Tarminvagination hos hund – symtom, operation och återhämtning

Översikt

Normalt för vågor av sammandragningar i tarmen innehållet framåt. Vid invagination gör den del som glider in i en annan passagen för mat och vätska trängre. Stoppet kan vara delvis eller fullständigt.

Vanliga ställen är tunntarmen eller övergången mellan tunntarm och tjocktarm. Oftast glider en del längre upp in i en del längre ner i passagens normala riktning. Invagination kan dock också uppstå i motsatt riktning. Hos en del hundar går den ibland tillbaka av sig själv och kommer sedan tillbaka. En tillfällig förbättring utesluter därför inte invagination.

I en grupp med 153 opererade hundar var det vanligaste enskilda stället övergången mellan tunntarm och tjocktarm, som var drabbad hos 66 hundar, eller 43 %.

Orsaker

Ojämna tarmrörelser gynnar att tarmen skjuts in i sig själv

Invagination kan bero på en obalans i tarmens rörelser som orsakas av inflammation eller annan sjukdom. En del som rör sig kraftigt kan glida in i en angränsande del som rör sig dåligt. Hos hund kan det ske vid svår sjukdom med kräkningar och diarré.

Parasiter och bakteriell eller virusorsakad tarminflammation kan göra hundar benägna för invagination. Parvovirus är en möjlig inflammatorisk utlösande faktor. Ett främmande föremål kan förändra tarmens funktion och bli en utgångspunkt. En tumör eller kronisk inflammatorisk tarmsjukdom kan också ligga bakom.

Ett trådformat främmande föremål kan dra ihop tarmen och bidra till invagination. Den exakta orsaken kan dock inte alltid fastställas. En hund kan ha mer än en invagination.

Sammantryckning kan skada tarmväggen

Blodkärlen i den inskjutna tarmen kan tryckas ihop, vilket ger svullnad. Långvarigt stört blodflöde kan leda till vävnadsdöd. Skadad tarm kan läcka innehåll ut i buken. Det kan ge en livshotande inflammation i bukhinnan, bukhinneinflammation.

Riskfaktorer

Invagination är vanligast hos hundar under 1 år, även om vuxna också kan drabbas. Bland 153 hundar som behövde opereras var medianåldern 10 månader, med en spridning på 2–156 månader. Parasiter, tarminfektioner och svalda främmande föremål är viktiga bidragande faktorer hos unga hundar.

Hos äldre hundar utreds möjliga tarmtumörer eller sjukdom i tarmväggen noggrant. Schäfer har beskrivits som mer benägen än andra raser. Tidigare buk- eller tarmoperation kan hänga ihop med invagination. I samma grupp med 153 hundar hade 19 % opererats under de föregående 30 dagarna.

Typiska symtom

Kräkningar eller diarré kan börja innan själva invaginationen uppstår. Svårighetsgraden beror på läget och om stoppet är fullständigt.

• Hunden kräks eller kan inte behålla mat och vatten.
• Avföringen är lös eller innehåller färskt blod.
• Aptiten minskar eller hunden vägrar äta.
• Hunden verkar dämpad, trött eller nedstämd.
• Buken är öm, spänd eller svullen.
• Långvarig sjukdom kan ge viktminskning.

Avföringen kan först vara normal eller lös även vid stopp. Vid långvarigt fullständigt stopp kan hunden sluta bajsa. Lindrig eller återkommande invagination kan ge problem i veckor eller månader.

Vid invagination vid övergången mellan tunntarm och tjocktarm kan tarmvävnad ibland sticka ut genom anus. Veterinären skiljer detta från ett verkligt ändtarmsframfall genom att undersöka vävnaden och området runt omkring.

Komplikationer och följder

Tarmskada och läckage från den kirurgiska skarven är allvarliga risker

Fullständigt tarmstopp kan ge uttorkning och rubbningar i salter och syra–basbalans. Skadad tarm kan perforeras och ge bakteriell bukhinneinflammation. Sepsis och chock är också möjliga komplikationer.

Om en stor mängd tarm måste tas bort kan den kvarvarande delen vara otillräcklig för normalt upptag av näring. Om tarmskarven går upp efter operationen kan det ge en ny livshotande episod av bukhinneinflammation. Läckage visar sig oftast ungefär 3–5 dagar efter operationen. En allvarligt sjuk hund kan ha sämre vävnadsläkning.

