Njursten hos hund – symtom, uppföljning och behandling

Översikt

Njursten och sten i urinledaren sitter på olika ställen

En urinledare för urin från en njure till urinblåsan. En sten som har fastnat i den kan hindra njuren från att tömmas. Urinröret för däremot urin ut ur urinblåsan, så stopp i urinröret påverkar ett annat ställe i urinvägarna. Stenens läge avgör vilka tecken som följer och vilka behandlingsalternativ som finns.

Bara en liten del av urinstenarna sitter i njurarna eller urinledarna. Att hitta en njursten som inte orsakar några problem betyder inte i sig att operation behövs. Uppskattningsvis 20–30 % av stenarna i de övre urinvägarna hos hund är struvit, som kan gå att lösa upp. Kalciumoxalatstenar löses inte upp med läkemedel eller kost.

Behandlingen syftar till att bevara njurfunktionen och undvika onödig skada på njurvävnaden.

Orsaker

Mineraler fälls ut som stenar

Stenar bildas när mineraler i urinen under lämpliga förhållanden fälls ut som kristaller och växer till stenar. Koncentrerad urin ökar koncentrationen av ämnen som kan kristallisera. Urinens surhet påverkar också hur lösliga olika mineraler är. Ärftliga egenskaper, ämnesomsättningssjukdomar och infektioner kan påverka stenbildningen.

Hos hund hänger struvitstenar ofta ihop med urinvägsinfektion orsakad av ureasbildande bakterier. Ökad utsöndring av kalcium i urinen kan göra hunden benägen att få kalciumoxalatstenar. Uratstenar kan hänga ihop med en ärftlig störning i urinsyraomsättningen eller en levershunt. Cystinstenar beror på försämrad återupptagning av aminosyror i njurtubuli.

Varför kan en stens läge bli farligt?

När urinflödet blockeras vidgar den uppdämda urinen njurbäckenet. Urinledaren kan också vidgas ovanför stoppet. Ökande tryck kan få fungerande njurvävnad att tillbakabildas. Långvarig tryckskada kan förvandla njuren till en dåligt fungerande, vätskefylld säck. En växande njursten kan också trycka på njurvävnaden utan att flytta sig ner i urinledaren.

Riskfaktorer

Bedömningen av benägenheten att få sten tar hänsyn till stentypen och bakomliggande sjukdomar. Kalciumoxalatstenar förekommer oftare hos raser som dvärgschnauzer, bichon frisé och shih tzu. De bildas särskilt hos medelålders och äldre hundar. Högt kalcium i blodet och överfunktion i bisköldkörtlarna kan bidra till denna benägenhet.

Dalmatiner kan ha ärftlig hyperurikosuri, eller hög utsöndring av urinsyra i urinen, som gör dem benägna att få uratstenar. Cystinstenar hittas oftast hos yngre okastrerade hanar. Urinvägsinfektion har särskild betydelse för struvitstenar. Om den andra njuren redan är sjuk kan stopp i urinledaren orsaka tydliga uremiska tecken.

Typiska symtom

En njursten kan hittas utan problem som skulle kräva att den tas bort. En sten som har flyttat sig ner i en urinledare kan innebära:

• Buksmärta eller obehag i buken.
• Minskad aptit.
• Trötthet och tystnad.
• Kräkningar.
• Blod i urinen.

Feber kan också förekomma om det finns en njurinfektion. Infektion kan innebära ökat drickande och ökade urinmängder. Typiska tecken från de nedre urinvägarna kan saknas vid stopp i urinledaren. Stopp på båda sidor, eller sjukdom även i den andra njuren, kan också orsaka uttorkning och en tydlig försämring av allmäntillståndet.

Njurinfektion kan också innebära viktnedgång. Infektion kan orsaka kissolyckor inomhus eller krystning vid urinering.

Komplikationer och följder

Stopp, infektion och njurskada

Stopp i urinledaren kan orsaka bestående förlust av njurfunktion. Den andra njuren kan kompensera så väl att koncentrationerna av slaggprodukter i blodet ännu inte har stigit. Normalt kreatinin utesluter därför inte ensidigt stopp i urinledaren.

Farligt högt kalium i blodet kan utvecklas även utan påvisad rytmrubbning i hjärtat. Njurinfektion kan orsaka akut njurskada. Bakterier kan också spridas till blodet.

I en serie av 44 hundar med stopp i urinledaren hade 59 % en positiv urinodling. Varfylld infektion i njurbäckenet med samtidig sepsis hittades hos 30 %. Siffrorna gäller utvalda patienter med stopp och inte alla symtomfria njurstenar.

