Akut till veterinären
Kontakta närmaste veterinär eller djursjukhus med jour om katten har något av följande:
- kollaps eller mycket uttalad svaghet;
- andningssvårigheter eller andning med öppen mun;
- bleka, blåaktiga eller lila slemhinnor;
- snabbt tilltagande svullnad med svår smärta;
- svår slöhet tillsammans med infekterade sår eller variga hudförändringar.
Feber och påverkat allmäntillstånd kan tyda på att infektionen behöver mer omfattande vård än en lokal hudförändring.
Allmänt om sjukdomen
Hos katter förekommer bland annat Staphylococcus pseudintermedius och Staphylococcus aureus. Bakterierna kan angripa hud, öron, slemhinnor och inre organ. Stafylokockinfektioner kan vara lokala (pyodermi, öroninflammation) eller generaliserade (sepsis hos försvagade katter).
Pyodermi betyder varig hudinflammation och används ofta om bakteriella hudinfektioner. Vid ytlig infektion påverkas överhuden och hårsäckarnas övre delar. En djupare infektion kan nå läderhuden och ge sår och vätskande gångar. Hudens skydd, infektionens djup och kattens övriga sjukdomar påverkar förloppet.
Bärarskap innebär att bakterien finns på hud eller slemhinnor utan att orsaka symtom. Det skiljer sig från en aktiv infektion med inflammation och vävnadsskada. Även MRSA kan bäras utan symtom, och en odling behöver därför bedömas tillsammans med provtagningsplats och kliniska fynd.
Orsaker
- skador i huden (rivsår, bett, kliande vid klåda);
- allergiska hudinflammationer (atopi, foderallergi, loppallergi);
- parasiter (loppor, kvalster, pälsätare);
- hormonsjukdomar (till exempel diabetes);
- nedsatt immunförsvar (FeLV, FIV, kroniska infektioner);
- bristande hygien.
Klåda kan leda till att katten river eller slickar sönder huden. Då får bakterier lättare fäste i skadad vävnad. Vid återkommande infektion behöver man därför skilja själva bakterieinfektionen från det som först orsakade hudbesvären. Kattakne är ytterligare ett möjligt bakgrundsproblem vid infektion kring hakan.
Riskfaktorer
- katter med kroniska hudproblem;
- katter med försvagat immunförsvar;
- många katter på liten yta (katthem, uppfödningar);
- kattungar och äldre katter;
- katter med allergier och parasiter.
Det finns begränsade uppgifter om hur ålder och tätt gruppboende var för sig påverkar risken för stafylokockinfektion hos katter. Upprepade infektioner motiverar särskilt en utredning av hudens skyddsbarriär och bakomliggande sjukdom. Stafylokocker på huden innebär inte att en i övrigt frisk katt automatiskt behöver antibiotika.
Vanliga symtom
- variga skorpor, pustler och små knottror på huden;
- klåda, rivmärken, håravfall;
- obehaglig lukt från huden;
- inflammation i ytterörat (otit): klåda, rodnad, varigt sekret;
- ömhet och oro;
- i svåra fall feber och slöhet.
Tidiga hudförändringar kan vara röda upphöjningar som senare blir gulaktiga i mitten. Intensivt slickande kan bryta hårstrån och ge tunn päls. Samma synliga förändring kan ha flera orsaker, så bakterietypen kan inte fastställas genom att bara titta på huden.
Vid yttre öroninflammation kan katten skaka på huvudet och reagera med smärta när örat berörs. Öronskabb, allergi och andra förändringar kan bidra till att en sekundär infektion utvecklas. Även jästsvamp kan finnas samtidigt.
Komplikationer och följder
- kronisk, återkommande hudinflammation;
- djup pyodermi;
- generaliserad infektion (sepsis);
- infekterade operationssår;
- infektion med antibiotikaresistenta bakterier (MRSA, MRSP), vilket kan försvåra behandlingen.
MRSA är meticillinresistent Staphylococcus aureus och MRSP meticillinresistent Staphylococcus pseudintermedius. Resistensen gör att viktiga antibiotikagrupper inte fungerar. MRSP är resistent mot betalaktamantibiotika, där penicilliner och cefalosporiner ingår. Många MRSP-stammar är dessutom resistenta mot flera andra antibiotika. Resistens påverkar behandlingsvalet, medan symtomens svårighetsgrad också beror på infektionens läge och kattens tillstånd.
Diagnos hos veterinären
- undersökning av hud och öron;
- cellprov (kocker, neutrofiler);
- bakterieodling med resistensbestämning;
- blodstatus (vid misstänkt generaliserad infektion);
- sökande efter grundorsaken (allergier, hormonrubbningar, parasiter).
Vad visar proverna?
Kocker är rundade bakterier och neutrofiler är inflammationsceller. Cellprovet hjälper veterinären att bedöma bakterier och inflammation i den aktuella förändringen. Odling kan identifiera bakterien, och resistensbestämningen visar vilka antibiotika som kan vara verksamma. Det är särskilt viktigt vid djup eller återkommande infektion och vid tidigare behandlingssvikt.
Öronen undersöks med otoskop för att bedöma hörselgången och om möjligt trumhinnan. Prov från öronsekret tas före rengöringen. Trumhinnans tillstånd påverkar vilka medel som kan användas säkert i örat.
Varför utreds även huden i övrigt?
