Vaginal hyperplasi hos hund – svullnad och behandling

Översikt

Vid vaginal hyperplasi buktar svullen slemhinna till en början in i slidans hålrum. En större utbuktning kan bli synlig mellan blygdläpparna.

Svårighetsgraden delas in i 3 kliniska typer.

Uppskattningar av förekomsten når så högt som 8–10 % av tikarna. Indiska djursjukhus påvisade 94 fall bland 9 236 fall av gynekologisk sjukdom, eller 1,02 %. Siffran beskriver alltså gynekologiska fall och inte alla tikar i området.

Vaginal hyperplasi kan förbli inre, utan någon synlig knöl utvändigt. Äkta vaginalt framfall är mindre vanligt och kan till exempel hänga ihop med svår förlossning.

Orsaker

Östrogen får slidans slemhinna att svullna under ett löp. Vid vaginal hyperplasi är den vanliga ökningen av blodflöde och svullnad överdriven. Den exakta mekanismen är dock okänd.

Östrogenet i blodet hos en drabbad tik är inte nödvändigtvis högre än hos en frisk hund. En ovanlig känslighet i vävnaden för östrogen är en möjlig förklaring. Svullnaden börjar på slidans botten framför urinrörets öppning.

Förtjockning av slemhinnan och den underliggande vävnaden ökar utbuktningen. En första inre utbuktning kan gå vidare till en delvis eller fullständig cirkulär utbuktning. Symtom kan också uppstå runt valpningen när hormonbalansen förändras.

Normal blodig flytning under ett löp kommer från livmodern. Det östrogen som är ansvarigt bildas i äggstockarnas folliklar.

Ett enstaka fall av framfall har också beskrivits efter östrogenläkemedel som använts för att framkalla löp.

Riskfaktorer

Tillståndet är vanligast hos unga tikar under deras första löp. I rapporterade fall inträffade 73–86 % under det första, andra eller tredje löpet. En typisk patient är en okastrerad tik med fortsatt hormonaktivitet i äggstockarna.

Raser med kort nos har varit överrepresenterade bland patienterna. Boxer och stora hundar förekommer också ofta i fallbeskrivningarna. Exakta rasanlag har dock inte fastställts i jämförande studier.

I den indiska gruppen med 94 patienter var 48,94 % labrador retrievers. Mopsar utgjorde 24,47 % av samma grupp. Av patienterna var 43,62 % mellan 1 och 2 år. De som var äldre än 4 år utgjorde 13,83 %.

Av samma 94 hundar var 35,11 % i proöstrus vid undersökningen. Östrus utgjorde 60,64 %. Diöstrus utgjorde 4,25 %.

En kirurgisk jämförelse omfattade en försöksgrupp med 7 tikar och en jämförelsegrupp med 6. Av de opererade tikarna var 8 i sitt första löp. De 5 som undersöktes under senare löp hade redan haft utbuktning under en tidigare cykel.

Typiska symtom

Du kan märka följande tecken:

• En synlig utbuktning eller vävnadsmassa kommer ut genom vulvan under ett löp.

• Tiken försöker slicka den blottade slemhinnan och kan skada den.

• Det blir svårt att kissa om den utbuktande vävnaden blockerar urinflödet.

• Tiken vägrar parning trots att hon verkar vara i rätt skede av cykeln.

• Den blottade vävnadens yta blir irriterad, skadad eller inflammerad.

Svårigheter att kissa är ganska ovanliga vid vanlig vaginal hyperplasi. En mindre förändring kan förbli helt inne i vulvan. Synlig vävnad kan variera från en tungformad utbuktning till en ringformad massa.

Vävnadsskador kan ge lokal smärta, särskilt när inflammation eller skada håller i sig.

Komplikationer och följder

Blottad slemhinna kan skadas av friktion eller av hundens egen uppmärksamhet. Sekundär infektion kan uppstå i skadad vävnad. Kraftigt förlorad blodförsörjning kan få den utbuktande vävnaden att dö.

Bakåtförskjutning av urinblåsan i samband med framfall har också beskrivits hos en enskild hund. Lindrig sjukdom kan lägga sig när cykeln går vidare utan något ingrepp. Uppskattningarna av återfall efter spontan tillbakagång varierar mellan 66 och 100 %.

Vaginal hyperplasi blöder oftast inte i sig, men skadad vävnad kan göra det.

