innan de packas. Identitetsuppgifterna på provet och remissen måste stämma överens, eftersom ett otydligt märkt prov inte kan analyseras.

Ibland upptäcks varianten först när en ovanlig reaktion på ett läkemedel hos en ung hund utreds.

Behandling

Planering av läkemedelsanvändningen

När behandlingen planeras kan veterinären välja ett annat läkemedel eller anpassa behandlingen till genresultatet. Lugnande läkemedel som acepromazin och butorfanol kräver särskild hänsyn. Vissa cancerläkemedel kräver också en individuell bedömning. Loperamid, ett läkemedel mot diarré, undviks hos hundar med varianten på grund av dess neurologiska biverkningar.

Vissa kombinationer som omfattar ketokonazol, ciklosporin eller spinosad kan öka risken för biverkningar även hos andra hundar. Läkemedel som är godkända för att förebygga hjärtmask kan också användas hos hundar med läkemedelskänslighet när veterinären bekräftar ett säkert sätt att använda just den produkten. Man kan inte anta att samma säkerhet gäller för en annan produkt som innehåller samma aktiva substans för ett annat syfte.

Behandling av förgiftning hos en hund med symtom

En hund med en läkemedelsbiverkning får stödjande vård utifrån sina symtom. Stödjande behandling vid förgiftning omfattar att upprätthålla andningen och vid behov behandla neurologiska tecken. Uttorkning och elektrolytrubbningar korrigeras utifrån hundens tillstånd. Behandling kan behövas tills det skadliga ämnet har omsatts och utsöndrats ur kroppen.

Efter en nyligen inträffad exponering bedömer veterinären om upptaget av ämnet fortfarande kan minskas. Framkalla inte kräkning hemma hos en hund som är ostadig, har kramper eller har nedsatt medvetandegrad. Användning av aktivt kol avgörs från fall till fall, utifrån ämnet och om hunden kan svälja säkert. Kol kan orsaka en skadlig ökning av natrium i blodet.

Beslut om att ordinera, sätta ut eller ändra läkemedel fattas tillsammans med veterinären; ändra inte själv behandlingen utifrån ett genresultat.

Beroende på förgiftningens svårighetsgrad kan stödjande vård också omfatta smärtlindring och behandling av hjärtproblem. Olämplig behandling med aktivt kol kan öka risken för aspiration, när material kommer ner i luftvägarna, om en hund inte kan svälja säkert. En kraftigt uttorkad hund, en hund i chock eller en hund som kräks ihållande behöver en separat bedömning innan kol ges.

Aktivt kol binder ämnen som det passar för i tarmen och minskar deras upptag i kroppen. Magsköljning övervägs bara i exceptionellt allvarliga situationer, med skyddade luftvägar och hunden under narkos eller lämplig sedering.

Förebyggande

Läkemedelsbiverkningar förebyggs genom att varianten identifieras och läkemedel som inte passar hunden undviks. En blandras bör också testas innan den får ett läkemedel som är känt för att orsaka biverkningar hos hundar med varianten.

Vid avel hjälper föräldrarnas genresultat till att bedöma valparnas risk att ärva varianten. När båda föräldrarna är bärare har varje valp 25 % risk att ärva 2 förändrade kopior. I samma parning är chansen att ärva en förändrad kopia 50 %. Chansen att inte ärva några förändrade kopior är 25 %.

Att automatiskt utesluta varje hund med varianten från avel rekommenderas inte, eftersom påvisad läkemedelskänslighet kan hanteras.

När en förälder har 2 förändrade kopior och den andra har ett normalt resultat ärver varje valp en förändrad kopia. Valpar efter två föräldrar som har testats som normala har 100 % chans till ett normalt resultat för den testade genen. Vid en parning mellan bärare och normal hund är chansen att ärva en förändrad kopia 50 %. När båda föräldrarna har 2 förändrade kopior har avkomman 100 % risk att ärva varianten från båda föräldrarna.

Viktigt för hundägare

Spara gentestutlåtandet och se till att resultatet finns i hundens journal. Visa det vid akutbesök och när du besöker en ny klinik. För en uppdaterad lista över alla läkemedel som hunden tar så att möjlig samverkan kan kontrolleras när ny behandling planeras.

Ge genresultatet till veterinären så att olämpliga läkemedel kan undvikas eller behandlingen anpassas.

Om du misstänker oavsiktlig exponering, spara produktens namn, aktiv substans, uppskattad mängd och tidpunkt för exponeringen. Förvara läkemedel utom räckhåll för hunden hemma och i stallet. Berätta för veterinären om genresultatet före sedering, operation, parasitbehandling eller start av ett nytt långvarigt läkemedel.

Ivermektin avsett för hästar är ett exempel på en produkt som kan orsaka livshotande förgiftning om en läkemedelskänslig hund får i sig den av misstag.

Se till att den som tillfälligt tar hand om hunden bara ger läkemedel enligt dess individuella behandlingsplan. Ta med en skriftlig läkemedelslista även när besöket verkar gälla bara ett nytt symtom. Bedömningen av samverkan kräver information om alla aktuella läkemedel.

Vanliga frågor

Är en hund med en förändrad kopia skyddad mot läkemedelsbiverkningar?

Nej: en hund med en förändrad kopia kan också få läkemedelsförgiftning, även om effekterna oftast är lindrigare än hos en hund med två kopior. Ett resultat på +/- tyder på en bärare med nedsatt förmåga att tåla vissa läkemedel.

Kan en blandras ha MDR1-varianten?

Ja: varianten har hittats hos många blandraser, och en del av dem ser inte ut som vallhundar. En enskild hunds status fastställs med gentest och inte utifrån utseendet. Testet identifierar just denna variant; det fastställer inte andelarna av olika raser i hundens ursprung.

Kan min hund få parasitbehandling trots varianten?

Ja, det finns lämpliga alternativ: till exempel kan godkänd användning för att förebygga hjärtmask vara säker även för en läkemedelskänslig hund. Säkerheten beror dock på den specifika produkten och hur den används. Ändra eller avbryt inte behandlingen själv; gå igenom planen med veterinären.

Kan en hund bli frisk från genvarianten?

Det finns ingen bot och inget specifikt motgift mot den läkemedelskänslighet som hänger ihop med varianten. Det betyder inte ständig sjukdom: noggrant val av läkemedel och hänsyn till samverkan gör att en hund kan leva normalt. En eventuell läkemedelsförgiftning behandlas med stödjande vård utifrån de symtom den orsakar.

Har alla valpar i en kull samma genresultat?

Inte nödvändigtvis: när båda föräldrarna är bärare kan en valp ha 2, 1 eller inga förändrade kopior. En valps resultat kan därför inte fastställa den individuella läkemedelskänsligheten hos alla dess syskon. Båda föräldrarnas genresultat behövs för att bedöma valparnas risk.