Lågt albumin före operationen, under 2–2,5 gram per deciliter, förknippas med ökad risk för att tarmskarven går upp. Behandling med glukokortikoider kan också öka denna risk. Läckage kräver oftast en ny operation och innebär hög risk för död.

Svår sjukdom kan också innebära en utbredd koagulationsrubbning. Efter operationen kan diarré och uppstötningar, att maten kommer tillbaka, försvåra återhämtningen. Prognosen beror på hur länge stoppet varat, dess läge och omfattning samt den tarmskada som följt med det.

Prognosen är ofta god, men återfall är möjliga

Tidig operation och effektiv understödjande vård förbättrar chanserna att överleva. Av 153 opererade hundar överlevde 144, eller 94,1 %, de första 14 dagarna efter operationen. Allvarliga eller livshotande komplikationer vid operationen förekom hos ungefär 14 %.

Andelar återfall på 11–20 % efter operation har beskrivits. Andelarna i mindre patientgrupper har också varierat från 6–27 %. I en separat grupp med 153 hundar kom invaginationen tillbaka hos 4, eller ungefär 3 %. Alla dessa återfall upptäcktes inom 72 timmar efter operationen. Senare återfall är också möjliga, till och med 3 veckor efter ingreppet.

Undersökning hos veterinären

Undersökning och laboratorieprover bedömer också allmäntillståndet

Veterinären frågar när tecknen började och hur kräkningarna och diarrén utvecklades. Palpation av buken kan visa en korvformad, förtjockad tarmdel. Undersökningen bedömer också uttorkning, puls och slemhinnornas färg. Dessa förändringar i allmäntillståndet är inte specifika för invagination.

Blodstatus, biokemiska blodprover och urinprov är vanliga grundundersökningar. Resultaten bedöms för uttorkning, saltrubbningar och eventuell njurskada. Avföringsprov kan leta efter inälvsparasiter som en möjlig bakomliggande orsak.

Vid perforation av tarmen kan de vita blodkropparna vara ökade eller minskade på grund av svår inflammation. Kräkningar och stopp kan också förändra värdena för kalium, klorid och syra–basbalans i blodet. Patienter med stopp har ofta förhöjt laktat eller koncentrerat blod, hemokoncentration.

Ultraljud visar koncentriska tarmlager

På vanlig röntgen kan fullständigt stopp synas som tarmslingor som vidgats av gas och vätska. Delvis stopp kan förbli oklart på vanlig röntgen. Ultraljud visar ofta invagination som koncentriska ringar som liknar en måltavla. I en längsgående bild syns tarmväggens lager inneslutna i varandra.

Ultraljud kan också hjälpa till att hitta den bakomliggande sjukdomen. Ibland behövs en kontrastundersökning eller datortomografi. Om perforation misstänks väljs ett vattenlösligt jodkontrastmedel i stället för barium. En diagnostisk bukoperation kan både diagnostisera och behandla invagination.

Vävnadsprover kan visa en bakomliggande sjukdom

Vävnadsprover från tarmen kan utreda bakomliggande inflammation eller en tumör. Prover undersöktes från 93 hundar, eller 60,8 %, i samma kirurgiska grupp.

Behandling

Vätskebalansen korrigeras och tarmens livsduglighet bedöms

Behandlingen börjar med att stödja cirkulationen och korrigera uttorkning med dropp. Saltrubbningar som påvisats i blodproverna styr valet av vätska. Operationen görs så snart hunden klarar narkos och ingreppet. Läkemedel och operation sköts av veterinären.

Kirurgen undersöker buken för en bakomliggande orsak och andra invaginationer. Om tarmen är tillräckligt frisk kan invaginationen ibland försiktigt föras tillbaka för hand under operationen. Död vävnad eller en del som inte kan föras tillbaka tas bort. De friska ändarna förenas med suturer eller agraffer, så att en anastomos skapas. I gruppen med 153 kirurgiska patienter behövde tarm tas bort och skarvas hos 129 hundar, eller 84 %.

Försök att föra tillbaka invaginationen kan också skada tarmen under operationen. Sådana skador uppstod hos 10 av de 153 hundarna, eller ungefär 7 %.

Nytta och skada med att fixera tarmslingor vid varandra vägs individuellt

Enteroplikation innebär att tarmslingor fixeras vid varandra för att förhindra återfall. Den har inte visats minska återfallen statistiskt säkerställt jämfört med behandling utan fixering. Resultaten i små patientgrupper har dock tenderat att tala för fixering.