Undersökning hos veterinären

Diagnosen väger samman sjukhistoria, klinisk undersökning och vid behov laboratorieprover. Veterinären fastställer sambandet med fortplantningscykeln. Undersökningen bedömer om den utbuktande vävnaden är ett slemhinneveck eller en annan förändring.

Förändringens svårighetsgrad

Vid typ I förblir svullen vävnad på slidans botten inne i vulvan. Vid typ II buktar vävnad från botten och sidoväggarna ut i tung- eller päronform. Vid typ III buktar hela omkretsen ut som en ring med en central öppning.

Urinrörets yttre öppning ligger på den utbuktande vävnadens undersida. Svårigheter att kissa vägs in när vården planeras. Inflammation och möjlig vävnadsdöd påverkar behovet av kirurgi.

Cellprover och att skilja ut andra tillstånd

Förhorning av ytcellerna i ett prov från slidan visar en östrogeneffekt. Blodtonad flytning som är typisk för löp hjälper också till att fastställa cykelns skede. Sexuellt beteende är en annan iakttagelse som används för att bedöma den hormonella fasen.

En tumör i slidan är en viktig alternativ orsak till en liknande utbuktning. En förstorad klitoris eller ett livmoderframfall kan också se ut som en massa runt vulvan. En synlig vävnadsknöl ensam fastställer därför inte dess ursprung.

Cellprover kan också påvisa inflammationsceller eller avvikande celler som tyder på en tumör. Vaginoskopi, undersökning av slidan med kamera, hjälper till att lokalisera skador på ytan. Den kan också fastställa om blödningen kommer från slidan eller från livmoderhalsens håll.

Ultraljud kan vid behov utreda möjliga förändringar i livmodern eller äggstockarna. Fullständigt blodstatus kan bedöma blodbrist i samband med blodig flytning. Blodkemi kan hjälpa till att utreda andra systemiska sjukdomar i samma situation.

Lokal palpation kan visa en förträngning av slidan eller ett onormalt band av bindväv. En tydligt ensidig förändring väcker också misstanke om en lokal tumör. Ett leiomyom, en tumör i glatt muskulatur, kan bli tydligt när svullnaden under löpet minskar.

Mer än 70 % förhornade ytceller passar med en kraftig östrogeneffekt. Den kan komma från äggstockarna eller från hormoner utifrån. Blodig flytning kan också komma från urinvägarna. En koagulationsrubbning kan också ge liknande blödning.

Tumörer i slida och vulva förekommer i en genomsnittlig ålder av 7–10 år. Om flytningen är ständig och hur riklig den är fastställs som en del av sjukhistorien.

Behandling

Behandlingen beror på hur omfattande utbuktningen är och på tikens avelsstatus. Målet är att hålla den blottade slemhinnan ren och skyddad mot ytterligare skador. En skyddskrage förhindrar slickande och självskador.

Behandling av en lindrig förändring

En liten inre förändring kan lägga sig utan operation. Svullnaden minskar ofta när östrogenet inte längre dominerar cykeln. Förändringar av typ I och II kan krympa spontant när hormoneffekten avtar.

Veterinären kan vid behov använda en lokal antibiotikasalva. I vissa fall som upptäcks före ägglossningen kan hormonell framkallning av ägglossning övervägas. Veterinären kan välja gonadotropinfrisättande hormon eller koriongonadotropin för detta.

Kirurgi och förebyggande av återfall

Vävnad som blockerar urineringen eller har dött kan behöva tas bort kirurgiskt. Vid typ II kan överflödig vävnad under slemhinnan tas bort. Svåra förändringar av typ III kan behandlas genom att utbuktande vävnad tas bort runt hela ringen.

Enbart lokal borttagning av vävnad kan följas av återfall under nästa cykel. Att ta bort äggstockarna tar bort den hormonella påverkan som håller i gång återfallen. Svullnaden lägger sig oftast inom 7–10 dagar efter att äggstockarna tagits bort.

Vid typ III kombineras borttagningen av vävnad med borttagning av äggstockarna. Äggstockarna kan tas bort ensamma eller tillsammans med livmodern. Att bara ta bort livmodern kan i stället lämna äggstockarnas hormonaktivitet kvar.

Manuell återföring av vävnaden och en sutur som drar ihop öppningen har använts. Metoden rekommenderas inte på grund av smärta och skador på vulvan. Om ett framfall inte stannar på plats kan kirurgisk fixering av livmodern övervägas.