Nytt stopp efter behandling med stent har rapporterats hos 9 % av hundarna. Återfall kan innebära samtidig förträngning av urinledaren. Hur mycket funktion en enskild njure kan återfå kan inte säkert förutsägas.

Njursten hör till de faktorer som gör hunden benägen att få njurinfektion.

Undersökning hos veterinären

Läge, urinflöde och njurfunktion

Ultraljud och röntgen är vanliga undersökningar för att lokalisera stenar. Alla stenar syns inte på vanlig röntgen. Ultraljud bedömer njurarna, urinledarna och urinblåsan. En förstorad, öm njure kan också kännas vid palpation.

Vidgning av njurbäckenet och urinledaren ovanför ett stopp stöder diagnosen. Vidgning av njurbäckenet under 5 mm kräver noggrann tolkning, om det inte också finns vidgning av urinledaren ovanför ett stopp. Om ultraljud inte visar något stopp kan röntgen komplettera undersökningen. Att ingen sten syns utesluter inte stopp av en annan orsak, till exempel en ärrförträngning.

Blodprover bedömer allmäntillstånd och njurfunktion. Kalium mäts, eftersom en ökning kan vara farlig. Urinbedömningen omfattar pH, kristaller och bakterieväxt. Urinodling är särskilt viktig vid stopp i urinledaren hos hund. Resistensbestämning vid odlingen hjälper till att välja ett lämpligt antibiotikum mot infektionen.

Stenens sammansättning uppskattas utifrån urinresultat och röntgenutseende. En borttagen sten genomgår om möjligt kvantitativ mineralanalys. Behandlingsbara störningar i kalciumomsättningen utreds också vid kalciumoxalatstenar.

Behandling

När räcker uppföljning?

Veterinären kan följa en njursten som inte orsakar stopp, återkommande infektion, smärta eller tryck på njurvävnaden. Uppföljningen omfattar urinprover och bilddiagnostik av urinvägarna. En sten som växer eller orsakar problem bedöms på nytt för behandling.

Behandling av stopp på sjukhus

Uttorkning och farliga elektrolytrubbningar behandlas före eller samtidigt med ingreppet. Urinens avflöde från njuren måste säkras. En stent, ett inre rör, kan placeras i hundens urinledare för att leda förbi stenen. Vid ett stenstopp hos hund är en stent som placeras av en erfaren operatör förstahandsalternativet.

Svaret hos en stabil patient kan bedömas under 24–72 timmar med övervakning på sjukhus. Det betyder inte att man väntar så länge hemma vid ett bekräftat stopp. Enbart konservativ behandling fortsätter inte om urinmängden förblir låg, kaliumet stiger eller njurvärdena försämras. Tilltagande vidgning av njurbäckenet är ett annat skäl att häva stoppet. Tät uppföljning kan planeras för vissa noggrant utvalda stabila patienter om vidgningen av njurbäckenet är högst 3–5 mm. Beslutet beror på hela situationen och en erfaren behandlande veterinärs bedömning.

Bekräftad njurinfektion behandlas med ett antibiotikum som väljs utifrån odlingssvaret. Svår njurinfektion kan kräva sjukhusvård och dropp. En stent hjälper också bakterier och inflammatoriskt material att rinna ut från den infekterade njuren.

Upplösning, sönderdelning eller borttagning

Upplösning av en njursten som stämmer med struvit kan prövas med kost och infektionsbehandling. Upplösningen kräver att stenen omges av lämplig urin. En blockerad urinledare förbikopplas vid behov med en stent före upplösningen. Kalciumoxalatstenar löses inte upp, så en sten som orsakar problem kan tas bort eller delas sönder. Möjligheten att lösa upp urat- och cystinstenar bedöms individuellt.

Mindre invasiva metoder för stenborttagning föredras när det är möjligt för att skydda njurfunktionen.

Stötvågsbehandling utifrån, ESWL, passar i regel för njurstenar upp till 1,5 cm hos hund. En stent i urinledaren kan också behövas vid en sten större än 1–1,5 cm. En stor sten eller en sten som inte passar för stötvågsbehandling kan tas bort med en endoskopiassisterad metod. Stötvågsbehandling har krävt upprepad behandling hos 15–50 % av hundarna. Dessa ingrepp kräver specialistkunskap.

Resultat av ingreppen

En dödlighet under 2 % har rapporterats för stentbehandling av urinledaren hos hund. Dödligheten vid stötvågsbehandling har rapporterats vara under 2 %. Siffrorna gäller serier av ingrepp och inte prognosen för en enskild hund.