Fixering kan också göra hundar benägna för ett nytt tarmstopp. I sällsynta fall kan en tarmdel klämmas fast mellan fixeringssuturerna. Valet beror på en individuell avvägning mellan risken för återfall och ingreppets skador.

Återhämtningen kräver smärtlindring och tidig näring

Smärta efter operationen behandlas ofta med smärtstillande läkemedel av opioidtyp. Droppet fortsätter vid behov tills hunden äter normalt. Behovet av antibiotika beror delvis på förorening av buken eller operationsområdet. Bakomliggande parasiter eller tarmsjukdom behandlas också.

De flesta patienter kan få mat inom 24 timmar efter operationen. I gruppen med 153 hundar var den mediana vårdtiden 2 dagar, med en spridning på 1–14 dagar. Motionen begränsas till lugna promenader i koppel i ungefär 10–14 dagar, utan löpning och hopp. Ihållande kräkningar efter operationen kan hänga ihop med att tarmen slutat röra sig.

Förebyggande

Att hitta och behandla orsaken till tarminflammationen är centralt för att förebygga återfall. Inflammation orsakad av parasiter kräver avmaskning. Ett byte av kost är också en del av den fortsatta vården för en del hundar. Att förhindra att hunden sväljer främmande föremål minskar en känd bidragande faktor. Tvära byten av kost kan bidra till tarminflammation och invagination.

Om en tumör i tarmväggen eller kronisk inflammation ligger bakom problemet är behandlingen av den fortfarande en del av vården efter att stoppet hävts. En orsak som går att förebygga kan inte hittas i alla fall.

Viktigt för hundägare

Anteckna när kräkningarna eller diarrén började och om det fanns tydligt bättre perioder mellan episoderna. Berätta för veterinären om tidigare bukoperationer, parasiter och om hunden kan ha svalt ett främmande föremål.

Nya kräkningar eller ny buksmärta under återhämtningen kräver kontakt med den behandlande kliniken, eftersom invagination kan återkomma.

Ta med tidigare provresultat och anvisningar från utskrivningen. Kom före utskrivningen överens om hur utfodring och uppföljning ska skötas. Anteckna hemma ätande, kräkningar, tarmtömning och ork. Notera också hur väl den ordinerade begränsningen av motionen har följts.

Vanliga frågor

Kan en hund bajsa vid tarminvagination?

Tidigt vid tarmstopp kan hunden fortfarande bajsa, och avföringen kan vara normal eller diarréartad. Vid långvarigt fullständigt stopp kan tarmtömningen upphöra. Att hunden bajsar utesluter därför inte ensamt stopp om hunden kräks och försämras.

Behöver tarminvagination alltid opereras?

De flesta invaginationer kräver operation. Ibland går en tillbaka av sig själv, men den kan uppstå igen. Vid operationen bedöms tarmens livsduglighet och den skadade delen tas vid behov bort. Att vänta hemma passar inte för en hund med svåra tecken, eftersom stoppet snabbt kan ge vävnadsdöd i tarmen.

Varför är tarminvagination vanligare hos valpar?

Inälvsparasiter, virusorsakad tarminflammation och svalda främmande föremål hos unga hundar kan störa tarmens rörelser. Invagination är vanligast hos hundar under 1 år. Vuxna kan också drabbas, och då ägnas särskild uppmärksamhet åt möjliga tarmtumörer eller sjukdom i tarmväggen vid utredningen.

Kan tarminvagination komma tillbaka efter en lyckad operation?

Invagination kan återkomma, och andelar återfall på 11–20 % efter operation har beskrivits. I en grupp med 153 hundar inträffade återfall hos 4, eller ungefär 3 %. Alla dessa återfall skedde inom 72 timmar. Nya kräkningar och ny buksmärta motiverar en ny bedömning.

Hur lång tid tar återhämtningen efter operation för tarminvagination?

I en grupp med 153 hundar var den mediana vårdtiden efter operationen 2 dagar, men den varierade från 1–14 dagar. Motionen begränsas oftast i 10–14 dagar. Återhämtningen beror delvis på hur mycket tarm som togs bort och vilken skada stoppet orsakat. Risken för läckage från tarmskarven är störst runt dag 3–5.