Att ta bort äggstockar och livmoder under ett löp innebär en större blödningsrisk. Parning kort efter denna operation kan skada operationsstället i slidan. Eventuell samtidig sjukdom i livmodern vägs också in när ingreppet väljs.

Borttagning av enbart äggstockarna kan i allmänhet göras med ett mindre snitt än borttagning av både äggstockar och livmoder. Det innebär också färre möjliga blödningsställen. Att bara ta bort äggstockarna kan också minska risken att en urinledare av misstag stängs.

Smärtlindring och utredning av infektion

Smärta av vävnadsskador kan behandlas med ett icke-steroidalt antiinflammatoriskt läkemedel som veterinären ordinerar. Vissa fall med svår smärta kan också behöva ett opioidläkemedel. Odling av inflammatorisk flytning hjälper till att rikta eventuell antimikrobiell behandling som behövs.

Förebyggande

Att ta bort äggstockarna förhindrar återfall som hänger ihop med den hormonella cykeln. Vaginal hyperplasi kommer oftast inte tillbaka efter fullständig borttagning av äggstockar och livmoder. Avel på en drabbad hund rekommenderas inte.

Ärftlig mottaglighet misstänks, eftersom fall förekommer inom samma linjer. Vaginal hyperplasi i sig gör dock inte nödvändigtvis en tik ofruktsam. En del rasklubbar för boerboel rekommenderar bedömning av vaginal hyperplasi som en rasspecifik hälsokontroll före avel.

Hälsouppgifter om syskon, föräldrar och avkomma samlas också in för att stödja avelsvalen.

En del rasklubbar för boerboel rekommenderar att alla resultat av hälsotester delas öppet, även de som inte är perfekta.

Viktigt för hundägare

Anteckna när löpet började och när utbuktningen blev synlig. Anteckna om den har förekommit under tidigare löp eller valpningar. Fotografera förändringen för att följa storleken utan onödig hantering. Berätta för veterinären om tiken kissar normalt och om hon kan nå området för att slicka det.

Fråga vilken vävnad som bildar förändringen och om det finns skador på ytan. Kom överens om när återbesöket ska ske och vilka förändringar du ska hålla koll på hemma. Diskutera behandlingen av den nuvarande utbuktningen och en plan för nästa cykel. Om tiken redan har kastrerats, ta med operationsberättelsen för att klargöra om äggstockarna finns kvar.

En utbuktning som krymper när ett löp tar slut kan komma tillbaka vid nästa löp. Skydd som veterinären ordinerat förhindrar självförvållade skador under läkningen.

Vanliga frågor

Är vaginal hyperplasi samma sak som en tumör?

Vaginal hyperplasi är svullnad och vävnadsöverväxt i samband med en östrogeneffekt. En tumör i slidan kan dock visa sig som en liknande utbuktande knöl. Undersökningen tar också hänsyn till exempelvis en förstorad klitoris eller ett livmoderframfall. Cellprover kan hjälpa till att påvisa inflammation och avvikande tumörceller.

Kan utbuktningen försvinna av sig själv efter ett löp?

Lindriga förändringar av typ I och II kan krympa när östrogeneffekten avtar. Problemet kan dock komma tillbaka under nästa cykel. Blottad vävnad hålls ren och skyddad mot självskador. Enbart lokal borttagning förhindrar inte alltid senare återfall.

Varför frågar veterinären om urineringen?

Urinrörets yttre öppning ligger på den utbuktande vävnadens undersida. Svårigheter att kissa är ganska ovanliga. Utbuktningen kan ändå blockera det normala urinflödet. En förändring som blockerar kan kräva operation. Försämrad cirkulation i vävnaden vägs in i samma bedömning. Möjlig vävnadsdöd bedöms också.

Botar kastrering vaginal hyperplasi?

Att ta bort äggstockarna förhindrar hormonellt drivna återfall. Svullnaden kan lägga sig inom omkring 7–10 dagar efter ingreppet. Svåra förändringar av typ III kräver också att den utbuktande massan tas bort. Att bara ta bort livmodern kan bevara äggstockarnas hormonaktivitet.

Kan en drabbad tik få valpar?

Tillståndet förhindrar inte nödvändigtvis dräktighet om ingen annan fortplantningssjukdom finns. Avel på en drabbad hund rekommenderas ändå inte. Ärftlig mottaglighet misstänks, eftersom tillståndet förekommer inom linjer. Tillståndet kan också komma tillbaka under senare löp.