Sjukdomshistorien omfattar tidigare klåda, behandlingar och återfall. Veterinären undersöker huden, öronen och tassarna och kan ta skrapprov för parasiter eller prov för svamp. I vissa fall behövs vävnadsprov. Blodprover kan bidra när en annan sjukdom misstänks, men ersätter inte undersökning av själva hudförändringen.
Behandling
Vid en begränsad ytlig hudinfektion kan lokal behandling vara tillräcklig. Djup pyodermi kan kräva antibiotika som verkar i hela kroppen. Preparat, dos och behandlingens längd bestämmer veterinären utifrån infektionen och provsvaren. Samtidigt behöver exempelvis allergi eller parasitangrepp behandlas för att minska återfallen.
Vid öroninflammation väljs lokal behandling efter undersökningen och cellprovet. Rengöring kan behövas för att behandlingen ska nå den sjuka vävnaden. Öronmedel som blivit över från en tidigare episod kan vara olämpliga om orsaken eller trumhinnans tillstånd har förändrats.
Återhämtning och kontroll
En krage kan behövas för att hindra katten från att slicka eller bita i irriterad hud. Följ den ordinerade planen och låt veterinären kontrollera resultatet innan behandlingen avslutas. Huden kan behöva undersökas igen även när den ser bättre ut.
Om hudinfektionen inte visar någon förbättring efter 3–4 dagar av behandling behöver veterinären ompröva diagnosen och behandlingen. Vid snabb försämring, uttalad smärta eller påverkat allmäntillstånd behövs tidigare kontakt. Ett återfall kan bero på kvarstående grundsjukdom eller att behandlingen inte har gett tillräcklig effekt.
Förebyggande
- kontroll av loppor och andra parasiter;
- behandla allergier och hormonsjukdomar i tid;
- sköt hud, öron och päls på rätt sätt;
- följ veterinärens smittskyddsanvisningar vid generaliserad eller särskilt smittsam infektion;
- regelbundna veterinärkontroller vid kroniska hudproblem.
MRSA kan överföras mellan djur och människor. God handhygien är viktig när du sköter infekterade områden. MRSP ger mer sällan sjukdom hos människor, men människor kan föra bakterien vidare efter kontakt med smittade djur.
I Sverige kräver MRSA-infektion kontaktisolering och information till dem som måste hantera katten. Kraven gäller till 20 dagar efter att veterinären har bedömt infektionen som läkt. Efter isoleringen ska utrustningen rengöras och desinficeras; textilier bör tvättas i minst 60 °C. Vid MRSP-infektion gäller informationsplikt till djurhälsopersonal och begränsningar för vistelse i exempelvis kattpensionat tills veterinären bedömer infektionen som läkt. En katt som enbart är symtomfri bärare omfattas inte av samma krav, men behöver individuella hygienråd.
Vad betyder det för dig som kattägare?
Stafylokockinfektioner förekommer hos katter och är oftast sekundära. Variga skorpor, klåda, obehaglig hudlukt eller inflammerade öron är skäl att kontakta veterinären. Om grundorsaken hittas och behandlas kan infektionen läka och risken för nya skov minska.
Informera inför veterinärbesök om katten tidigare haft MRSA eller MRSP. Personalen kan då planera mottagandet och minska smittspridningen. Följ även de fortsatta råden efter läkningen, eftersom katten kan bära bakterien trots att såret är läkt.
Artikeln är endast avsedd som information och ersätter inte en undersökning hos veterinär. Kontakta din veterinär vid första tecken på sjukdom.
Vanliga frågor
Är stafylokocker på huden alltid farliga?
Nej. Bakterier kan finnas på hud och slemhinnor utan att ge sjukdom. Infektion bedöms utifrån kattens symtom och prov från den förändrade vävnaden, inte enbart utifrån att bakterien finns där.
Måste katten alltid få antibiotikatabletter?
Nej. En begränsad ytlig infektion kan behandlas lokalt, medan en djup infektion kan kräva läkemedel som verkar i hela kroppen. Undersökningen och provsvaren avgör vilket alternativ som passar.
Kan katten smitta mig med MRSA?
Ja, MRSA kan överföras mellan människor och djur i båda riktningarna. Följ veterinärens hygienanvisningar och informera dem som måste hantera katten. Frågor om din egen hälsa bedöms av läkare.
Är MRSA och MRSP samma bakterie?
Nej, förkortningarna avser resistenta former av olika stafylokockarter. Båda kan påverka behandlingsvalet, men smittrisken och de svenska reglerna skiljer sig åt. Veterinären ger instruktioner för den infektion som påvisats.
Redaktionen för Tassio
Källor
- MRSP, Statens veterinärmedicinska anstalt, läst 2026-11-06.
- MRSA, Statens veterinärmedicinska anstalt, läst 2026-11-06.
- MRSA och MRSP hos katter, Jordbruksverket, läst 2026-11-06.
- Hudinfektion hos katt, AniCura Sverige, läst 2026-11-06.
- Pyoderma in Dogs and Cats, Merck Veterinary Manual, läst 2026-11-06.
- Emergency and Critical Care, Cornell University College of Veterinary Medicine, läst 2026-11-06.
- Hudutredning katt, AniCura Sverige, läst 2026-11-06.
- Otitis Externa in Animals, Merck Veterinary Manual, läst 2026-11-06.