Återhämtning efter behandlingen

En stent kan sitta kvar länge om den fungerar och situationen följs upp. I en serie med stentar hos hund satt stentarna kvar i upp till 1 158 dagar. Ny förträngning eller blockering kan kräva att stenten byts. Rutinmässigt byte behövs inte för alla patienter.

Urinmängden kan öka betydligt efter att ett stopp har hävts. Vätskebalans och elektrolyter följs för att förhindra uttorkning och för stor kaliumförlust. Kraftigt förhöjda njurvärden före hävningen gör hunden benägen att få större urinmängder efter stoppet.

Efter behandling av njurinfektion kontrolleras blod- och urinprover oftast 1–2 veckor efter att antibiotikabehandlingen har avslutats.

Förebyggande

Förebyggandet planeras utifrån stenens mineralsammansättning. Att späda ut urinen minskar de förhållanden som gynnar stenbildning. Vatten kan blandas i maten, eller blötfoder med över 75 % fukt kan användas. Att påvisa och behandla urinvägsinfektion är centralt för att förebygga infektionsrelaterad struvitsjukdom.

Högt kalcium i blodet som gör hunden benägen att få kalciumoxalatstenar korrigeras om möjligt. En purinfattig kost kan väljas för att förebygga uratstenar. Vid androgenberoende cystinstenssjukdom kan kastration förhindra återfall.

Hundar som ofta bildar nya kalciumoxalatstenar röntgas oftast var 3–6:e månad. Sammansättningsspecifik behandling syftar till att förhindra beläggningar på en långvarig stent och nya stenar.

Viktigt för hundägare

Vet vad som följs och när du ska söka vård

Spara uppgifter om stenens läge och mått, eventuell mineralanalys, urinodlingar och njurvärden. Anteckna förändringar i aptit, vikt, kräkningar, drickande och urinering. Ta med uppgifter om läkemedel och kost samt tidigare resultat från bilddiagnostik. Urinresultat, stenens utseende och mineralsammansättning påverkar valet av behandling.

Fråga om stenen redan orsakar problem eller är ett fynd som ska följas. Om hunden har en stent, kom överens om hur dess funktion ska följas och hur en eventuell infektion ska utredas. Ta reda på vilka tecken som innebär att ni omedelbart ska komma tillbaka. Typiska tecken från urinblåsan kan saknas vid stopp i urinledaren. Vänta inte med att söka vård för att hunden inte krystar när den kissar. Nya kräkningar, smärta eller försämrat allmäntillstånd behöver bedömas enligt dina anvisningar för akutlägen.

Vanliga frågor

Måste en njursten utan tecken alltid tas bort?

Nej. Behandling övervägs särskilt vid samtidigt stopp, återkommande infektion, smärta eller tryck på njurvävnaden. Ett fynd som inte orsakar problem kan följas med urinprover och ultraljud. Uppföljning innebär planerade kontroller där stenens tillväxt och eventuell påverkan på urinflödet bedöms på nytt.

Kan njurvärdena i blodet vara normala trots ett stopp?

Ja. Vid ensidigt stopp i urinledaren kan den andra njuren kompensera så väl att azotemi inte uppstår. Stoppet kan då förbli oupptäckt utan bilddiagnostik. Bedömningen av urinledaren använder därför också ultraljud och de samlade fynden; ett normalt blodprov utesluter inte en lokal njurskada.

Kan en hunds njursten lösas upp?

En njursten som stämmer med struvit kan lösas upp om urinens avflöde är säkrat. Uppskattningsvis 20–30 % av stenarna i de övre urinvägarna hos hund är struvit. Kalciumoxalatstenar löses inte upp. Behandlingen av urat- och cystinstenar bedöms separat.

Vad är en stent i urinledaren?

Det är ett rör som placeras inne i urinledaren och som låter urin passera från njuren till urinblåsan förbi ett stopp. En stent kan sitta kvar länge. Dess funktion och eventuella nya stenar följs, eftersom ny förträngning eller blockering kan kräva ytterligare behandling.

Varför får en hund fortfarande vätska efter att ett stopp har hävts?

Urinmängden kan öka betydligt efter hävningen. Utan tät uppföljning av vätska och elektrolyter kan hunden bli uttorkad eller kaliumet i blodet sjunka för lågt. Den fortsatta vården beror därför på uppmätt urinmängd och blodprover och inte bara på om stoppet förbikopplades framgångsrikt.